Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Nej, nej, hon har inte slutat”, försäkrade han.

”Det var tråkigt att höra”, sa Karlsson. ”Dryckenskap ställer till mycket elände.”

Då gurglade det till i fröken Bock och hon sjönk ner på en stol. Men Lillebror hade äntligen kommit på det rätta svaret.

”Hon har inte slutat, för hon har aldrig börjat, förstår du väl”, sa han förebrående till Karlsson.

”Har jag sagt det då”, sa Karlsson och sedan vände han sig till fröken Bock: ”Dumma dej, där ser du att man inte kan svara ja eller nej jämt …ge mej plättar!”

Men om det fanns något här i världen som fröken Bock inte tänkte göra, så var det att ge Karlsson plättar. Hon sprang morrande fram och öppnade köksdörren på vid gavel.

”Ut”, skrek hon. ”Ut!”

Och Karlsson gick. Mycket högdraget gick han mot dörren.

”Jag går”, sa han. ”Jag går med glädje. Det finns fler än du som kan baka plättar!”

När Karlsson hade försvunnit satt fröken Bock en lång stund tyst och bara vilade sig. Men sedan tittade hon oroligt på klockan.

”Att aldrig din farbror Julius kommer”, sa hon. ”Tänk om han har gått vilse! Han är väl inte så van här i Stockholm.”

Lillebror blev också orolig.

”Ja, tänk om han inte hittar hem.”

Just då ringde telefon ute i tamburen.

”Det kanske är farbror Julius”, sa Lillebror, ”som ringer och talar om att han har gått vilse.”

Fröken Bock gick för att svara, och Lillebror följde efter.

Men det var inte farbror Julius, det förstod Lillebror, när han hörde fröken Bock säga med sin allra vresigaste röst:

”Jaså, är det du, Frida? Hur mår du, har du näsan kvar?”

Lillebror ville inte lyssna till andra människors telefonsamtal, så han gick in till sig och satte sig att läsa, men han hörde ändå ett mummel ute från hallen, och det var ett mummel som höll på i tio minuter minst.

Lillebror var hungrig. Han önskade att det där mumlet ville ta slut och att farbror Julius ville komma hem, så att de kunde få äta någon gång. Förresten ville han ha mat nu genast. Och så fort fröken Bock la på luren, sprang han ut i hallen för att säga henne det.

”Nåja, det kan du väl få”, sa fröken Bock nådigt och gick före honom mot köket. Men i dörren tvärstannade hon. Hennes bastanta kropp fyllde hela dörröppningen, därför kunde Lillebror inget se. Han hörde bara hennes arga skrik, och när han nyfiket stack fram huvudet bakom hennes kjolar för att få veta varför hon skrek, då såg han Karlsson.

Karlsson satt vid bordet och åt plättar i allsköns ro.

Lillebror blev rädd att fröken Bock tänkte slå ihjäl Karlsson, för så såg det ut. Men hon rusade bara fram och slet tag i fatet med alla plättarna på.

”Du …du …du hemska pojke”, skrek hon. Då gav Karlsson henne ett litet rapp över fingrarna.

”Låt bli mina plättar”, sa han. ”Dom har jag ärligen köpt inne hos Lindbergs för fem öre!”

Han öppnade gapet och stoppade in ett stort lass.

”Som jag sa — det finns fler än du som kan baka plättar. Man behöver bara gå efter oset, så hittar man lite varstans.”

Lillebror tyckte nästan synd om fröken Bock, för hon kom alldeles av sig.

”Var …var …var är mina plättar då”, stammade hon och tittade mot spisen. Där stod hennes eget plättfat, men det var minsann så tomt det kunde bli, och den synen gjorde henne vild igen.

”Elaka unge”, skrek hon, ”du har ätit upp dom också!”

”Tänk för att jag inte har det”, sa Karlsson harmset. ”Men du ska bara skylla på mej jämt och jämt.”

