Франк Хеллер - Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

Solfjädern sjönk mot hennes knä.

– Beundransvärt, mumlade hon till Trepka, en beundransvärt klar och tydlig exposé! Vilket vetande! Och vilket minne! Men jag tror, det är på tiden att vi övergå till andra saker!

Hon tryckte på en knapp vid sidan av sin stol. Nästan i samma sekund öppnades dörrarna till vänster, en hovmästare visade sig på tröskeln, och ett bord rullades in på ljudlösa gummihjul. Det var inte något bord i empirestil, tvärtom var det så anakronistiskt som möjligt, ty materialet var kromstål och glas, och det bestod av flera hyllor, som uppburo flaskor, flaskor och åter flaskor. Möjligen borde ett cocktailbord ha hälsats med ogillande av gästerna i Villa Longwood. Men så var långtifrån fallet. De tre bröderna, som under loppet av den sista halvtimmen inte yttrat ett enda ord, reste sig mangrant från sina platser. Arthur och Allan sträckte gäspande sina långa lemmar, Martin, som tydligen visste vad man väntade sig av honom, skyndade med bevingade steg fram mot glasbordet. Just då han grep cocktailskakaren, kom en ny gäst in i rummet – den unge mannen, som Ebb sett dagen förut i Arthurs sällskap. Han var verkligen frappant, med sina bruna lockar och sin höga panna. Lütjens och Trepka, som inte sett honom förut, stirrade som på en uppenbarelse. Docenten letade i minnet efter en jämförelse. Den unge Shelley? Ja. Men dessutom fanns det något obestämt exotiskt i hållning och ansikte, som saknades även på de mest romantiserade bilderna av den engelske diktaren. Nu hade han det, men måste småle, då han hunnit så långt: ynglingen där liknade Krishna, hinduernas kärleksgud!

– Var har du varit, John? frågade den gamla damen. Och varför kommer du genom köket?

Han mumlade någonting ohörbart till svar och sjönk ned i den stol, Arthur lämnat fri. Martin var i sitt esse. Hans händer gingo som lärkvingar, hans ansikte sken av tillfredsställelse. Han hade en taskspelares färdighet i att bolla med flaskor och glas, de mångfärgade dryckerna föddes under hans händer, utan att man riktigt förstod hur det gick till, han serverade dem åt höger, åt vänster och åt sig själv, och skanderade samtidigt vers:

»Vem har talt all den sorg oss förödde

och allt ont som oss än icke nått?

Fast vi ej nå de män, som oss födde,

i en sång, i en kyss, i ett brott … »

Allan och Arthur hade med ens blivit talträngda. Den förre avslöjade sig som börsintresserad och förhörde Trepka om utsikterna för en ny hausse i New York, den andre började utfråga Ebb om kommunismens utsikter i Skandinavien.

– En manhattan, Allan? Var så god! En corpsereviver, Arthur? Här är den!

»Fast vi ej nå de män, som oss födde,

i en sång, i en kyss, i ett brott,

fast de hedningar hånskratta åt oss,

fast vår lusta är dygdig och sval —

o förlåt oss vår dygd, o förlåt oss,

Madonna av kval!»

Docenten lyssnade endast med ett halvt öra. Den ovana omgivningen, de ovana dryckerna, rösterna som sorlade på ett främmande språk, allt bidrog att distrahera hans tankar. Men en av dem fortfor envist att återvända: varför hade den gamla låtit sonsönerna ge så fritt lopp åt sina känslor? (Frånsett att de samtidigt gåvo fritt lopp åt sina dåliga manér.) Det fanns intet tvivel om att Ebb hade rätt: de avskydde varandra.

»Vi få se, vad oss mörkret tillstäder,

se, om graven är djup eller grund … »

– Var har du varit, John? Och varför kom du från köket? frågade den gamla än en gång. Ynglingen med de bruna lockarna hade lämnat sin plats i fönstersmygen och kommit fram till henne. Denna gång hörde docenten vad han svarade:

– Därför att det roar mig mera att se kocken laga maten än att se andra äta den!

Samtidigt som han mumlade det, kastade han en blick på Arthur. Ebb hade sagt, att han var Arthurs svurne drabant. Men vad denna blick än talade om, inte var det om tillgivenhet. Vad hade hänt? Voro även dessa två ovänner?

