John Flanagan - Den nya lärlingen

Dörren till sovrummet öppnades så att en ljusstråle föll genom det mörka rummet. Horace kom in. Han var rufsig i håret och hade stoppat nattskjortan i pyjamasbyxorna. Han var barfota, och svärdet han höll i höger hand glittrade i skenet från lyktan han bar med den andra. Reflektionerna dansade över väggarna.

”Vad står på?” frågade han. När han såg att bara hans hustru och dotter var i rummet lutade han svärdet mot väggen och höjde lyktan för att se Maddie bättre.

”Du har varit ute och jagat igen, ser jag.” Han lät både arg och uppgiven.

”Pappa, jag har bara varit ute i en timme…”, började Maddie, som hoppades att hennes far skulle vara lite mer förstående än Cassandra. Hon brukade oftast kunna få över honom till sin sida.

”Jag har väntat i mer än två timmar”, fräste Cassandra. ”Din säng var tom, och jag har suttit här ända sedan dess.”

Horace skakade på huvudet. Det han sedan sa krossade alla förhoppningar om att han skulle vara mer förlåtande än Cassandra.

”Är du verkligen så här dum, Maddie? Eller har du bestämt dig för att trotsa din mor och mig till varje pris? Det finns inga andra alternativ. Tala om för mig vilken förklaring som är rätt.”

Vuxna var inte rättvisa när de gav två lika dåliga alternativ och tvingade en att välja ett, tänkte Maddie. Hon lade armarna i kors och drog undan ögonen från sin fars arga blick.

”Jag vill ha ett svar”, sa Horace.

Maddie bet ihop. Hon blängde på sina arga föräldrar, och de blängde tillbaka. Till sist stod Cassandra inte ut med tystnaden.

”Maddie, du är tronföljare”, sa hon. ”En dag kommer du att styra Araluen…”

Hennes dotter tog tillfället i akt. ”Hur ska jag kunna göra det om ni håller mig instängd som i en kokong? Om jag aldrig får lära mig någonting om att hantera faror, fatta beslut och tänka snabbt?”

”Va?” sa hennes mor med rynkad panna. Men Maddie fortsatte.

”Om jag var pojke skulle pappa lära mig slåss, rida och leda soldater i strid…”

”Jag har lärt dig att rida”, sa Horace, men hon skakade otåligt på huvudet.

”Om jag blev drottning, hur skulle jag kunna beordra män att slåss för mig om jag inte begrep någonting om det själv?”

”Du kommer att ha rådgivare”, sa Cassandra. ”Folk som förstår sig på sådant.”

”Men det är inte samma sak! Man kommer att förvänta sig att jag fattar beslut.” Hon pekade mot sin mor. ”Du av alla människor borde förstå det! När du var i min ålder slogs du mot wargaler, kidnappades av skandier och ledde bågskyttar i strid mot temujaierna! Du kämpade vid pappas sida!”

”Det var av en ren olyckshändelse. Jag valde det inte frivilligt!”

”Men du valde frivilligt att resa till Arrida och slåss mot tualaghierna. Och att segla till Nihon-Ja för att rädda pappa. Du dödade den där snötigern…”

”Det var Alyss”, sa Cassandra, men Maddie struntade i henne.

”Och så brukade du smyga in i skogen och öva med slungan…”

Cassandra vände sig häftigt mot henne. ”Vem har berättat det?”

”Morfar. Han brukade visst oroa ihjäl sig!”

”Din morfar pratar för mycket”, sa Cassandra. ”Hur som helst, även om det vore sant så betyder inte det att du ska göra samma sak.”

”Men folk har respekt för dig! De vet att du har upplevt faror! Det är allt jag vill — att de har samma respekt för mig! Och jag har tråkigt! Jag vill ha lite spänning!”

”Då letar du på fel ställen!” sa Cassandra.

”Jaså? Och var ska jag leta? Jag har ingen lust att sitta dag ut och dag in med handarbete, geografiläxor och gallisk grammatik eller oregelbundna verb! Jag vill lära mig viktigare saker!”

”Vi kanske kan ordna något…”, började Horace tveksamt. Det låg någonting i det hans dotter sa.

Hon gav sig på honom direkt. ”Som vad då? Vad kan vi ordna?”

