Astrid Lindgren - Karlsson på Taket

Karlsson hade nog varken grubblat eller tänkt, och inte ängslades han nu heller. Han stod där så lugnt och undersökte hur mycket persikokärnan hade växt. Men Lillebror var verkligen bekymrad.

”Jag vet faktiskt inte vad vi ska ta oss till”, sa han.

”Med Fille och Rulle menar du”, sa Karlsson. ”Det vet jag. Det finns tre sätt har jag ju sagt — tirritera och filura och figurera, och jag tänker använda alla tre sätten.”

Lillebror tyckte att det. fjärde sättet skulle vara det bästa, nämligen att Karlsson höll sig hemma i sitt eget hus just den här natten och låg nerkrupen under täcket tyst som en liten råtta. Men Karlsson sa att av alla fåniga sätt var det det fånigaste han hade hört talas om.

Lillebror ville ändå inte ge sig. Han hade fått en påse karameller av farbror Julius, och det föll honom in att han kanske kunde muta Karlsson med den. Han lät påsen dingla framför Karlssons näsa så frestande som möjligt och sa finurligt:

”Du får hela påsen, om du flyger hem och lägger dej!”

Men Karlsson knuffade undan Lillebrors hand.

”Å, fy, vad du är hemsk”, sa han. ”Behåll dina usla karameller! Inbilla dej inte att jag vill ha dom!”

Han plutade tjurigt med munnen och gick och satte sig på en pall så långt borta i ett hörn han kunde komma.

”Jag är inte me’ när du är så där hemsk”, sa han. ”Jag är bara inte me’!”

Då blev Lillebror förtvivlad. Det var det värsta han visste när Karlsson inte ”var me’”. Lillebror skyndade sig att be om förlåtelse och försökte på alla sätt få Karlsson god igen, men det gick inte. Karlsson fortsatte att tjura.

”Ja, då vet jag inte vad jag ska göra”, sa Lillebror till sist.

”Men det vet jag”, sa Karlsson. ”Det är inte säkert, men kanske jag är me’ om du ger mej nån liten grej …tja, jag kunde förresten ta den där karamellpåsen kanske!”

Då gav Lillebror honom karamellpåsen och sedan var Karlsson med. Det tänkte han fortsätta att vara hela natten.

”Hoj, hoj”, sa han. ”Du kan inte tro vad jag ska vara me’!”

Eftersom Karlsson nödvändigt skulle ligga över, så var det väl inget annat att göra än att bädda åt sig på soffan igen, tänkte Lillebror och ville sätta igång med det. Men då sa Karlsson att det var inte lönt! Den här natten skulle inte bli någon sovnatt utan tvärtom.

”Fast Husbocken och Sago-Julie hoppas jag tuppar av när som helst, för sen måste vi börja greja”, sa Karlsson.

Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull- och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås. Det var där mamma hade placerat fröken Bock under den tid hon skulle vara hos dem.

De kom in först och sa godnatt åt Lillebror, både farbror Julius och fröken Bock, men då satt Karlsson gömd i garderoben. Han insåg själv att det var klokast så.

Farbror Julius gäspade.

”Jag hoppas John Blund kommer snart och låter oss alla få somna under hans röda paraply”, sa han.

Jo, det du, tänkte Lillebror, men högt sa han bara:

”Godnatt, farbror Julius, sov gott! Godnatt, fröken Bock!”

”Och så går du och lägger dej nu genast”, sa fröken Bock.

Och sedan försvann de.

Lillebror klädde av sig och tog på pyjamas. Det var nog bäst, trodde han, ifall fröken Bock eller farbror Julius kanske kom sättande upp mitt i natten och råkade få syn på honom.

Lillebror och Karlsson spelade svälta räv, medan de väntade på att farbror Julius och fröken Bock skulle somna. Men Karlsson fuskade så hemskt, och så ville han vinna hela tiden, annars var han inte med. Lillebror lät honom också vinna så mycket som möjligt, men när det till sist verkade som om han trots allt skulle förlora en omgång, då rafsade Karlsson raskt ihop korten i en hög och sa:

”Vi har inte tid att spela kort längre, vi måste börja greja!”

