Франк Хеллер - Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

»Käre Ebb,

Vill ni inte i sällskap med de två andra representanterna för den europeiska idyllen göra mig glädjen att komma upp till Villa Longwood och studera min form för idyll? Den bör intressera era vänner. Napoleonspecialisten behöver bara ett ögonkast för att se, att den franske kejsarens lidanden voro ett intet mot mina. Gravspecialisten kan strax konstatera, att ingen grav som han skändat haft så muntra invånare. Vad var det jag sade – tråkigheten är alla lasters moder!

Men det finns massor av drinks, och vi få Farmors berömda bouillabaisse!

Er tillgivne

Martin Vanloo.»

Trepka lät brevet sjunka.

– Heter hans villa verkligen Longwood?

– Ja – och lär vara nästan lika gammal som det riktiga Longwood.

– Jag får nästan lust att gå dit.

Docenten såg oavvänt på Ebb.

– En epikuré, som säger, att tråkigheten är alla lasters moder! Er triangel börjar intressera mig, käre Ebb!

Trepka tappade cigarren.

– Vad? ropade han. Menar ni, att det är den familjen?

Ebb nickade. Han såg forskande på docenten innan han krafsade ned några rader och räckte dem till Geneviève.

– Giv budet det här, sade han. Och skaffa en bil!

Det ansiktsuttryck, varmed Geneviève mottog detta besked, var värdigt Kassandra. Som för att hämnas räckte hon fram en norsk tidning, som just kommit med posten. »Dagens Teckning», på första sidan var ägnad den interskandinaviska kriminalklubben. Man såg Ebb och hans två kollegor med revolvrar i bakfickorna och dolkar runt livet slå sig ned på var sin kruttunna. Och texten löd: »Vilket brott skola vi begå nästa månad?»

En liten stund senare sutto de tre herrarna i en bil på väg till Villa Longwood.

Bilen lämnade huvudvägen från Mentone till Castellar, svängde upp på ett höjddrag och vek in i en privat allé. Efter ett par minuter höll den framför en lång, låg envåningsbyggnad med förgreningar åt olika håll, som gjorde intryck att ha uppstått tämligen planlöst och utan större bistånd av någon yrkesutbildad arkitekt. Docenten Lütjens ägnade den endast ett flyktigt ögonkast. Men bankdirektör Trepka satte sig upp i bilen och såg och såg, som om han inte kunde se nog.

– Vi äro framme, sade skalden Ebb.

– Jaså, är detta Villa Longwood? mumlade docenten.

Den tredje medlemmen av kriminalklubben hade svårt att behärska sin röst, då han sade:

– Ja, herr Lütjens. Detta är Villa Longwood, varken mer eller mindre!

– Vad menar ni? frågade Ebb. Varken mer eller mindre?

– Jag menar vad jag säger! Detta är Longwood – Napoleons villa på St. Helena, där han hölls fången av engelsmännen och där han slutade sina dagar. Det vill säga: det är en så exakt kopia av den, som man överhuvudtaget kan tänka sig! Den som byggde detta hus, har sannerligen studerat originalet i detalj, innan han gick till sitt arbete!

Både docenten och diktaren stirrade misstroget på honom.

– Är det ert allvar? ropade Ebb. Känner ni huset på St. Helena så grundligt, att ni vågar säga det på rak arm?

Bankmannen gav honom en förintande blick.

– I mitt yrke, svarade han, finns det inte någonting som heter licentia poetica. Då skulle jag snart göra konkurs. Och jag tillämpar samma principer på mina hobbies som på mitt yrke. När jag säger, att villan här är en exakt kopia av huset på klippön, kan ni lita på att det är sant!

– Jag gör det gärna, sade skalden Ebb stucken, fastän ert sätt att studera Napoleon rätt mycket påminner mig om en viss potentats sätt att läsa Bibeln.

– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!

I detta ögonblick öppnades dörren till en förhall, och Martin Vanloo visade sig på tröskeln.

– Jag hörde er bil, ropade han till Ebb. Gudskelov, att ni kom! Jag har läst en bok av en landsman till er, där det finns en storartad beskrivning av familjelivet. »O familj, alla lasters hem, alla lata kvinnors försörjningsanstalt, husfaderns ankarsmedja, barnens helvete» – jag har glömt resten, men det var briljant!

– Författaren till den boken var inte landsman till mig, svarade Ebb, utan till docenten Lütjens, berömd vetenskapsman från Strindbergs land, Sverige.

– Ah, verkligen? How do you do? Är det ni min herre, som vet allt om Napoleon?

