Charlotta Falkman - Leonna

Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var, oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.

För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie, undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i ledband.» – Fadren teg.

Heddas prat, och några af Marie framkastade ord, läto Petter förmoda, att den honom förhatlige Karlowitsch gjort något intryck på hans halfsyster, samt att densamme sökt göra bekantskap med hans far; han blef dervid eld och låga. För att upptäcka sammanhanget, reste han hufvudstupa till Grönskog, men för fadren uppgaf han likväl ett annat ändamål för sin ankomst. I hopp att erhålla länsmanssysslan i denna socken, sade han sig vilja höra sig efter om rum i kyrkbyn, och kom nu för att rådgöra om allt detta med fadren.

Petters uppförande var ovanligt inställsamt. Fadren erbjöd honom sin förra boning, med undantag af de båda vindsrummen, som skulle stå för hans egen räkning. Petter syntes dermed vara ganska belåten. Äfven i anseende till Karlowitsch blef han lugnad: hans far hade knappt gifvit akt på denna person och försäkrade ganska bestämdt, att Leonna endast denna enda gång sett honom. Icke nöjd dermed framkastade Petter under måltiden några bittra anmärkningar öfver denne unge officers inbilskhet och lättsinne. Leonna syntes höra det med fullkomligen likgiltig uppsyn, och när han direkte vände sig till henne med den anmärkningen, att man likväl måste medgifva att löjtnanten dansade ganska bra; svarade hon enkelt: «Visst gör han det, men efter mitt tycke dansar Schalinsky mycket bättre.»

Petter var icke den, som förstod ett flickhjertas mysterier, utan reste bort, tillfreds med hvad han hört och sett.

Leonna hade fått bifall hemifrån, att vara hos Ottilia ända till deras afresa, som kanhända först inträffade i slutet af Maj. Tanken på en längre skilsmessa droppade väl malört i flickornas glädjebägare, dock hoppades de på framtiden – nästa höst kanhända – och njöto af det närvarande. Det var långt till Maj ännu, men icke desto mindre syntes tiden hafva vingar, ty dagarne försvunno under både nöjsamma och nyttiga sysselsättningar.

Väderleken hade en tid bortåt varit ruskig och obehaglig, regn och snöslagg ena dagen, skarp blåst med yrväder den andra, och föret derefter. Men i medlet af Mars månad syntes himlen, på en gång klarnad, fattat det beslut, att skänka nordboarne en liten sträng eftervinter, med solskensdagar och klara månskensnätter. Onkel Ludvig reste då till Borgå för att se om sitt fartyg; hans brorson Otto skulle följa med. Gossen hade fört med sig en helsning från sin styfmor till Ottilia, att denna med första skulle göra ett besök på Rönnbacka. Ottilia smålog och ansåg det vara ord utan mening, ty den goda frun kom aldrig oftare dit, än hon var bjuden, och det inträffade sällan nog.

Desto mera öfverraskade blefvo våra unga vänner, när dagen efter onkelns bortresa, tvänne slädar körde in på gården, ur den första steg fru Lurhjelm med artigt biträde af sin körsven kapten Markoff, från den andra hoppade Hedda Smitt, och dess cavalier servant var – hennes bordsgranne från nyårsaftonen: den rödbrusiga handels-bokhållaren.

De inträffade vid middags-timmen, men anrättningen var icke bestämd för ett sådant sällskap. Sedan derföre fru Palman litet fundersam skjutit sin hvita mössa från ett öra till det andra, snodde hon mellan visthuset och köket, der det hackades, bultades och stektes; mortelstöten och vispeln var i flitig rörelse. Under tiden tog Ottilia fram duktyg och annat tillbehör, och om en timme var allt i bästa ordning.

«Hennes nåd» visade sig ganska beställsam att biträda Ottilia med dukningen och derunder framtog hon vinglas från skänken, och ordnade dem på bordet; vin måste således äfven fram, lyckligtvis fanns något hemma, hvilket ej alltid är händelsen på landet. Frun skänkte uti så långt det räckte och gästerna syntes snart vara som hemmastadde.

Leonna gjorde en fråga efter Marie.

«Hon mår förträffligt» svarade systern. «Nog hade hon gerna kommit med ut till landet, men då pappa icke hade tid, och Petter ej ville komma med oss, blef hon hemma, men det brydde jag mig icke om, utan så snart jag hörde att kusin Mollberg ärnade fara till Hertola, beslöt jag att resa med, nota bene, om han ville ha mig med sig i släden» – härvid kastade hon en skälmaktig blick på sin granne och fortfor sedan. – «Han var så artig att icke säga nej, och så bar det af. Nog var släden så rymlig att Marie kunnat vara med, men när man är fästmö, måste man vara så försigtig, kan tänka!»

«Det skadar ju icke att alltid vara så,» anmärkte Ottilia.

«Det var bättre som bättre var,» sade herr Mollberg skrattande, «vi två sutto beqvämare. Mamsell Marie är utomdess så «jäkeln» till snarsticken.»

«Är herrskapet inte «kusiner» numera?» frågade hennes nåd.

«Hon gjorde mig så sällan den äran,» svarade han, «och på senare tider aldrig; och vill hon sätta sig på sina höga hästar, så kan också jag taga min Matts ur skolan, ha, ha, ha, ha» —

I likstämmighet med detta prof, fortfor konversationen tills man druckit kaffe. Ottilia sökte sedan roa sina obudna och föga välkomna gäster med musik; men utom Leonna syntes endast Markoff vara intresserad deraf. Sedan hon upphört att spela, satte han sig till pianot, och sjöng några muntra ryska sånger, säkert ur någon opera, ty han beledsagade dem med liflig mimik.

En «aftonvard» framsattes, thé fördes omkring, sällskapet gjorde heder åt alltsammans, men ingen syntes tänka på hemresan.

Efter en rådplägning mellan husets fruntimmer, ute i kökskammaren, gick fru Palman att höra sig före hos «hennes nåd.»

Med en förlägenhet, som låg i ämnets natur, frågade hon, om de fremmande herrarne ville äta qvällsvard innan de reste bort.

Fru Lurhjelm såg på henne med stora ögon, sedan sade hon: «å kors bevars! herrarne följa ju med oss, och så oartiga är ni väl icke, att ni vill köra ut oss i mörka natten heller!»

«Jag ber om ursäkt,» var fru Palmans svar. «Hennes nåd och mamsell Smitt kunna visst dröja, så länge de behaga, men vi ha svårt att herbergera dessa herrar, då kapten sjelf är frånvarande; och ingen fara är det med mörkret,» tillade hon, «det är ju det grannaste månsken man vill se.»

Det var hvad man kallar «att slå hufvudet på spiken;» men hennes nåd låtsade ej höra anmärkningen, utan svarade: «Nå det passar ju bra då, när svågers kammare är ledig?»

«Den har ej varit eldad på tvänne dagar,» invände gumman litet förlägen.

«Hvad betyder det? Låt sätta på ett par brasor i tid, går det icke an det?» frågade hon Ottilia, som närmat sig fruarna, för att erfara resultatet af beskickningen.