Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

”Lugn, bara lugn”, sa han.

Han ryckte till sig vattenkannan som Lillebrors mamma använde, när hon vattnade sina krukväxter, och med den duschade han farbror Julius aldrig så lite. Det hjälpte faktiskt, farbror Julius slog långsamt upp ögonen.

”Det bara regnar och regnar”, mumlade han. Men när han såg alla de oroliga ansiktena omkring sig, vaknade han till ordentligt.

”Va…va…vad är det frågan om”, röt han ilsket.

”Det är frågan om salut”, sa Karlsson, ”fast på somliga är det då alldeles bortkastat, när dom bara svimmar av så där.”

Men nu tog fröken Bock hand om farbror Julius. Hon torkade av honom och ledde in honom i sängkammaren, där han skulle bo, och man kunde höra henne förklara för honom, att den där lilla otäcka, tjocka pojken var en av Lillebrors klasskamrater som borde köras ut var gång han visade sig.

”Där hör du”, sa Lillebror till Karlsson. ”Lova att du aldrig mer ger någon salut!”

”För all del”, sa Karlsson trumpet. ”Här kommer man och försöker göra lite festligt och trevligt för gästerna, men är det nån som rusar fram och kysser en på båda kinderna och ropar att man är världens lustigkurre, nähä! Snorkar och dönickar, det är vad ni är hela bunten!”

Lillebror hörde inte på honom. Han stod och lyssnade till farbror Julius klagovisor inne i sängkammaren. Madrassen var för hård, sa farbror Julius, och sängen var för kort och filtarna för tunna, jo, nu märktes det att farbror Julius hade kommit.

”Han är inte nöjd med nånting”, sa Lillebror till Karlsson. ”Bara med sej själv är han alldeles nöjd tror jag-”

”Det kan jag snart ta ur honom, om du ber mej vackert”, sa Karlsson.

Men Lillebror bad Karlsson vackert att för all del låta bli det.

En stund senare satt farbror Julius vid matbordet och åt kyckling, medan fröken Bock och Lillebror och Karlsson och Bimbo stod bredvid och tittade på. Precis som en kung, tänkte Lillebror. För fröken i skolan hade berättat att kungarna förr i världen alltid hade folk som stod och tittade på när de åt.

Farbror Julius var fet och såg mycket högdragen och självbelåten ut, men ungefär så brukade visst de där gamla kungarna också vara ibland, kom Lillebror ihåg.

”Ta ut hunden”, sa farbror Julius. ”Du vet att jag inte tycker om hundar, Lillebror.”

”Men Bimbo gör ju inget”, invände Lillebror. ”Han är ju alldeles tyst och snäll.”

Då satte farbror Julius på sig den där skämtsamma minen som han alltid hade, när han tänkte säga något obehagligt.

”Jaså, det är så det är nu för tiden”, sa han. ”Små pojkar säger emot när dom får en tillsägelse, jaså, det är så det är…jag kan just inte säja att jag tycker om det.”

Karlsson hade hittills bara tittat på kycklingen, men nu såg han eftertänksamt på farbror Julius. En lång stund stod han och såg på honom.

”Farbror Julius”, sa han till sist. ”Är det någon som har talat om för dej att du är en vacker och genomklok och lagom tjock man i dina bästa år?”

En så fin komplimang hade nog inte farbror Julius väntat sig. Han blev riktigt förtjust, det kunde man se, fast han inte alls ville låtsas om det. Han gav till ett litet anspråkslöst skratt bara och sa:

”Nej, det är det då ingen som har talat om för mej!”

”Jaså, inte det”, sa Karlsson. ”Hur i all sin dar har du då fått en så befängd idé i skallen?”

”Nämen, Karlsson …”, sa Lillebror förebrående, för nu tyckte han verkligen att Karlsson var oförskämd. Men då blev Karlsson arg.

”Nämen Karlsson och nämen Karlsson och nämen Karlsson”, sa han. ”Varför tjatar du så där hela tiden, jag har ju inte gjort nåt.”

Farbror Julius tittade strängt på Karlsson, men sedan bestämde han sig visst för att inte låtsas om honom alls. Han fortsatte med sin kyckling, och fröken Bock bjöd och trugade honom att ta lite mer.

”Jag hoppas det smakar”, sa hon.

