Morgan Rice - Uppkomsten Av De Tappra

Han tyckte inte om mysterium, och han tyckte inte om när något inte kunde förklaras, speciellt när det hade med honom att göra. Och denna mysteriska gåta plågade honom. Han hade gått in i en annan värld i denna plats, och det var inte på hans krav längre. Han insåg det. Ändå var han inte van vid att få frågar som inte hade enkla svar. Han tyckte inte om frågor som kunde svaras olika inför olika människor. Han föredrog att se världen som svart och vit, fel eller rätt, god eller ond. Merk brottades med deras fråga och satt där, med sitt huvud i sina händer, och tänkte på det om och om igen. Den repeterades i hans huvud om och om igen. Är du värdig?

Det var en fråga som hade fått han att tänka på, inte bara hans anledning för att vara här, utan kärnan av hela hans liv. Det var en fråga som hade legat i hans medvetande hela hans liv insåg han. Varför var han värdig? Så många människor hade sagt att han var meningslös i att leva, till att börja med hans far. Vad gjorde honom värdig at tjäna Escalon? Att få andra män att vara rädda för honom? Att ha de talanger han hade? Varför var han då värdig att leva? Ju mer han tänkte på det, desto mer insåg han, djupt ner, att han inte kände sig värdig över huvud taget. Han hade aldrig gjort det. Sedan han var ett barn, hade hans föräldrar gjort det klart för honom att han inte var lika värdig som sina bröder eller systrar, inte värdig ett stort familjenamn. Han hade aldrig känt sig värdig i sina egna ögon eller någon annans. Så denna fråg som bevakaren hade frågat honom hade slagit honom på mer än ett sett.

Hade han vetat att det skulle det? Var denna fråga olika för varje person som knackade? Merk insåg, och tänkte på det, att gåtorna var till för att få folk att gå iväg. De ville inte ha någon här som inte verkligen ville vara här. De ville vara folk som var så desperata över att vara här, så att de inte bara var villiga att ge upp allting, utan också brottas med sina egna demoner, att stå emot sina egna värsta rädslor. Merk lutade sig tillbaka och skrek i frustration. Han stod och slog sina handflator mot silverdörrarna tills han inte kunde stå upp längre. Varför var han värdig? Merk gick fram och tillbaka, han hade bestämt sig för att gå till botten med svaret som hade torterat honom hela hans liv. Han var inte värdig på grund av sina skickligheter. Det hade varit fel svar, insåg han nu. Många andra skickliga ville vara här också. De blev också nekade, trots deras skickligheter. Hela Merks live hade han varit stolt över sina skickligheter. Men bevakarna ville ha något mer. Men vad ville de ha om inte talanger? Desto mer Merk tänkte på det, desto mer blev hans sinne bedövat, och började att bli blankt. Och när det gjorde det, började han att upptäcka en ny plats i hans sinne, en plats med lugn, en tystnad som han aldrig varit med om innan. Det var en konstig plats, en plats där han inte längre försökte tänka efter svaren rationellt. Det var en plats av djup stillhet, där han inte längre brottades med svaren, utan väntade på att svaren skulle komma till honom.

När han stod där och andades tugnt och långsamt, så började svaren att komma till honom. Desto mindre han försökte att räkna ut det, desto lättare blev det, som en blomma som blommade i hans minne. Kanske var han värdig, inte för sitt förflutna, utan för sin nutid. För den han var just nu. Och personen som han var just nu kunde inte vara värdig. Inte än. Trots allt, hade han aldrig varit här, aldrig tjänat här. Det var svaret: han var inte värdig. De krävde någon som var medveten om att de inte var värdiga. Medvetenheten, var grunden som man behövde lära sig, för att bli värdig.

