John Flanagan - Den nya lärlingen

Halt såg förbryllat på henne. ”Hur kan du veta att det är det jag gör?”

Hon log mot honom. ”Det rycker i dina näsborrar”, sa hon.

Halt skakade på huvudet och lät stallpojken ta Abelards tyglar med ena handen. Han ledde Paulines häst med andra handen och styrde stegen mot stallet. Halt och Pauline följde med Kane upp i kärntornet, där en bekväm svit hade ställts i ordning för dem. Kane kastade regelbundna blickar mot den berömde spejaren och fascinerades av hur han gick och nöp sig själv i nästippen med pekfingret och tummen.

Så snart de hade kommit fram till sviten förkunnade Pauline att hon tänkte bada och skickade några tjänare för att hämta varmt vatten.

”Jag ska hälsa på kung Duncan medan du badar”, sa Halt. Pauline, som höll på att packa upp klänningar och hänga dem i garderoben, nickade.

”Jag besöker honom sedan, när han har haft tid att förbereda sig.”

Duncan hade varit sängliggande i flera månader efter att ha fått en skada i benen som vägrade läka. Duncan hade en gång varit en kraftfull man som varit full av energi, men nu var han en skugga av sitt forna jag. Han hade tappat vikt och muskler, och Pauline, som visste vilken stolt man Duncan var, misstänkte att han ville förbereda sig så att han såg så bra ut som möjligt innan en kvinna hälsade på. Halt nickade allvarligt.

”Bra idé”, sa han. ”Jag ska hälsa honom det.”

Trots att Halt var förberedd var det en chock att komma in i kungens sovkammare. Det hade gått flera månader sedan han senast besökt Duncan, och det var nedslående att se hur drastiskt kungens tillstånd hade försämrats. Hans vaxartade kinder var insjunkna, och ögonen såg blanka och febriga ut. Han var så mager att skinnet tycktes hänga från kroppen. Det skadade benet hade lagts upp framför honom under en hög med filtar.

De pratade om småsaker i några minuter. Duncan var märkbart glad att se Halt, som trots allt var en av hans äldsta och trognaste vänner, men blev snabbt uttröttad av samtalet. Halt bestämde sig för att avbryta besöket och säga farväl, men Duncan gjorde tecken åt honom att komma närmare sängen. Kungen grep tag om Halts arm med en hand som liknade en klo och böjde sig framåt.

”Håll ett öga på Cassandra, Halt. Det är inte lätt för henne att styra riket medan jag ligger här.”

Halt tvingade fram ett skratt. ”Det ska jag, ers majestät. Men det dröjer säkert inte så länge förrän du är på fötter och kan ta befälet igen.”

Duncan skakade på huvudet redan innan Halt hade avslutat den meningen. ”Knappast, Halt. Jag har inte lång tid kvar. Och när jag är borta kommer hon verkligen att behöva sina vänner.” Han tystnade, slöt ögonen och andades ansträngt. Sedan tittade han upp igen. ”Tacka Gud för Horace. Hon hade inte kunnat hitta en bättre make.”

Den gamle spejaren log varmt vid tanken på den ärlige unge riddaren som var så tillgiven sin prinsessa. ”Så sant som det är sagt”, svarade Halt. Det var ironiskt, tänkte han. Horace hade varit en föräldralös bondpojke. Nu satt han vid prinsessregenten Cassandras högra sida och var kungarikets mäktigaste och mest inflytelserike man.

”Hon kommer att behöva honom”, sa kungen. ”Det är inte lätt för en kvinna att regera. Många kommer att avsky henne och försöka sätta henne på plats. Hon behöver all hjälp hon kan få. Från Horace. Från dig. Och från Will.”

Halt nickade lugnande mot kungen. ”Det får hon”, sa han. Sedan kunde han inte låta bli att le. ”Men underskatta inte prinsessan, ers majestät. Hon vet vad hon vill ha och hur hon ska få det.”

Duncan log trött. ”Och det verkar som om hennes dotter är likadan.” Han släppte greppet om Halts arm och sjönk tillbaka ned på kuddarna som om ansträngningen sugit musten ur honom. Han vinkade matt mot Halt.

