Morgan Rice - Uppkomsten Av De Tappra

Aidan satte en fot framför den andra, och Vit haltade bredvid honom, och de två gick tillsammans, en lite pojke och en skadad hund, ensamma under stjärnorna i den stora svarta skogen, och de tog sina första steg mot den antagligen omöjliga vandringen mot Andros.

Theos cirkulerade högt över Escalon, ovanför molnen, utan att människorna kunde se honom, svävande från en ände till en annan, och tog in det stora under honom med sin magnifika syn och fokus. Han flög in i solnedgången, flaxande med sina stora vingar, och rörde sig över en kulle för varje flax, och täckte mer mark än de människorna kunde göra på flera dagar, när han letade. Han skulle inte vila förrän han hittade vad han letade efter. Escalon var så mycket mer annorlunda än där hemma på andra sidan världen, så mycket mindre, och det saknades lava och aska, han saknade den oändliga sträckan av svart sten som hans hemland var gjort av. Det saknade också skriket från drakarna som man hörde hela tiden. Det var nästan för tyst här, och det gjorde honom orolig. Det påminde honom om hur ensam han var, hur långt hemifrån han var. Men för detta uppdrag så skulle han äventyra till slutet på jorden.

Theos ögon smalnade, och nedanför honom, genom molnen, såg han Kyra, framför tornet. Han såg henne med en blandning av nyfikenhet och respekt, mer beskyddande av henne än hon någonsin visste om. Han höll ett öga på henne när han kunde, eftersom rollen hon behövde spela i framtiden var viktig, deras kontakt var så stark, och hennes liv så ömtåligt. Hon var ju trots allt inte en drake. Theos flaxande, fortsatte att flyga, förbi Kyra, förbi tornet, och tillbaka över Escalon, letade fortfarande. Han sänkte sitt huvud och ökade sin hastighet och på en kort stund kunde han korsa halva landet. Han såg Kyras far på bergen, i Kos, och förberedde sig, utan tvekan, för ett stort krig. Han vände sig om och flög norrut, och såg Volis, som var utan beskydd. Han flög vidare och inte långt från Flammorna såg han ett stort hål i jorden, och en jätte som gick fram ur tunneln och en stor armé av troll som följde dess hälar. Han korsade Escalon, och långt ut i hörnet så han ett par legioner av Pandesianer som började förbereda sig för krig. Theo hade dock inte mycket intresse i vad människorna hade för sig. Han kunde döda dem alla i en sekund om han ville det. Alla deras rörelser var inte konsekventa för honom. Det var Kyra han brydde sig om, för en speciell anledning. Och en annan. Den enda saken som var viktigare för honom än henne, den enda saken so fick honom att stanna, den enda saken som fick honom att komma hit från början. Han sökte igen och igen, han skrek i frustration, för den enda saken han behövde hitta. Den enda saken som gjorde honom sårbar. Hans barn.

Theo skrek igen och igen i frustration och skakade i luften när han flög över Törnarnas skog igen, nära platsen där han blev skadad, och sökte genom landet. Han skannade skogen under sig, genom träden, över kullorna, överallt. Men han hittade inget. Det var som om barnet hade försvunnit, som om varenda ägg han hade kommit hit för att skydda hade försvunnit. Vem kunde ha tagit det? Och varför? Theo skrek igen och igen, ett stressat skrik, av desperathet, och när han reste sig upp i himlen, redo för att slita itu allt, att få elden att regna över människan om han inte snart hittade vad han letade efter. Han kunde känna ilskan bränna, den steg med honom, och hans ögon glödde gula och han visste att han inte längre kunde kontrollera det. Han behövde släppa ut det någonstans. Och dessa städer nedan, som var fulla med människor, fick han nöja sig med.

Han började dyka, rakt ner mot staden under honom, och öppnade sin mun för att spruta ut sin eld. Det var dags för ett stort krig att börja.

