Франк Хеллер - Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

Det var docentens tur att hälsa på samma vis som Ebb hade gjort. Han beundrade det sätt, varpå hon gjort slut på de tre sonsönernas debatt. Men en tanke ville inte lämna honom i fred: hon kunde ha gjort det långt tidigare, om hon velat. Varför hade hon inte gjort det?

– Och så ber jag att få presentera mr Trepka för dig. Han är bankman och vet allt om Napoleon!

– Men det är ju en akademi, som du har inbjudit, sade hon. Mina herrar, jag är förtjust över ert besök!

– Ni misstar er, madame, insköt en stillsam röst, det är inte en akademi – det är den första skandinaviska kriminalklubben!

Hon lade huvudet på sidan och såg på docenten, vilken hon dittills endast ägnat ett flyktigt intresse.

– Jag är rädd, att jag inte förstår er, sade hon med sin spröda röst, vilken kom orden att falla som små, små droppar. Vad är en kriminalklubb? Har ni någonting med polisen att göra?

Ebb upplyste henne så kortfattat som möjligt om vad en kriminalklubb hade för uppgifter. Hon tycktes ha svårt att tro sina öron.

– Vad man märker, att man börjar bli gammal! suckade hon. Människor skriva böcker om brott, andra människor läsa dem, och ni skola sörja för att de bara få det allra bästa i genren! Och den ene av er är skald, den andre bankman och den tredje – hur var det? – specialist i de megalitiska folkens begravningsskick! Får jag fråga en sak? Har någon av herrarna någonsin mött ett kriminellt problem i verkligheten?

Hennes spefulla blick vandrade från skalden Ebbs ljusa gossprofil till bankdirektörens amorinmun och vidare till docentens förlästa, bruna ögon … Skalden Ebb var den förste som fann en replik:

– Det enda kriminella problem som hittills mött mig har varit straffbart usla verser, är jag rädd!

– Och ni, mr Lütjens?

– Megalitfolken togo sina kriminalproblem med sig i graven, smålog han.

– Och mr Trepka?

– Som bankman kommer man onekligen i kontakt med en del sådana problem. Några framför disken, andra bakom den! Men de herrar som fuska med pennan på mitt område, äro nästan ändå värre klåpare än de pennfäktare, som vår vän Ebb talade om!

– Ni förstår er alltså på handstilar? förhörde hon sig.

– Passabelt!

– Och ni vet allting om Napoleon? Det passar ju storartat. I montern till höger om er ligger det ett papper. Nyckeln sitter i. Vill ni inte säga mig, vad ni tror om papperet?

Trepka vände sig åt antytt håll. Montern, som naturligtvis var i empire, var i två »etager». Den ena innehöll mynt och medaljer, den andra ett stycke gulnat, inramat papper, ett brev, skrivet med den nästan oläsliga, halvt epileptiska stil, han så väl kände. Han reciterade raderna, efter hand som han lyckades tolka dem:

»Monsieur Balcombe,

Då den engelska regeringen vägrar mig tillräckligt underhåll för att leva, sänder jag er Cipriani med en tredjedel av mitt bordsilver att smältas ned och omräknas i engelska pengar. Mitt vapen har avlägsnats från servisen, ty jag vill icke, att mina örnar skola vandra till salutorget.

Napoleon.

Longwood 15 oktober 1816.»

Han lät brevet sjunka och såg på sin värdinna.

– Ett ganska enastående dokument – ja, absolut unikt! Episoden med försäljningen av bordsilvret är bekant från memoarerna. Men mig veterligen har man intet annat bevis än detta brev på att Napoleon själv givit ordern … Cipriani var korsikan och kejsarens hovmästare. Balcombe var ostindiska kompaniets agent på ön och levererade allt till den kejserliga hushållningen. Han fick en tredjedel av bordsilvret till nedsmältning den 15 oktober 1816, nästa tredjedel den 15 november samma år och sista tredjedelen den 30 december. Allt i allt inbragte silvret 1,065 pund och några shilling, om jag inte missminner mig.

Hennes kolsvarta ögon gnistrade.