Merk vände, hjärtat slog hårt av upprymdhet, och slog mot dörrarna med sina handflator, och visste att han hade svaret denna gång, att de skulle öppna dörren. Merk var inte överraskad när dörren öppnades snabbt. Den som var bakom dörren märkte att han hade förändrats. ”Jag är inte värdig!” skrek Merk snabbt, snabbt, glad över sin insikt. ”Och det är precis därför jag är värdig att gå in här, för att jag vet att inte är det. För att jag vill bli värdig. Ingen av oss föds värdiga. Endast de som inser att de har en chans att bli värdiga. Jag är värdig för att jag är… ingenting.” Merk stirrade tillbaka på de läskiga gula ögonen, som verkade undersöka honom länge, uttryckslöst. Han kände att något förändrades mellan honom, en lång spänd tystnad kom. Han visste att hela deras framtid berodde på dessa minuter, om han skulle släppa in honom genom dessa dörra.

Men Merks hjärta slog igen som ett lock på en kista när dörren stängdes igen. Han var förstörd. En lång tystnad kom, en ekande tystnad som verkade vara för alltid. Han var säker på att han hade haft rätt, han hade känt det utan tvekan. Han stod där och stirrade, han hade ingen idé vart han skulle gå, ingen idé om vad han skulle göra med sitt liv. Plötsligt, till hans förvåning, kom det ett ljud av flera reglar som öppnades, ekande bakom dörrarna, och snart, s började silverdörrarna att öppnas långsamt. Först öppnades bara en springa; sedan öppnades allt. Merk stod utanför med munnen öppen, när ett intensivt ljus föll över honom som vinkade till sig honom. Han visste att när han väl passerat genom dessa dörrar skulle hans liv förändras för alltid, och när de öppnades hela vägen och ljuset föll över honom ännu mer, var han andlös. När han tog sitt första steg, kunde han knappast tro vad han såg framför sig.

Duncan samlade sig själv när Isfladdermössen slukade honom, skrek i hans öron och rev honom överallt. Hans hud revs, och fladdermössen var överallt rnt honom, drog i hans hår, slet i honom där de kunde, och vid varje sår kände han att han blev svagare. På hans rygg stönade den skadade soldaten, medan Seavig som var bredvid honom, slog mot dem utan att lyckas. Duncan visste att, separerade här uppe från resten av sina män, så skulle de inte överleva. Det kom ett plötsligt ljud av hackor som högg vägg is, och Duncan kollade ner och var överraskad över att se sina befälhavare, Anvin och Arthfael, komma upp bredvid honom, tillsammans med ett dussin andra, och alla hackade sin väg upp för berget trots svärmen av fladdermöss som attackerade dem. De hade kommit för at rädda honom insåg han.

Männen svingade brett med sina hackor, och det föll fladdermöss från himlen, och deras skrik ljöd högt. De kom närmare och skyddade Duncan och Seavig med sina kroppar, och slog mot fladdermössen för att förhindra att de attackerade. Duncan kände sig lättad från svärmen när några vände sig om och började attackera de andra, och han blev överväldigad av deras lojalitet: de riskerade alla sina liv för honom. De hade inte kommit långt när fladdermössen omgrupperade sig och fler kom. Han gick med sina män och svingade med dem, men det gjorde inte mycket. Duncan blev förskräckt av att se att hans män också blev rivna och bitna till döds. Duncan visste att det inte fanns mycket tid innan de alla var döda. Han kände en fladdermus bita i hans axel och han skrek, när fler landade på hans rygg, och de blev modigare när himlen blev vit som deras genomskinliga kroppar. Hans händer skakade, och han kände att han förlorade sitt grepp.

Plötsligt började alla fladdermöss att skrika i kör. Det var inte ett skrik för vinst, utan ett skrik av smärta, som hade en helt annan ton. När Duncan kände att de började akta sig, kunde han inte förstå vad som hände. Och sen insåg han: det var något som attackerade dem. Duncan hörde ett svischande ljud bredvid honom och kände ett rus från vinden och kollade upp mot berget, blinkandes i snön, och blev förvånad över vad han såg: högt där ovan stod ett dussin tuffa krigare med skägg och läskiga fyrkantiga ansikten. De kikade ner över berget och lutade gigantiska grytor över kanten på berget. Och när de gjorde det så kom en svart vätska rusande ner för berget som ett vattenfall, som missade Duncan precis som skadade fladdermössen, för många av dem föll direkt och dog på fläcken. Och de som överlevde skrek och flög bort, och hela flocken flyttade sig, och försvann lika snabbt som de hade kommit.