Farbror Julius satte tänderna i ett kycklingben, så att det krasade, och sedan sa han på sitt skämtsamma vis:

”Jo tack! Fast den här kycklingen är säkert fyra fem år gammal, det känner jag på tänderna.”

Fröken Bock flämtade till och fick genast ett par arga rynkor i pannan.

”En kyckling har väl inga tänder heller”, sa hon ampert.

Då såg farbror Julius ännu mer skämtsam ut.

”Nej, men det har jag”, sa han.

”Fast inte om nätterna efter vad jag har hört”, sa Karlsson, och Lillebror blev blodröd, för det var han som hade talat om för Karlsson att farbror Julius hade sina tänder i ett vattenglas bredvid sängen när han sov.

Lyckligtvis började fröken Bock i samma ögonblick stortjuta för att farbror Julius tyckte kycklingen var seg. Om det var något som knäckte henne, så var det när folk anmärkte på hennes matlagning, och nu grät hon bittert.

Farbror Julius hade nog inte trott att hon skulle ta det så hårt. Han tackade hastigt för maten och gick nästan skamsen och satte sig i gungstolen, där han kunde gömma sig bakom en tidning.

Karlsson glodde argt på honom.

”Fy, vad somliga kan vara elaka”, sa han, och sedan sprang han fram och började klappa fröken Bock, var han kom åt.

”Såja, såja, lilla gullpian”, sa han tröstande. ”Sega kycklingar, det är minsann en världslig sak, och du kan ju inte hjälpa att du aldrig har kunnat laga mat.”

Men då gav fröken Bock till ett illtjut och Karlsson fick sig en knuff, så att han for baklänges tvärs över rummet och hamnade i knät på farbror Julius borta i gungstolen.

”Hoj, hoj”, skrek Karlsson gällt, och innan farbror Julius hann skaka honom av sig, hade Karlsson satt sig bekvämt tillrätta i hans knä. Han drog in tårna under badrocken och gjorde sig liten och mjuk och sedan sa han med ett belåtet kurr:

”Ska vi leka att du är min morfar och så berättar du en saga för mej, men den får inte vara för hemsk, för då blir jag så rädd.”

Farbror Julius ville inte alls vara morfar åt Karlsson, och dessutom hade han hittat något intressant i tidningen. Han föste utan vidare ner Karlsson på golvet och sedan vände han sig till fröken Bock.

”Vad är det jag ser här i bladet”, sa han. ”Har ni spioner som flyger omkring i Vasastan?”

Lillebror blev alldeles stel, när han hörde det, jo, det här var trevligt! Varför måste farbror Julius få tag i just den där eländiga tidningen, den var ju mer än en vecka gammal och borde ha kastats bort för länge sen.

Men som tur var hånskrattade farbror Julius bara åt sådant som stod i tidningarna.

”Dom tror att dom kan smälla i folk vilka galenskaper som helst”, sa han. ”Och dom skriver också precis vad som helst, bara för att folk ska köpa lösnummer. Spion …urfånigt! Inte har väl fröken Bock sett till nån spion eller flygande tunna i dom här krokarna?”

Lillebror höll andan. Berättar hon nu att den där lilla otäcka tjocka pojken brukar flyga ibland, då är det nog färdigt, tänkte han, för då måste ju åtminstone farbror Julius börja fundera.

Men fröken Bock kunde tydligen inte få i sitt huvud att det var något märkvärdigt med Karlsson och hans flygning, dessutom snyftade hon fortfarande så att hon knappt kunde tala.

”Spion, nä, inte vad jag vet”, sa hon gråtande. ”Det är sån där smörja som tidningarna skriver, förstår jag.”

Lillebror drog en suck av lättnad. Kunde han nu bara förmå Karlsson att aldrig, aldrig, aldrig flyga så att farbror Julius såg det, så skulle det kanske ordna sig i alla fall.

Lillebror tittade sig om, efter Karlsson, men han syntes inte till. Karlsson var försvunnen. Då blev Lillebror orolig och ville genast börja leta, men farbror Julius höll honom kvar hos sig. Han skulle nödvändigt höra hur det gick för Lillebror i skolan och pröva hur pass duktig han var i huvudräkning, fastän det var sommarlov och allting. Men till sist slet Lillebror sig lös och sprang in i sitt rum för att se om Karlsson var där.