John Flanagan: Den nya lärlingen

”Hon är en bra unge”, sa Len.

Gordon, som var några år äldre än sin kollega, nickade. ”Som sin mor”, sa han. ”Skillnaden är att det var oss prinsessan Cassandra brukade smyga på när hon tog sig ut ur slottet som barn.”

Len höjde på ögonbrynen. ”Jaså? Det hade jag ingen aning om!”

”Jodå.” Gordon nickade. ”Hon brukade öva genom att smyga på vakterna. Sedan tog hon fram slungan och sköt mot våra spjutspetsar. Hon höll på att skrämma vettet ur oss innan vi vande oss vid hennes busstreck.”

Len hade svårt att föreställa sig att den nuvarande prinsessan Cassandra — kungarikets riksföreståndare — en gång hade varit en vild, äventyrslysten pojkflicka som skjutit prick på slottets vakter.

”Det kunde jag aldrig tro. Hon som alltid uppträder med sådan elegans och värdighet.”

”VAR I HELA FRIDENS NAMN HAR DU VARIT?” röt prinsessan Cassandra, som faktiskt långt ifrån alltid uppträdde med elegans och värdighet.

Hennes ord ekade i den kungliga bostadens vardagsrum och fick Maddie att stelna till.

Hon hade tassat uppför torntrappan, lossat dörrklinkan så tyst som möjligt och öppnat dörren snabbt för att förhindra ett utdraget gnissel från gångjärnen innan hon tyst smugit in i rummet. Därinne var de tjocka gardinerna fördragna, och det var mörkt sånär som på några glödande kol i eldstaden.

Alldeles innanför dörren hade hon stannat för att försäkra sig om att ingen annan var i rummet. Innan hon gått uppför trappan hade hon tagit av sig sina kängor, som hon nu höll i vänster hand. När hon känt sig säker på att hennes föräldrar fortfarande sov i sitt rum hade hon försiktigt smugit över den tjocka mattan mot sina egna gemak.

Det var då hennes mor — som var lika skicklig som alla andra mödrar på att lägga sig i bakhåll — hade skrämt henne med sitt ursinniga, ekande vrål.

Maddie stelnade till mitt i sin rörelse och stod med ena foten alldeles ovanför mattan. Hon såg sig förtvivlat omkring i rummet. Hon hade varit övertygad om att det varit tomt. Nu kunde hon urskilja sin mor i det svaga skenet. Hon satt i en stor fåtölj med högt ryggstöd.

”Mamma!” utbrast hon efter att ha hämtat sig. ”Du skrämmer livet ur mig!”

”Skrämde jag dig?” Cassandra reste sig från fåtöljen och gick genom rummet till sin dotter. Hon var klädd i nattlinne och hade svept en tjock morgonrock omkring sig för att skydda sig från kylan. De två kvinnorna var mycket lika. Båda var kortvuxna och smala och rörde sig graciöst. Båda hade gröna ögon och vackra drag. Och båda hade lyft hakan på samma trotsiga sätt. De hade flera gånger misstagits för systrar, och det var inte konstigt. Båda hade blont hår, även om Cassandra hade fått enstaka grå hårstrån efter att ha ägnat tre krävande år åt att styra kungariket åt sin sängliggande far.

Hon ställde sig framför sin dotter. ”Skrämde jag dig ?” upprepade hon med stigande, klentroget tonfall.

”Jag trodde att du sov”, sa Maddie och försökte le oskyldigt. Hon hade faktiskt varit säker på att hennes mor sovit när hon lämnat bostaden flera timmar innan. Hon hade kikat in i det kungliga sovrummet för att försäkra sig om det.

”Jag trodde att du sov”, svarade hennes mor. ”Var det inte du som blev så väldigt trött någon gång vid niotiden?”

Hon gäspade stort. Maddie var obehagligt medveten om att det var en perfekt imitation av henne själv kvällen innan.

”Jag är så trött !” sa Cassandra och härmade henne med överdrivet barnslig röst. ”Jag måste nog gå och lägga mig med en gång!”

”Öh… jo”, sa Maddie. ”Men jag vaknade. Jag kände mig helt utsvulten, så jag gick ned till köket för att äta något.”

