Франк Хеллер - Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

Engelsmannen stirrade på honom med något som nästan liknade skräck.

– Ni är den bäste guide, jag någonsin mött, mumlade han. Ja, den absolut bäste …

Han dunkade skalden Ebb i ryggen.

– Akta er för att disputera med en sådan man, käre poet! Och akta er noga för att slå vad med honom!

– Kanske det, morrade Ebb med rynkade ögonbryn. Men att fakta äro riktiga bevisar ju inte, att de teoretiska slutsatserna äro det! En klocka som står, visar rätt tid två gånger om dygnet, men man skall inte lita på henne av den anledningen!

– Mina herrar, bad en bevekande stämma, mina herrar! Betänk, att vi äro Villa Longwoods gäster!

– Och de mest välkomna som villan sett på länge! ropade Martin i det han sköt dem före sig. Men låt mig nu presentera er för den lyckliga familjen!

De hade kommit in i en avlång salong. Till höger och vänster öppnade sig fönster mot de två trädgårdsanläggningarna, i fonden stod en dörr öppen till det rum, som Trepka kallat matsalen. Möblerna voro alla i empire, gravyrer och teckningar skildrade klippön i Atlanten och den störste av dess gäster. En monter innehöll reliker, förmodligen av samma slag. Ett bokskåp i empire rymde ett litet bibliotek i guldsnitt och ålderdomliga band. Skalden Ebb, som hade goda ögon, kunde läsa några av titlarna: Racines Tragedier, Voltaires Zaire, Plutarks Levnadsteckningar. I två länstolar vid fönstren dåsade ett par unga män, som knappt sågo upp vid deras inträde. Och i en fåtölj i fonden satt en gammal dam.

Hennes hy var klargul som gammalt elfenben, håret snövitt och tillbakakammat från tinningarna. Händerna, som lågo knäppta i knäet, voro inte mycket större än ett barns. Den ena av dem höll om en liten gul solfjäder, som den förde av och an med rörelse så svag, att man kom att tänka på ett blad som sakta skälver i kvällsvinden. Hon satt med fötterna sirligt samlade på en silkepall. Hon var mycket, mycket gammal och bräcklig. Hade det inte varit för rörelsen av hennes solfjäder, kunde man ha trott att hon sov. Men så kunde det hända, att hon lyfte ögonlocken, och genast var man på det klara med, att hon i allra högsta grad både levde och var vaken. Pupillerna voro kolsvarta, och deras glöd oförsvagad. I loppet av några sekunder kunde ögonens uttryck skifta från ironi till eftertanke, från munterhet till förakt. Och så kunde de med ens bli svarta och uttryckslösa som slipade agater – och det var kanske inte den minst intressanta skiftningen i deras register.

– Martin, sade hon, är detta de vänner, du talade om?

Hennes röst var spröd som klangen av ett gammalt kristallglas. När Martin svarade, snubblade orden över varandra som de bruka göra hos personer med dåligt samvete.

– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …

– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!

– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …

Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.

– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!

– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.

Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern. Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.

Martin glömde den presentation, som han just höll på med.

– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …

Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:

– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!

– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.

Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.

– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv. Då känner du kanske ett ställe i Som ni behagar, där det står: »narrkåpan är min enda ärelystnad!»

– Käre Arthur, svarade Martin med sin smeksammaste röst, borde du inte spara den repliken till det politiska mötet, som du lät unge John klistra upp plakat om i går morse?

Monokeln, som hållit på att stadga sig i Allans ögonvrå, vippade till på nytt.

– Vad är det du säger? ropade han. Drar han med sig John på sina agitations …

– Visste du inte det? Med plakat under armen och klisterburken i högsta hugg! Om du inte tror mig, så fråga vittnet själv!

– Nu går det för långt! ropade mannen med monokeln. Det är inte ofta jag har lust till handgripligheter, men när jag tänker på Arthurs agitation …

– Så får du det, morrade den dova rösten. Och varför, du gode och trogne kälkborgare? Därför att du vädrar fara för din plånbok! Visserligen innehåller den inte så mycket just nu, men …

Stämmorna hade stigit, minspelen blivit mer och mer uppriktiga. De tre skandinaverna visste varken vad de skulle tänka eller göra. Men just i det ögonblick, då samtalet tycktes kunna ta nästan vilken riktning som helst, kom utlösningen. Solfjädern i den gamla damens hand föll hop med ett litet rassel, och i samma nu var rummet så tyst och stilla som ett gravkapell.

– Martin! sade en kristallklar stämma. Hur sköter du dina värdplikter? Du har inviterat tre av dina vänner, och ännu har du inte så mycket som föreställt dem för mig!

Vad hon var bräcklig och spröd! En vindfläkt ur ett fönster tycktes kunna bli hennes död. Men de tre sonsönerna hade knappast hört ljudet av solfjädern, innan deras hetsiga röster tego. För första gången förstod Ebb vad Martin menat, när han sade: ibland får hon mig faktiskt att tänka på gamla fru Letizia!

Martin ryckte till vid hennes ord, som om han fått en örfil.

– Å, förfärligt ledsen, Granny, men det är verkligen inte mitt fel, om …

– Ditt lika mycket som de andras, Martin!

– Men Allan och Arthur – all right, all right! Får jag föreställa mina tre skandinaviska vänner för dig? Detta är mr Ebb, Norges Shelley …

– Men jag trodde, du föredrog Swinburne, Martin?

Hennes leende, när hon sade det var så intagande, att Kristian Ebb själv måste småle. Han bugade sig och kysste en liten tunn, elfenbensfärgad hand.

– Därnäst ber jag att få föreställa mr Lütjens för dig. Han är specialist i de megalomana, nej, megalitiska folkens begravningsskick …