Helt ensamt, norrut i Törnarnas skog, under ett uråldrigt trädd, med grenar som täckte den väl, låg ett ägg. Ett drakägg. Stort, lila och hårt, täckt med fjäll, så satt den där ensam, som om den väntade på att dess far ska komma. Den kände sig inte hemma här i Escalon, den var inte omringad av eld, lava och aska, av cirkulerande drakar, som väntade på att den skulle kläckas. Den kunde redan känna att den var mer annorlunda än de andra. Den satt där, väntade på att dö, eller kläckas. Den kunde känna hur sårbar den var. Trots alla odds, hade den överlevt. Djur hade kommit, sniffat med nyfikenhet, och hade tillslut gått därifrån. Men nu, kände han att något annat kom. Mer än en, en flock med vargar. De närmade sig snabbt hans ägg, och de var hungriga. Denna gången skulle de döda honom. Han visste att det inte var meningen att han skulle kläckas än, men denna draken använde all sin vilja, och tvingade sig själv att röra sig i ägget, för att trotsa den naturliga väntetiden. Med all sin kraft rörde han en arm, sedan en axel och sen sitt knä. Han gjorde vad drakar inte borde göra, vad ingen annan drake kunde göra.

När de sista strålarna från solen gick ner, långt från människornas syn, i den öde landsbygden, kom det en spricka. Sedan en till. En liten klo kom fram, med dess naglar som sträckte sig mot himlen som om den skulle klösa den. Sedan kom en annan. Snart började ägget att spricka, och tillslut, kom armen, och sedan huvudet från en bäbis-drake. Sonen av Theos. Vargarna stannade, och för första gången i sitt liv blev de rädda för en annan varelse. Draken lutade sig bakåt och tog in den första synen av världen, himlen, och han blinkade. Det var inte den värld han hade förväntat sig att se. Han skrek, det var ungt och tyst, men ändå tillräckligt läskigt för att skrämma iväg någon nära.

För denna draken ville redan andas, leva, och döda. Han lutade bak sin nacke och andades, hans första andetag, och det kom en strimma eld. Elden av liv. Och elden för död skulle komma. Vargflocken vände sig om och sprang iväg, utan att kolla bak. De var smarta som sprang. För första gången på ett millenium, i landet Escalon, föddes en drake.

Kyra blinkade och kollade upp för att se sin mor kolla ner på henne, hennes ansikte var en skugga, som maskerades i silverskenet, ett sken som lös ner bakom henne. Hon hade långt guldigt hår kunde Kyra se, och hon kunde känna vänligheten, passionen som strålade från henne, trots att hon hade fördunklat. Hennes mor log ner när hon sträckte ut en hand, hennes fingrar var långa och lena. ”Kyra,” viskade hennes mor till henne. Det var en viskning som vibrerade genom Kyras själ, ljudet av en röst hon inte insett att hon hade längtat efter att höra hela sitt liv. Kyra solade sig i sin mors varma kärlek för första gången i sitt liv, och det kändes bra. Det kändes som om en del av henne som hade saknats länge, återvände. Kyra tog sin mors hand och blev chockad av hennes beröring, som en blixt rusade genom henne. Hon kunde känna värmen spridas genom hennes hand, uppför armen och sedan genom hela hennes kropp. Hon satte sig långsamt upp när hennes mor varsamt drog i henne, som om hon ville omfamna hanne. ”Kyra,” sa hennes mor. ”Det är dags, Dags för dig att veta vem jag är. Dags för dig att veta vem du är.”

”Mor,” försökte Kyra att svara. Men hennes ord fastnade i hennes hals. Samtidigt som hon försökte yttra sina ord så lutade hon sig fram för att omfamna sin mor, men kände inget i hennes armar. Lika snabbt som hon hade kommit, hade hennes mor försvunnit. Kyra blinkade och såg ett exotiskt landskap framför henne, en hon inte kunde känna igen, med vridna träd, brända grenar, och det kvittade var hon kollade, hennes mor kunde inte hittas. Hon kollade ner och såg att hon själv satt på kanten av en klippa, och hon höll på att trilla ner, och havets vågor slog under henne. ”MOR!” skrek hon. Kyra satte sig upp och andades tungt när hon vaknade, desorienterad. Leo gnuggade sitt huvud mot hennes knä, och det tog henne en lång stund att samla sig själv, för att inse att det var en dröm. Det hade varit den verkligaste drömmen i hela hennes liv, mer som ett mystiskt möte. Det kom en vindpust, följt av en annan, och ett närmande ljud. Det lät som fotsteg som närmade sig, som krasade i gräset. Kyra tog instinktivt tag i sin stav hårdare och satte sig upp och var på alerten.