”Med kängorna i handen”, konstaterade Cassandra. Maddie såg på dem som om hon inte hade lagt märke till dem förrän nu.

”Just det… Jag ville inte att mattan skulle bli lerig”, sa hon snabbt. För snabbt. Det slutar ofta illa om man pratar för snabbt.

”Lera från köket”, sa Cassandra med jämnt tonfall.

Maddie öppnade munnen för att svara, men visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon stängde den igen.

”Madelyn, är du från vettet?” sa Cassandra. Hennes ilska forsade plötsligt fram med kraft, som om alla fördämningar hade brustit. ”Du är prinsessa! Du står närmast efter mig i tronföljden! Du kan inte bara springa ut i skogen mitt i natten! Det är alldeles för farligt!”

”Det är bara en skog, mamma. Det är inte farligt. Jag vet vad jag gör.” Hon tystnade. ”Jag såg en grävling”, tillade hon som om det var en förmildrande omständighet.

”Jaså, du såg en grävling!” Cassandras syrlighet var som en piska. ”Då är allt förlåtet! Varför sa du inte det med en gång? Nu kan jag gå och lägga mig igen och sova lugnt. Att du såg en grävling förändrar ju allt!”

”Mamma…”, började Maddie med ett tonfall som tydde på att hon tyckte att hennes mor var orättvis. Maddie sa bara ”mamma” när hon tyckte att Cassandra överdrev och överbeskyddade henne.

Det visste Cassandra, och hennes ögon blixtrade av ilska.

”Sluta mamma mig, Madelyn!” fräste hon.

Madelyn spände axlarna och sträckte på sig. Hon var två centimeter kortare än sin mor, vilket i sådana här situationer kändes som en stor nackdel.

”Bara om du slutar Madelyna mig”, sa hon vasst. Cassandra använde bara hennes fullständiga, formella namn när hon tyckte att Maddie betedde sig ansvarslöst, omoget och irriterande.

”Jag kallar dig Madelyn så mycket jag vill, fröken!”

Maddie himlade med ögonen. ”Ska du börja med ’fröken’ nu också?” sa hon trött. Hon viftade lite med händerna. ”Kom igen — släpp ut din ilska! Berätta om alla mina synder. Jag är en förskräcklig flicka! Jag tar inte mitt ansvar! Jag är en skamfläck på Araluens kungahus!”

Hon stod vänd mot sin mor med ena handen på höften. Bara tonårsflickor som visste att de hade fel men vägrade erkänna det kunde se så arroganta och snorkiga ut.

Det ryckte i Cassandras hand och hon greps av en överväldigande lust att ge sin dotter en örfil. Hon tryckte ned händerna i morgonrockens fickor för att behärska sig, drog djupt efter andan och sänkte rösten.

”Det finns björnar i skogen, Madelyn. Vad skulle du göra om du sprang på en björn?”

”Om man möter en björn ska man huka sig ned, stå stilla och inte se den i ögonen. Det har Dondy sagt.” Dondy var den kunglige skogvaktaren och jägmästaren.

”Han har också sagt att det är en sista utväg och att det bara fungerar i hälften av fallen.”

”Då får jag väl springa åt ett annat håll. Eller klättra upp i ett träd. Ett litet, smalt träd så att björnen inte kan klättra efter mig.” Hon lade till det sista snabbt, innan Cassandra skulle påpeka att björnar kunde klättra.

Det var uppenbart att hon inte tänkte ge sig. Cassandra bytte taktik. ”Det finns brottslingar också. Stråtrövare, banditer och laglösa. De gömmer sig i skogen.”

”Det finns inte så många kvar”, sa Maddie. ”Det har pappa sett till.” Horace hade nyss genomfört en rad väpnade aktioner för att driva bort de laglösa från sina gömställen i skogen.

”Det skulle räcka med en. Du är välkänd. Han skulle röva bort dig och begära en lösesumma för att släppa dig.”

”Först skulle han bli tvungen att fånga mig”, sa Maddie envist.

Cassandra vände sig om och höll förtvivlat upp händerna. ”Och sedan måste vi vilja betala för att få tillbaka dig också”, muttrade hon. Det lät på henne som om det var ytterst tveksamt.