Vid det laget hade både farbror Julius och fröken Bock somnat — utan hjälp av John Blund och hans paraply. Karlsson hade roligt en lång stund med att springa från den ena sovrumsdörren till den andra och jämföra snarkningar.

”Världens bästa snarkforskare, gissa vem det är”, sa han förtjust, och så härmade han för Lillebror hur farbror Julius och fröken Bock snarkade.

”Grrrr-pi-pi-pi, så låter det om Sago-Julle. Men Husbocken hon snarkar så här: Grrrr-asch, Grrrr-asch!”

Sedan kom Karlsson att tänka på något annat. Han hade fortfarande en massa karameller kvar, fastän han hade bjudit Lillebror på en och själv ätit tio, och nu måste han gömma påsen någonstans sa han, för att få händerna fria när han skulle börja greja. Och det måste vara på ett absolut säkert ställe.

”För det kommer ju tjyvar”, sa han. ”Finns det inget kassaskåp i huset?”

Lillebror sa att om det hade funnits ett, så skulle han först och främst ha låst in Karlsson där, men nu fanns det tyvärr inget.

Karlsson funderade ett slag.

”Jag lägger påsen inne hos Sago-Julle”, sa han. ”För när tjyvarna hör Grrr-pi-pi-pi, så tror dom att det är en tiger och vågar sej inte in.”

Han öppnade sakta dörren till sängkammaren, Grrr-pi-pi-pi hördes ännu starkare. Karlsson fnissade förtjust och försvann in med påsen. Lillebror stod kvar och väntade.

Efter en stund kom Karlsson tillbaka. Utan påse. Men med farbror Julius tänder i näven.

”Nämen, Karlsson”, sa Lillebror, ”varför har du tagit dom där?”

”Du tror väl inte att jag lämnar mina karameller i förvar hos nån som har tänder”, sa Karlsson. ”Antag att Sago-Julle vaknar i natt och får se påsen! Har han då tänderna till hands, så sätter han igång ett knaprande utan hejd. Men nu har han inte det lyckligtvis.”

”Det skulle farbror Julius aldrig göra”, försäkrade Lillebror. ”Han skulle aldrig ta en enda karamell som inte var hans.”

”Dumma dej, han kan ju tro att det är nån fé ifrån sagovärlden som har varit där och gett honom påsen”, sa Karlsson.

”Det tror han ju inte, när han själv har köpt den”, invände Lillebror, men Karlsson ville inte höra på det.

”För jag behöver dom här tänderna”, sa han. Han behövde ett starkt snöre också, förklarade han, och Lillebror smet ut i köket och hämtade en tvättlina i städgarderoben.

”Vad ska den vara till”, undrade Lillebror.

”Jag ska göra en tjyvafälla”, sa Karlsson. ”En hemsk, fruktansvärd, dödsbringande tjyvafälla!”

Och han pekade ut var han skulle göra den också — där den smala tamburen med ett öppet valv mynnade ut i hallen.

”Precis här”, sa Karlsson.

I hallen stod på var sida om valvet en bastant stol, och nu gjorde Karlsson en lika enkel som finurlig tjuvfälla genom att spänna linan på låg höjd — nästan nere vid golvet — tvärs över valvöppningen och fästa den ordentligt i de båda stolarnas stadiga ben. Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert.

Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset. Det var väl så de tänkte göra den här gången också, och då var det minsann rätt åt dem, ifall de snavade på linan.

Lillebror småskrattade tyst, och sedan kom han att tänka på något som gjorde honom ännu mer förnöjd.

”Jag har nog gått omkring och varit ängslig alldeles i onödan”, sa han. ”För Bimbo kommer ju att skälla så hela huset vaknar, och då sticker dom sin väg, både Fille och Rulle.”