John Flanagan: Den nya lärlingen

När Crowley dött hade de flesta utgått från att Halt skulle bli spejarkårens nye stormästare. Men han hade reagerat på förslaget med förskräckelse.

”Pappersarbete, rapporter, administration, att sitta bakom ett skrivbord och lyssna på allas problem och klagomål! Passar det verkligen mig?” hade han frågat Pauline.

Hans hustru hade lett åt hans allvarliga ansiktsuttryck. ”Jag tror inte det”, hade hon svarat.

I stället hade Gilan erbjudits posten — till sin förvåning. Han tyckte egentligen att han var alldeles för ung för jobbet. Samtidigt hade hans kolleger enhälligt godkänt förslaget. Gilan var tillsammans med Will Treaty en av kårens bäst ansedda yngre medlemmar — och en av de mest erfarna, i synnerhet när det gällde internationella ärenden. Gilan hade rest längre och varit med om mer än de flesta spejare.

Och han var dessutom van vid att vara nära maktens centrum. Hans far hade varit krigarskolans överhuvud vid kungliga slottet och Gilan var en personlig vän till prinsessan Cassandra och Sir Horace, kungarikets försteriddare. Vad som var ännu bättre i de andra spejarnas ögon var att han för länge sedan hade haft Halt som läromästare.

Will kunde ha kommit på fråga för jobbet, trots att han var yngre än Gilan. Men fastän han och Halt var mycket respekterade, till och med vördade, personer så var det ett känt faktum att de föredrog att agera på egen hand och hade en förkärlek för att bryta mot regler när det passade. Gilan var mer disciplinerad och organiserad och därför bättre lämpad som ledare för Araluens femtio man starka spejarkår som var en brokig elitgrupp.

”Tror du han vill skicka ut dig på ett nytt uppdrag?” frågade Pauline efter att de hade ridit några minuter i tystnad. Trots att Halt hade gått i pension hände det fortfarande att han utförde uppdrag åt Gilan.

Halt funderade, men skakade på huvudet.

”I så fall hade han skrivit det i brevet”, svarade han. ”Han skulle aldrig ha bett mig att resa hela den här långa vägen om det funnits någon som helst risk att jag tackade nej. Och varför be dig följa med till kungliga slottet om han tänkte skicka mig på ett uppdrag? Nej, jag känner på mig att det gäller något personligt.”

”Tror du att Jenny till slut har gått med på att gifta sig med honom?” frågade Pauline med ett leende. Det där var ytterligare en sak som hade förvånat alla de senaste åren. Jenny hade inte velat lämna Redmont och sitt blomstrande värdshus för att följa med Gilan till det kungliga slottet. Alla visste att hon älskade honom, men hon ville behålla sin frihet och sin karriär.

”En dag kommer vi att gifta oss”, hade Jenny sagt till Gilan. ”Men för tillfället är du antingen ute på uppdrag eller har händerna fulla med spejaradministration. Jag har ingen lust att vara stormästarens hustru!”

Gilan hade tagit lite illa upp. ”Tänk om jag träffar någon annan?” hade han frågat lite vasst.

Jenny hade ryckt på axlarna. ”Då får du göra som du vill. Men du kommer inte att träffa någon som är lika bra som jag.”

Hon hade haft rätt. De hade fortsatt sitt förhållande på distans och Gilan besökte Redmont så ofta han kunde för att träffa henne. Varje gång de sågs förklarade han att han ville gifta sig, och varje gång sköt hon upp det.

”Knappast”, svarade Halt nu på Paulines fråga. ”Du känner ju Jenny. Om hon hade bestämt sig för att gifta sig med honom skulle hon ha varit nära att koka över av spänning.”

”Sant”, sa Pauline. ”Tror du att vi har föregått med dåligt exempel som väntade så länge?”

”Det var inget dåligt exempel alls”, svarade Halt. ”Dessutom höll du dig i form genom att vänta.”