Martins händer fortsatte att dansa. Besynnerligt, tänkte Lütjens, att den gamla, som skall vara så sträng, tillåter ett sådant pokulerande! Är det med tanke på nordmännens berömda törst? Det är i varje fall inte Skandinaviens representanter som dricka mest!

Just som han gjorde denna reflexion, slogos dubbeldörrarna till matsalen upp, och hovmästaren visade sig bugande på tröskeln:

– Madame est servie!

– Känner ni igen er? frågade hon bankdirektören, som hon räckt armen för att föra henne in i matsalen.

Han kastade en blick omkring sig och böjde på huvudet till svar.

– Madame, er villa är inredd med en stiltrohet, som är överväldigande! Det är allt, vad jag kan säga!

Hon smålog smickrad, i det hon med en vink fördelade gästerna kring bordet.

– Men en sak kommer inte att gå i stil, påpekade hon, och det är matsedeln.

Ni, som vet allt om kejsaren, vet naturligtvis, att han inte var någon god katolik. Han åt kött också på fredagen. Men vet ni, vad ni får till middag i dag, mr Trepka? Bouillabaisse!

– Madame, ni måste ha anat mina hemligaste önskningar! Om jag inte hade haft andra anledningar att resa till Rivieran, skulle tanken på en bouillabaisse ha kunnat locka mig hit!

Den speciella medelhavsrätt, som kallas bouillabaisse, innehåller ett flertal av de goda och feta fiskar som frodas i detta hav, ål, vitling och andra, och därtill languster och räkor. Den kryddas med lök, lagerbärsblad, nejlika och saffran, och om den är riktigt tillagad, är det en rätt, värdig gudarnas taffel. Från ett sidobord, där en väldig kittel småkokte över en låga, bar hovmästaren fram en gul, bredbukig skål, full av doftande soppa. Han placerade den framför den gamla. Hon serverade sig själv ett par skedblad och avprovade dem med kritisk min.

– Mycket bra, Jean, sade hon, men …

– Är det något fel på soppan, madame?

– Ingenting annat än att den är för litet kryddad, Jean! Vill ni vara vänlig och ge mig bordsstället? Tack! Och vill ni tala om för kocken, vad jag sagt?

– Det skall ske, madame, svarade hovmästaren förkrossad, det lovar jag er.

Han hade satt fram ett bordsställ av gammalt silver. Hon skakade ut salt och peppar över den ångande soppan, smakade och rörde om.

I sitt vänstra öra uppfångade docenten en teaterviskning från Martin Vanloo:

– Samma historia var gång – soppan är för litet kryddad! Och när man så vet, att han har order att inte krydda för mycket …

Hovmästarens ansikte var värdigt en romersk augur, då hon äntligen antydde, att han kunde börja servera. Han öste upp och räckte Trepka den första tallriken. Ovanpå så många förberedelser kände denne en lätt oro för resultatet. Men han hade inte behövt det: bouillabaissen var förträfflig!

Efter fisksoppan serverades endast ost och frukt. Vinerna voro chablis och chambertin – »kejsarens vin», påpekade värdinnan för sin bordsherre. Han smålog en smula förstrött tillbaka. Det hade varit honom omöjligt att avlocka henne mer än ett par fraser i loppet av hela middagen. I samma ögonblick som man börjat äta, var det som om hennes spänstighet försvann. Var det åldern som tog ut sin rätt? Men hon hade utmärkt aptit, och då och då överraskade Trepka henne med en blick, som vittnade om allt annat än trötthet, snarare om oro, för att inte säga misstänksamhet. Blickarna gingo alltid åt samma håll – till unge John med de bruna lockarna. Då måltiden var förbi, gjorde hon en liten huvudböjning och sade:

– Mina ärade gäster från Skandinavien, jag hoppas, att ni ursäktar en gammal kvinna … Jag är en smula trött. Om ni en annan gång skulle ha lust att hedra mig med ett besök, skulle det bereda mig en mycket stor glädje. Ni äro så fulla av kunskaper, av idéer, att jag nästan skäms att göra ett sådant förslag. Men ålderdomen är girig! Ibland samlar den på pengar – jag samlar på gott umgänge! Välkomna åter, mina herrar!