I det ögonblicket hördes steg ute i trappan. Äntligen var det visst farbror Julius som kom. Lillebror blev glad både för att få slut på bråket och för att farbror Julius inte hade gått vilse t storstadens vimmel.

”Det var skönt”, sa Lillebror, ”då hittade han hem i alla fall!”

”Tack vare att han har ett spår att gå efter, ja”, sa Karlsson, ”annars hade han aldrig kommit rätt!”

”Vad då för spår”, undrade Lillebror.

”Ett spår som jag har gjort”, sa Karlsson. ”För jag är världens snällaste!”

Men nu ringde det på tamburdörren, fröken Bock gick hastigt för att öppna och Lillebror följde efter för att ta emot farbror Julius.

”Välkommen hem, herr Jansson”, sa fröken Bock.

”Vi trodde att du kanske hade gått vilse”, sa Lillebror.

Men farbror Julius svarade varken på det ena eller det andra.

”Hur kommer det sej”, sa han strängt, ”att det hänger plättar på vartenda dörrhandtag i hela huset?”

Han tittade anklagande på Lillebror, och Lillebror mumlade ängsligt:

”Kanske att John Blund …”

Men sedan tvärvände han och rusade tillbaka till köket för att säga Karlsson ett par sanningens ord.

Det fanns ingen Karlsson i köket. Där fanns bara två tomma plättfat och en liten ensam syltklick, utspilld på vaxduken där Karlsson hade suttit.

Farbror Julius och Lillebror och fröken Bock åt blodpudding till lunch. Det är ganska gott det också.

Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig.

Men där hängde inga plättar. Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop.

Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson. Han åt plättar.

”Plättar är gott”, sa han. ”Och nu klarar han sej utan spår, lilla Sago-Julie, för nu vet han vägen.”

Sedan fnös han till.

”Orättvis hon är, Husbocken! Hon sa att jag hade ätit upp plättarna, fast jag var oskyldig som ett lamm. Så då kan jag lika bra käka opp dom då!”

Lillebror måste skratta.

”Du är världens bästa plättätare, du Karlsson”, sa han.

Men sedan kom han ihåg någonting som fick honom allvarlig. Han kom ihåg det förfärliga som Fille och Rulle hade sagt. Nu äntligen kunde han berätta det för Karlsson.

”Jag tror att dom tänker försöka fånga dej nu i natt”, sa Lillebror oroligt. ”Förstår du vad det betyder?”

Karlsson slickade sina flottiga fingrar och gav till ett litet belåtet kurr.

”Det betyder att vi får en glad afton”, sa han. ”Hoj, hoj! Hoj, hoj!”

Och så småningom blev det kväll. Karlsson hade hållit sig undan hela dagen. Han ville väl att Husbocken skulle få vila ut ordentligt efter den där plätt-tirriteringen.

Lillebror hade varit med farbror Julius på järnvägsmuseet. Det var något som farbror Julius tyckte om och Lillebror också. Och sedan hade de gått hem och ätit middag med fröken Bock och allt hade varit lugnt — ingen Karlsson någonstans. Men när Lillebror efter middagen kom in i sitt rum, då var Karlsson där.

Lillebror blev uppriktigt sagt inte glad åt att se honom.

”Å, vad du är oförsiktig”, sa han. ”Varför kommer du nu?”

”Hur kan du fråga så dumt”, sa Karlsson. ”För att jag ska ligga över hos dej, förstår du väl!”

Lillebror suckade. Hela dagen hade han gått där och i all tysthet ängslats och grubblat på hur han skulle klara Karlsson undan Fille och Rulle. Å, vad han hade tänkt och tänkt — skulle man ringa efter polisen kanske? Nej, för då måste man först tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och det kunde man inte göra. Skulle man be farbror Julius om hjälp? Nej, för då skulle han genast ringa efter polisen, och då måste man i alla fall tala om varför Fille och Rulle ville röva bort Karlsson, och så var det lika illa.