– Ni imponerar verkligen på mig, mumlade hon. Men ni har inte svarat på vad jag frågade er om. Anser ni brevet för äkta?

– Avgjort! nickade bankdirektören. Det var ytterst sällan som Napoleon skrev brev under slutet av sitt liv. Han dikterade dem för en sekreterare och krafsade ned en signatur. Men denna stil kan inte bortförklaras – och naturligtvis har det teatraliska i brevet tilltalat honom! »Mina örnar få inte vandra till salutorget.»

Han stirrade begärligt på det gulnade papperet.

– Törs jag fråga, varifrån ni har brevet, madame?

– Det är ett arv från de här unga herrarnas farfarsfar, svarade hon, i det hon långsamt förde solfjädern fram och åter.

Trepka nickade.

– Jag kunde tänka mig det. Jag har redan hört, att han vistades på St. Helena samtidigt med kejsaren. Törs jag fråga om han var anställd vid bevakningstrupperna?

– Nej. Han hade äran tjänstgöra i kejsarens hus.

– Men då borde han ju finnas upptagen i listan över hushållet!

– Är ni så allvetande, att ni på rak arm vågar påstå, att han inte är det? frågade hon gäckande. Solfjäderns rörelser hade blivit långsammare och långsammare. Den dolde nu nästan helt hennes ansikte.

Bankdirektören rynkade sina blonda ögonbryn på ett sätt, som förmodligen skulle ha skrämt hans kassörer och bokhållare i Köpenhamn från vettet.

– Vanloo, Vanloo? mumlade han. År 1816, då brevet är daterat, fanns det i kejsarens omgivning tolv fransmän och tio personer av växlande nationalitet, men ingen – nej, såvitt jag kan komma ihåg, ingen med namnet …

Han avbröt sig tvärt.

– Jag ber om ursäkt, sade han med en galant bugning. Naturligtvis har ni rätt, och naturligtvis är det mitt minne som sviker mig!

Hon svarade endast med en blick, vars innebörd han förgäves sökte tolka. Från sin högra sida hörde han en generad skrockning.

– Jag ber om ursäkt, om jag blamerar mig, sade docenten Lütjens. Men eftersom jag råkar vara i sällskap med någon, som både är bankman och napoleonkännare, skall jag passa på att fråga om en sak, som alltid har förbryllat mig, nämligen kejsarens ekonomi! I våra dagar sörjer ju den enklaste kinesiske eller sydamerikanske general för att ha fonder i utlandet, för den händelse – tja, att någonting skulle inträffa! Men när Napoleon lämnade Frankrike, var hans reskassa sådan, att man baxnar! Stormarskalken Bertrand fördelade den mellan alla medlemmarna av sviten, för att inte engelska tullväsendet skulle lägga beslag på alltför mycket. Man gömde pengarna i läderbälten som man bar om livet – och hur stort var beloppet? Precis 250,000 francs. Hur kan en man, som varit världens herre i femton år, sjunka så djupt, ekonomiskt sett?

Skalden Ebb blev honom inte svaret skyldig.

– Ni glömmer en sak! ropade han. Napoleon kom från W aterloo! En besegrad titan har andra saker i huvudet än en avviken bankkassör!

Trepka skrattade torrt.

– Vad det beträffar, skulle visst de flesta avvikna bankkassörer vara glada för en reskassa på 250,000 francs efter dåvarande kurs! Men för övrigt misstar vår vän Lütjens sig, om han tror, att det beloppet var allt vad Napoleon disponerade över. För det första fick han ett årligt apanage av engelska regeringen, som han fört krig mot i femton år. Apanaget var inte så dåligt med tanke på myntvärdet: åttatusen pund om året!

Solfjädern i den gamlas hand hade stannat, blicken ur de agatsvarta ögonen hängde vid Trepka som för att insuga vart ord:

– Men dessutom, fortsatte bankmannen, hade kejsaren ett kapital på åtskilliga millioner francs stående hos en bankirfirma vid namn Laffitte – det vet man från hans testamente! Så att ni ser, att han absolut inte led någon nöd – vilket inte hindrade honom från att spela den fjättrade Prometeus och sälja sitt bordsilver under så uppseendeväckande former som möjligt!