John Flanagan: Den nya lärlingen

”Under det uppdraget räddade hon livet på Will”, fortsatte Gilan. ”Det är det inte många som har gjort.” Han nickade mot en figur med silvergrått hår på tredje raden. ”Halt har förstås räddat hans liv. De två andra är flickans föräldrar…”

Han gjorde en dramatisk paus. Gilan var något av en skådespelare. ”Och de är… prinsessan Cassandra och Sir Horace — riddaren av eklövet, gryningsriddaren och rikets försteriddare.”

Alla spejare reste sig när de förstod varför Cassandra och Horace hade kommit. Alla väntade på att få se flickan som hade åstadkommit så mycket på så kort tid. Någon i de bakre leden började klappa i händerna och snart applåderade alla och ropade till Gilan:

”Visa henne!”

”Var är hon?”

Gilan log och vinkade till sig Maddie. Hon reste sig, drog bak mantelns huva och traskade fram till podiet med Gilan. Han såg att hon fortfarande haltade lätt. Det skulle hon förmodligen göra resten av livet.

Applåderna övergick i jubel och visslingar när hon vände sig mot kårens medlemmar. Hon blickade ut över ansiktena och letade upp sådana hon kände till. Will hade naturligtvis stoppat båda fingrarna i munnen och lyckades på något sätt le brett samtidigt som han gav ifrån sig en skärande vissling. Halt hade rest sig upp och stod och nickade och log. Det var Halts motsvarighet till fanfarer och trummor. Även lady Pauline var med på grund av Halts prestige och höga position som pensionerad medlem i kåren. Maddie såg till sin förvåning att även hon visslade.

Hennes mor och far strålade av stolthet. Maddie vinkade lite till dem och blev chockad när hennes mor plötsligt hoppade på fötter och började slå näven i luften med höga rop.

Horace stirrade lite förbryllat på sin hustru. Hon log mot honom och började slå med större kraft och ropa ännu högre.

”Grattis, Maddie”, sa Gilan lågt i hennes öra. ”Hur känns det att vara en pionjär?”

Han lade kedjan över hennes huvud. Hon sträckte sig upp och tog eklövet av brons mellan pekfingret och tummen och höll det så att hon kunde se det. Tårar av stolthet steg till hennes ögon.

”Dags att äta!” ropade Gilan och jublet tilltog i styrka.

De hade ätit. De hade skrattat. De hade skålat för stupade spejare såsom Liam. De hade sjungit flera sånger och avslutat med den traditionella spejarsången som alltid sjöngs i slutet av årstinget — ”En stuga bland träden”. Maddie stämde in i sången och slogs av hur väl den passade spejarlivet. Hon tänkte på den lilla stugan där hon själv hade bott med Will de senaste nio månaderna.

Nu stod hon i en liten cirkel med sina allra närmaste: Cassandra och Horace, Halt och Pauline, Gilan och, naturligtvis, Will. Hon fortsatte att känna på det lilla bronslövet hon bar runt halsen. Gilan och Will förstod precis hur hon kände sig. De hade fyllts av samma glädje och förundran när de fått sina löv av brons och silver.

Horace gav sin dotter en björnkram. ”Jag är stolt över dig”, sa han. ”Så otroligt stolt!”

Hans röst sprack lite och när han släppte greppet vände han sig om så att ingen skulle se honom stryka bort en tår. Hon klappade honom på axeln.

Hennes mor kramade henne också. Cassandra drog sedan fram ett hoprullat pergament ur ärmen. ”Det här är till dig”, sa hon och överlämnade det till Maddie.

Den nya spejarlärlingen tog det och betraktade det nyfiket. Det såg ut som ett väldigt officiellt dokument.

”Vad är det här?”

Cassandra log mot henne. ”En handling som förklarar att du återigen är Araluens kronprinsessa. Du förtjänar det verkligen.”

Maddie tvekade och kastade en hastig blick på Will. Han tittade bort. Det här var hennes beslut och han tänkte inte påverka henne.

”Så bra”, började hon. ”Jag är verkligen tacksam. Mycket tacksam. Men… men… skulle det kunna vänta lite?”

Hennes mor såg förvånat på henne. ”Vänta lite? Varför det? Du har visat dig värdig. Du behöver inte göra något mer. Det är dags för dig att återvända hem!”

”Men… men jag vill hellre avsluta min spejarträning”, utbrast hon.

Halt och Gilan vände sig om för att ingen skulle se deras leenden. Cassandra blängde anklagande på Will.

”Det här är ditt fel!” ropade hon. ”Jag borde ha anat detta!” Hon vände sig tillbaka mot Maddie. ”Det är ju fyra år till!” sa hon med stigande tonfall.

Maddie nickade och bet sig nervöst i läppen. ”De kommer att gå fort”, sa hon. ”Och jag lovar att hälsa på så ofta jag kan.”

Cassandra var förstummad, vilket inte hände särskilt ofta. Hon såg sig omkring på ansiktena runt henne. Hon fick en känsla av att hon hade varit med om det här förut — och kom att tänka på en dag för många år sedan när hon som ung flicka stått på en av kungliga slottets balkonger. Horace hade stått bredvid henne och de hade tillsammans tittat på medan Will ridit iväg med Halt. Will hade valt spejarlivet framför ett liv vid det kungliga hovet. Nu hände samma sak en gång till.

”Jag känner igen det här”, sa hon.

Horace nickade. Han visste vad hon tänkte på. ”Minns du vad jag sa den där gången? Spejare är speciella. Vi andra kan inte riktigt förstå oss på dem. Jag hade rätt den gången och jag har rätt nu.”

Cassandra öppnade och stängde munnen några gånger. Till sist vände hon sig om och såg vädjande på Horace. Hans styrka och sunda förnuft hade många gånger varit ett stort stöd för henne.

”Vad ska jag säga?” frågade hon.

Horace log mot henne och Maddie.

”Säg ja”, sa han.