Hon vände sig om i sadeln och gav honom en lång, forskande blick och Halt insåg att hon skulle ge igen för den kommentaren. Kanske inte i dag eller i morgon. Men en dag — förmodligen när han som minst anade det. Men det skulle vara värt det. Han vann sällan ordstriderna med sin hustru. Hon hade övat hela livet inom den diplomatiska tjänsten.

De hade närmat sig vindbryggan. Den var sänkt, precis som den brukade vara på dagen, och två soldater stod på vakt längst ut. De ställde sig i givakt när de fick syn på de två ryttarna. Halt och Pauline behövde inte presentera sig. De var väntade, och alla i kungariket kände igen dem, i synnerhet i huvudstaden.

”Spejare Halt och lady Pauline!” sa den äldre av de två vakterna. ”Välkomna till kungliga slottet.”

Han klev åt sidan och gjorde tecken åt dem att rida förbi.

Halt nickade mot de två männen.

Pauline log varmt mot den äldste vakten.

”Tack, korpral.” Hon böjde sig fram och såg lite närmare på den andre. ”Malcolm Landers, inte sant? Jag vill minnas att det var du som tog hand om min häst senast jag var här.”

Mannens vardagliga ansikte sken upp. ”Det stämmer, lady Pauline”, sa han med ett leende. ”Han hade tappat en sko om jag kommer ihåg saken rätt.”

Halt skakade lite på huvudet. Hans hustrus förmåga att minnas namn och ansikten — även på vanliga soldater och knektar — förbluffade honom ständigt. Det var väl återigen hennes diplomatiska utbildning som gjorde sig påmind, tänkte han. Men han rättade sig snabbt. Nej, Pauline hade faktiskt ett genuint intresse för människor. Hon gillade de flesta och glömde aldrig dem som hade hjälpt henne. Han insåg att hon precis hade vunnit en trogen beundrare genom att bara visa den här mannen att hon kom ihåg honom. Malcolm Landers skulle göra vad som helst för henne nu.

Det hjälper förstås att hon är så förkrossande vacker, viskade han tyst till sin häst.

Till skillnad från vissa andra , svarade Abelard.

”Sluta prata med hästen, kära du”, sa Pauline när de klapprade över vindbryggan mot det höjda fällgallret.

Han undrade hur hon kunde veta vem han hade pratat med.

”Jag bara vet”, sa hon — och gav honom en ny sak att undra över.

En ung spejarlärling mötte dem på gårdsplanen. Gilan hade skapat ett system där han ”lånade” spejare från deras mästare i två eller tre månader åt gången så att de kunde hjälpa honom att utföra stormästarens sysslor.

”Det är vettigt att ge dem lite inblick i hur kåren är organiserad”, hade han sagt till Halt. ”Vem vet? En dag kanske en av de här pojkarna bli stormästare!”

Halt himlade med ögonen vid tanken. ”Gud förbjude”, muttrade han.

”God morgon, spejare Halt!” sa stormästarens nuvarande assistent. ”God morgon, lady Pauline! Jag heter Kane och jag hjälper stormästaren. Stormästaren hälsar att han ber om ursäkt. Han är just nu på krigarskolan och håller tal för sistaårslärlingarna.” Han tittade nervöst på de två besökarna. ”Han bad mig att visa er till era rum, och låter hälsa att han kommer till er så fort han får möjlighet.” Pojken såg ursäktande ut. ”Han visste inte riktigt när ni skulle komma.”

Pauline log mot honom. ”Det har vi full förståelse för. Gilan är en upptagen man.”

Kane nickade mot en stallpojke som stod en bit bort och skruvade på sig medan han väntade. ”Kan jag låta Murray ta hand om era hästar?”

Halt tvekade. Pauline visste att han föredrog att sköta om Abelard själv. Men hon visste också att den unge stallpojken skulle få anledning att skryta i åratal om han fick ta hand om Halts häst.

”Låt Murray ta hästen”, sa hon lågt.

Abelard slängde lite med huvudet. Jag håller med. Han skulle göra ett bättre jobb än du. Han skulle visa mig betydligt större respekt.

Ge dig fler äpplen, menar du.

”Prata inte med hästen, älskling”, sa Pauline lågt. ”Folk stirrar.”