– Nej, docenten sysslar med megalitiskt begravningsskick, sade Ebb. Men låt mig föreställa er för herr Trepka från Köpenhamn, bankdirektör och enastående kännare av Napoleonstiden … Skalden Ebbs stämma fick en anstrykning av ironisk skadeglädje. Vet ni, vad han just har underrättat oss om? Att er villa är en exakt kopia av det berömda huset på St. Helena! Visste ni det själv?

Martin nästan glömde att skaka hand med sin senaste gäst.

– Vad säger ni? Bodde gamle Boney på det här viset? Det har jag aldrig anat! Är ni säker på er sak, sir?

Den danske medlemmen av kriminalklubben gav sin norske kollega en giftig blick.

– Som jag redan haft nöjet säga herr Ebb, är jag så säker på min sak, som man överhuvudtaget kan vara. Med eller utan herr Ebbs tillåtelse bodde Napoleon på det här viset på St. Helena.

– Vad nu då? sade den unge engelsmannen med ett förvånat grin. Jag tror minsann, att ni och Ebb bråka om gamle Boney på fullt allvar? Skandinavien måste verkligen vara en idyll, när man har tid att gräla om sådana saker! Jag kan bara säga, att den som byggde huset här visste hur det såg ut på St. Helena – det var nämligen min farfarsfar, och han kom direkt därifrån, som jag redan sagt Ebb! Och vad det beträffar, går inredningen också i stil – med undantag av en rullande bar. För det hade väl Napoleon knappast?

– Nej, han höll sig inte med bar! ropade skalden Ebb, förtörnad över att ha sett sin motståndare få rätt på en väsentlig punkt. Men han hade en vinkällare, som engelsmännen alltid höllo ytterst väl furnerad, i hopp att han skulle slå sig på flaskan och på så vis befria dem från alla bekymmer!

– Ni har alldeles rätt, käre Ebb, insköt bankmannen spetsigt. Lord Rosebery omtalar det i sin bok och förefaller lätt generad på sina landsmäns vägnar – utan all grund för resten!

– Vad säger ni? Utan grund?

– Ja. Ty en försupen Napoleon skulle aldrig ha dugt i rollen som den fjättrade Prometeus. Och därmed skulle en farlig legend ha varit kvävd i födseln!

– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar! Engelsmannen höll på att kikna av skratt.

– Aldrig hade jag anat, att det fanns sådana idealister i våra dagar! stönade han. Ni tycks färdiga att gå lös på varandra med knytnävarna för Boneys skull! Farmor kommer att bli stormförtjust! Hon lever bara för Napoleon. Franska republiken är henne en styggelse. Den moderna tiden är henne en styggelse. Ibland får hon mig att tänka på Napoleons mamma, gamla fru Letizia … Synd bara, att hon inte kan få sällskapa med skuggorna från den tiden, i stället för att vantrivas med de levande!

– Vad nu då? sade Ebb. Önskar ni livet ur er farmor, Vanloo?

Engelsmannen gjorde en mångtydig grimas.

– Jag kan försäkra er, att farmor är den mest sympatiska person som bor under det här taket! Om det inte varit för hennes skull – nå ni får se själva!

Han vände sig till Trepka med en glimt i ögat.

– Herr bankdirektör, ni som känner huset – vill ni inte visa era vänner in i salongen?

– För all del, sade den danska medlemmen av kriminalklubben med en tvärsäkerhet, som inte undgick att göra effekt. Det skall bli mig ett stort nöje – förutsatt att husets inre är en lika god kopia som dess yttre! Får jag be er att komma den här vägen, herr Ebb? Vi går uppför några korta trappsteg. Till höger och vänster om oss ha vi två små trädgårdsanläggningar. På St. Helena skulle den högra ha hetat »Marchands trädgård», efter kejsarens livtjänare, den ende person som han hade fullt förtroende till in i det sista – åtminstone säges det, att han var det! Anläggningen till vänster skulle ha hetat »Alis trädgård», efter Ali som hade titeln »kejsarens livmameluck», fastän han egentligen var tvättäkta fransman med namnet Saint-Denis! Rakt fram komma vi in i ett mottagningsrum, en »parloir», som det hette på tidens språk, där gästerna kunde underhålla sig i väntan på audiens. Efter parloiren följer den stora salongen, där kejsaren så småningom dog. Innan vi öppna dörren dit, vill jag omtala, att man från salongen kommer in i matsalen. Därefter vidgar huset sig och får fyra rum i bredd. Till vänster låg på kejsarens tid ett bibliotek – han var en outtröttlig läsare, och ännu på vägen till Waterloo släpade han med sig ett bibliotek på sjuhundra band. Till höger lågo två små kabinett tillhörande honom själv, med ett litet badrum bakom … Förutsatt att husets inre liknar originalet i lika hög grad som utsidan gör det, bör jag ha gett en någorlunda god skildring av dess topografi, eller hur, mr Vanloo?