Han slog ut med händerna och såg hjälplös ut. ”Jag vet inte… någonting… vi får se!”

Maddie exploderade slutligen av ilska. ”Strålande! Vi får se . Som alla föräldrar säger när de inte tänker göra någonting alls! Lysande, pappa! Vi får se! ”

”Tala inte med mig på det där sättet”, sa Horace. Men han visste att hon hade rätt — uttrycket ”vi får se” var faktiskt vanligtvis en beprövad taktik för föräldrar som ville skjuta upp svåra beslut.

”Varför inte? Vad händer då? Är det kanske så att… vi får se ?” Hon lutade sig mot honom med händerna i sidorna. Hon skakade i hela kroppen av ilska och frustration.

”Nu räcker det”, sa Horace kort. ”Du får stanna i dina rum i en vecka! Jag ska ställa en vakt utanför dörren som ser till att du inte kommer ut!”

Maddies kinder blossade röda av vrede. ”Det är så dumt!” tjöt hon. ” Vi får se hur det går!”

”Det blir två veckor”, sa Horace, som var lika arg som hon. Hon drog efter andan för att svara och han lade huvudet på sned. ”Eller föredrar du tre?”

Hon tvekade, men såg blicken i hans ögon. Hon vände sig om och stormade ursinnigt in till sina egna gemak.

”Det är så orättvist!” ropade hon och slog igen dörren efter sig.

Horace och Cassandra utväxlade en lång blick. Horace skakade uppgivet på huvudet och lade armen om sin hustrus axlar.

”Det här gick ju verkligen bra”, sa han.

Halt och Pauline höll in sina hästar där vägen ledde ut mellan träden nedanför det kungliga slottet.

Ingen av dem hade föreslagit det och de hade inte ens utväxlat en blick. Det var bara deras naturliga reaktion när de plötsligt fick syn på slottet med dess höga tinnar och torn och flaggor som fladdrade häftigt i vinden på ett dussin håll utmed murarna.

”Visst är det imponerande?” sa Pauline lågt.

Halt sneglade på henne med ett halvleende. ”Det har det alltid varit”, sa han. ”Men jag skulle aldrig vilja byta det mot Redmont.”

Byggnaden framför dem fick slottet i Redmont att framstå som en robust, funktionell borg utan charm och elegans. Men det var ändå deras hem. Det var där Halt och Pauline tillbringat större delen av sina liv, och det var där de till sist hade avslöjat sin livslånga kärlek till varandra.

Livet i Redmont var också betydligt mindre formellt, vilket stämde bättre överens med Halts uppfattning om hur saker och ting borde vara. Han hade inte mycket till övers för de stränga rutinerna och ceremonierna i kungapalatset, där traditioner och titlar följdes slaviskt. Han tyckte att sådant var meningslösa dumheter och rynkade på pannan varje gång han tvingades delta i formella tillställningar. Meddelandet han hade fått från Gilan den här gången tydde lyckligtvis på att han skulle slippa formaliteter under det här besöket.

De red vidare i makligt tempo så att hästarnas hovar slog upp små dammoln i den varma luften. De färdades ensamma, med bara en enda klövjehäst och utan eskort. Inte för att de hade behövt livvakter. Fastän Halt hade gått i pension och hans hår nu snarare var silverfärgat än gråspräckligt var han fortfarande kungarikets mest kände spejare — en fruktansvärd motståndare för en stråtrövare. Den kraftiga långbågen som låg över hans sadel vittnade tydligt om det.

”Känns det märkligt att bli kallad till sin före detta lärling?” frågade Pauline.

Halt snörpte på munnen. ”Man kan inte riktigt säga att han kallade på mig”, konstaterade han. ”Det var mer som att han bad mig komma.”

Det hade gått tre år sedan Crowleys bortgång. Spejarnas stormästare hade dött stillsamt i sömnen. Det var ett ironiskt slut för Halts äldste vän. Efter ett liv fullt av strider, intriger och faror hade han en natt bara slutat andas. Man fann honom med öppna ögon och ett mystiskt leende på läpparna. Det var i alla fall en sak som passade bra, tänkte Halt. Crowley hade alltid varit känd för sin speciella humor. Han hade säkert funderat på något som roat honom i dödsögonblicket, och Halt tyckte att det var en trösterik tanke.