Halt gick tyst till dörren, djupt försjunken i tankar. När han lade handen på dörrklinkan vände han sig om för att kasta en blick mot kungen han hade tjänat i så många år. Duncan sov redan, och Halt kunde se hans bröstkorg hävas och sänkas oregelbundet under täcket.

Halt lämnade rummet med tungt hjärta.

”Ingen av oss blir yngre”, mumlade han för sig själv. Sedan log han. Abelard skulle ha gett honom svar på tal.

Knappt tio minuter efter att Halt återvänt till gästrummen knackade Kane på dörren.

”Stormästaren är anträffbar igen”, förklarade han. ”Han hälsar att ni är välkomna till hans arbetsrum.”

Halt och Pauline följde den unge spejaren nedför flera trappor till den administrativa delen av kärntornet. De högre våningarna utgjordes mest av bostadsrum och sviter.

Gilans arbetsrum i kärntornet var ljust och rymligt. Han hade öppnat fönsterluckorna på vid gavel för att släppa in frisk luft. Pauline visste att spejarna avskydde att känna sig instängda. Ibland kunde deras förkärlek för frisk luft bli lite extrem. Hon hade inget emot frisk luft, men frisk, kall luft var en annan sak. Eftersom hon kände till det typiska spejardraget hade hon förberett sig genom att svepa en varm sjal runt klänningen.

Gilan hälsade muntert på Halt och Pauline och kramade dem båda och fick en puss på kinden av Pauline. Hon tittade belåtet på honom. Hon kunde inte låta bli att se Halts två gamla lärlingar som någon sorts söner. Hon märkte att hans vanligtvis bekymmerslösa ansikte fått några nya linjer sedan hon senast sett honom. Stormästarens ansvar väger tungt på hans axlar, tänkte hon.

Till skillnad från Halt och Will var Gilan slätrakad. Det gav honom ett ungdomligt utseende som stämde dåligt överens med hans höga position i kungariket.

”Du ser bra ut, Gilan”, sa hon. Och bortsett från rynkorna stämde det.

Han log mot henne. ”Och du blir vackrare för varje dag, Pauline”, svarade han.

”Jag, då?” frågade Halt med låtsat allvar. ”Blir jag stiligare för varje dag? Eller mer imponerande?”

Gilan lade huvudet på sned och såg kritiskt på honom innan han fällde sitt omdöme.

”Sjabbigare”, sa han.

Halt höjde på ögonbrynen. ”Sjabbigare?”

Gilan nickade. ”Jag vet inte riktigt om du har hängt med i den senaste tidens tekniska utvecklingar, Halt”, sa han. ”Det finns något som kallas sax . En fantastisk uppfinning. Man kan både klippa håret och trimma skägget med den.”

”Varför det?”

Gilan såg vädjande på Pauline. ”Klipper han sig fortfarande med kniven?”

Pauline nickade och lade handen på sin makes arm. ”Om jag inte tar honom på bar gärning”, medgav hon. Halt gav dem en mördande blick. Den verkade inte ha någon effekt.

”Du saknar sannerligen all respekt för din gamle mentor”, sa han till Gilan.

Den yngre mannen ryckte på axlarna. ”Det passar när man har upphöjts till stormästare.”

”Det passar inte mig”, sa Halt. ”Jag har gått i pension!”

”Menar du att jag inte kan vänta mig någon större respekt från ditt håll?” frågade Gilan med ett brett leende.

”Nej. Jag tänker visa dig respekt… dagen du lär din häst att flyga baklänges runt slottet.”

Pauline visste att de två männens godhjärtade förolämpningar kunde fortsätta i evigheter. Hon bestämde sig för att avbryta dem.

”Nu får du berätta varför du bjöd hit oss, Gil”, sa hon. ”Hade du tänkt stjäla min make igen?”

Gilan hade precis tänkt kasta ur sig ännu en noggrant uttänkt gliring mot sin forne lärare. Den raka frågan gjorde honom lite förvirrad.

”Va? Öh… nej. Nej, absolut inte. Jag ville prata med er. Båda två.”

Pauline nickade mot ett lågt bord med fyra bekväma stolar nära eldstaden. ”Ska vi slå oss ned?”