Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Karlsson skrockade till.

”Finurliga pojke, hur kunde du gissa det?”

Lillebror hade kommit så i skrattagen under kuddkriget och nu fnissade han, fastän han visste att han inte borde göra det.

”Å, vad farbror Julius ska bli arg”, sa han.

”Ja, det är bara det jag vill kontrollera”, sa Karlsson. ”Så jag tänker ta mej en liten flygtur och kika in genom sängkammarfönstret.’’

Då slutade Lillebror fnissa.

”Aldrig i livet! Tänk om han får syn på dej! Då tror han att du är den där spionen, och då kan du själv räkna ut hur det går.”

Men Karlsson var envis. Hade man bäddat säck, så måste man också se hur pass arg den blev som man hade bäddat säck åt, annars var det ingen mening med det försäkrade han.

”Och förresten kan jag gömma mej bakom paraplyet!”

Han hade hämtat mammas röda paraply åt sig ute i tamburen, för det regnade fortfarande kraftigt.

”Och jag vill ju inte att Bosses pyjamas ska bli våt”, sa Karlsson.

Han stod i det öppna fönstret med paraplyet uppfällt färdig att ge sig av. Det var hemskt tyckte Lillebror, och han bad bevekande:

”Akta dej för all del! Akta dej så att han inte får syn på dej, för då är det färdigt!”

”Lugn, bara lugn”, sa Karlsson. Och ut flög han i regnet.

Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna.

Minuterna gick och regnet föll och Lillebror väntade. Då hörde han plötsligt farbror Julius hjärtskärande skrika på hjälp borta i sängkammaren. Och strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret. Belåtet skrockande stannade han motorn och ställde paraplyet att rinna av på mattan.

”Såg han dej”, frågade Lillebror ängsligt. ”Har han kommit i säng än?”

”Han håller visst på och försöker”, sa Karlsson.

Då hördes om igen höga skrik från farbror Julius.

”Jag måste gå och se vad det är med honom”, sa Lillebror och rusade till sängkammaren.

Där satt farbror Julius insnodd i sina lakan, vit i ansiktet och med hemskt uppspärrade ögon, och på golvet bredvid honom låg kuddar och filtar utspridda i en enda röra.

”Det är inte dej jag vill tala med”, sa farbror Julius när han fick se Lillebror. ”Ta hit fröken Bock!”

Men fröken Bock hade nog också hört skriken, för nu kom hon löpande från köket, och hon stannade som förstenad på tröskeln.

”Du gode Moses”, sa hon. ”Håller herr Jansson på och bäddar om?”

”Nej, det gör jag inte”, sa farbror Julius, ”ehuru jag inte tycker om det där nya sättet att bädda som ni har lagt er till med här i huset…men det orkar jag inte tänka på nu.”

Han tystnade och bara kved helt stilla, och då stövlade fröken Bock fram och la sin hand på hans panna.

”Hur är det, är herr Jansson sjuk?”

”Ja, jag är sjuk”, sa farbror Julius tungt. ”Jag måste vara sjuk …försvinn du”, sa han till Lillebror.

Och Lillebror försvann. Men han stannade utanför dörren, för han ville ju gärna höra fortsättningen.

”Jag är en klok och nykter man”, sa farbror Julius. ”Varken tidningarna eller nån annan kan inbilla mej nåra dumheter …så därför måste jag vara sjuk.”

”På vilket sätt då”, undrade fröken Bock.

”Jag ser syner …febersyner”, sa farbror Julius. Och sedan sänkte han rösten så att Lillebror knappt kunde höra vad han sa.

”Jag vill inte att fröken Bock ska tala om det här för någon”, viskade farbror Julius. ”Men det är faktiskt så att jag har sett John Blund.”

När Lillebror vaknade nästa morgon var Karlsson försvunnen. Bosses pyjamas låg i en hög på golvet och fönstret stod öppet, så Lillebror förstod att Karlsson hade flugit hem till sig. Det kändes tomt, men på ett sätt var det bra. Nu hade fröken Bock inget att bråka om. Hon behövde inte ens få veta att Karlsson hade legat över hos Lillebror. Underligt var det i all fall vad allting blev tyst och ledsamt och liksom grått så fort Karlsson var borta. Fastän han var så besvärlig att hålla ordning på, längtade Lillebror ändå alltid efter honom, när de inte var tillsammans, och nu kände han att han måste skicka en liten hälsning till Karlsson. Därför gick han fram och drog tre gånger i klocksträngen som så finurligt satt gömd bakom gardinen. Det var en ringledning som Karlsson hade gjort för att Lillebror skulle kunna signalera till honom. När man drog i strängen, klämtade nämligen en klocka uppe hos Karlsson, och Karlsson hade själv bestämt vad olika klämtningar skulle betyda. ”Om du klämtar en gång, så betyder det Kom hit”, hade Karlsson sagt. ”Två gånger betyder Kom inte hit för all del, och tre gånger betyder Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson.” Det där sista var vad Lillebror nu ville säga åt Karlsson. Därför drog han tre gånger i klocksträngen och hörde hur det klämtade uppe på taket. Och svar fick han minsann. Ett pistolskott smällde till högt där uppe och han hörde fast mycket svagt och på långt avstånd hur Karlsson sjöng sitt Bosse bisse basse bisse bom fallera.

”Nä, Karlsson, nä, Karlsson”, viskade Lillebror. Dumma Karlsson, nu gick han där uppe och sköt och skrålade! Hur lätt kunde inte Fille och Rulle eller någon annan höra honom och se honom och fånga honom och sälja honom till tidningen för tiotusen kronor!

”Men då får han faktiskt skylla sej själv”, sa Lillebror till Bimbo som låg där i sin korg och såg ut som om han förstod allting. Lillebror fick på sig skjorta och byxor, och sedan lekte han en stund med Bimbo, medan han väntade på att det skulle bli liv i huset.

Farbror Julius hade visst inte vaknat än, åtminstone hördes inget ljud från sängkammaren, men från köket kom så småningom doften av nybryggt kaffe, och Lillebror gick dit för att se vad fröken Bock hade för sig.

Hon satt där i all sin väldighet och fick sig dagens första kaffetår, och märkvärdigt nog hade hon inget emot att Lillebror också slog sig ner vid bordet. Någon gröt syntes inte till, däremot hade fröken Bock tydligen varit uppe tidigt och bakat vetebröd. Två plåtar med varma, doftande bullar stod på diskbänken och en hel massa låg också i brödkorgen som hon hade ställt fram på bordet. Lillebror tog sig en bulle och ett glas mjölk, och sedan satt de där, han och fröken Bock, och åt och drack under tystnad. Ända tills fröken Bock sa:

”Jag undrar hur Frida mår därhemma!”

Lillebror tittade fundersamt upp över mjölkglaset. Tänk om fröken Bock saknade Frida lika mycket som han själv saknade Karlsson, när de var skilda åt!

”Längtar fröken Bock efter Frida”, frågade han vänligt.

Då kom där ett bistert skratt från fröken Bock.

”Du känner inte Frida, du!”

Lillebror intresserade sig egentligen inte för Frida. Men fröken Bock ville visst gärna prata om henne, och därför frågade han:

”Vem är det Frida är förlovad med?”

”En skurk”, sa fröken Bock med eftertryck. ”Jo, jag vet att han är en skurk, för han lurar av henne pengar, det har jag förstått.”

Fröken Bock gnisslade tänder bara hon tänkte på det, och nu började hon ösa ur sig. Stackarn, många människor hade hon nog inte att prata med, tänkte Lillebror, eftersom till och med en pojke som han dugde åt henne, när hon ville berätta om Frida. Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.