Morgan Rice - Uppkomsten Av De Tappra

När de närmade sig tornet, så rusade Kyras blod i hennes öron, och gjorde det svårt för henne att tänka. Hon hade på något sätt korsat Escalon helt själv, utan sin fars skydd, eller hans män. Hon kände sig starkare av det redan, och hon hade inte ens börjat sin träning. Hon insåg att denna resa hade varit en nödvändig förberedelse för att ens börja hennes träning. Nu förstod hon varför hennes far hade skickat hit henne ensam. Han ville göra henne starkare, för att förbereda henne, för att göra henne värdig. Kyra red upp och ner för kullarna och när hon var kanske 30 meter från ingången passerade hon en markering hon var nyfiken på. En spiraltrappa, som var kanske 10 meter hög reste sig upp i himlen och slutade i ingenting. Det var som en trappa som ledde mot himlen, en ofärdig trappa som inte ledde till någonting, och hon undrade vad det betydde.

Hon fortsatte att rida, och drogs mot de gyllene dörrarna, som en magnet som drog henne närmare. När hon kom fram till tornet kollade hon överallt, sökte efter något tecken efter sin farbror, om att någon väntade på henne. Konstigt nog, var där ingen. När hon tillslut var 20 meter från ingången, stannade Kyra och hoppade ner från Andor, och stod där och stirrade, andades tungt och tog in allt. Hon ville gå dit till fots. Det var även vackrare på nära håll. Dörrarna var etsade i konstiga guldskrifter, med ord och bilder. Hon gick sakta mot dem, och ville ta in deras skönhet, och när hon närmade sig så kisade hon med ögonen och klarade av att läsa den uråldriga skripten, som hon hade lärt sig när hon var ung. Det var en skript som kungens lärare hade lärt henne väl. Hon hade varit den enda flickan som tilläts att lära sig, och hon hade alltid undrat varför.

Kyra sträckte sig och drog sina fingrar längs skripten, orden, och läste de ord som hon drog förbi. Tillslut pusslade hon ihop deras meddelande. Det var de uråldriga skrifterna som handlade om naturen om ära och tapperhet. Vad är strid? Stod det på en av den. Vad kommer din styrka ifrån? Stod det på en annan. Siktar du mot din fiende eller mot dig själv? Stod det på ytterligare en. Det var en hemlighet i dessa gåtor, som hon kände att det kunde ta en livstid att tänka på och lösa. Kyra kollade på dörren, och högt ovan läste hon en skript etsat i guld: Endast de värdiga får gå in här. Kyra undrade vem som hade skrivit det. Det såg ut som om de hade gjorts för hundra år sedan, ändå resonerade det med henne som om det hade skrivits igår. Hon gick fram och placerade sina handflator på dörren, och kände energin stråla från dem, sedan lutade hon sin nacke och kollade rakt upp för tornet.

Från denna vinkel verkade det som om det nådde upp till själva himlen. Kyra backade och vände sig sakta om och kollade runt, och försökte förstå betydelsen för denna konstiga plats. Det var konstigt tyst, förutom de kraschande vågorna, Leos gny eller Andors frustande. Vinden rev i havet, visslade och ylade i deras öron. Hon kollade överallt, men till hennes förvåning såg hon inga tecken på sin farbror, eller någon annan. Det var knappast det välkomnandet hon hade förväntat sig. Hade denna plats blivit övergiven? Var hon i rätt plats? Tillslut kunde hon inte vänta längre. ”Farbror!” skrek hon, osäker på vad hon skulle göra. Var kunde alla vara? Var det möjligt att hennes farbror inte visste att hon var på väg? Ville han inte träffa henne? Eller värre, var han redan död?

Kyra drog fram sin stav och knackade på gulddörrarna, först tyst, men sedan med mer och mer kraft. Ingen svarade. Hon misstänkte att ingen skulle. Trots allt, borde de inte ha sett henne komma? Kyra kände sig förvirrad, besegrad, hon visste inte vad hon skulle göra. Natten var på väg, och hon kunde inte återvända till Volis.. Inte efter allt hon gått igenom. Kyra vänte sig om, satte sin rygg på gulddörrarna och gled sakta ner, tills hon satt på marken. Leo kom fram och la sig bredvid henne, vilade sitt huvud i hennes knä, medan Andor stod nära och betade. Hon satt där, och kollade på när den sista solstrålen försvann och mörkret föll över henne, och hon undrade. Hade hennes uppdrag varit helt i onödan?

Duncan gick bredvid Seavig, Anvin och Arthfael, hundratals av deras soldater gick bakom dem, när de alla gick in i staden Kos. Duncan kunde knappast tro denna plats, denna stora platå högst upp i världen, minst två kilometer bred, omringad av snötäckta toppar. Det var ett perfekt hem för människorna i Kos, ett starkt och tyst folk, som var separatister och ofattbart lugna. Ett folk som inte levde i rädsla av de element runt om dem. De närmade sig de massiva välvda portarna, som var 30 meter höga, de svävade i molnen och var karvade i is, is, insåg Duncan, som aldrig smälte. Duncan undersökte det med vördnad när de passerade genom dem.

De gick över en bro av is, och Duncan kollade ner och såg klyftan den gick över, 10 meter brett, fallet skulle döda vilken man som helst. Han kollade fram och såg bron som ledde dem rakt till staden Kos. De gick in i staden, och när de gjorde de kom folket i Kos fram för att kolla på dem, hundratals män, kvinnor och barn kom ut i den vindsvepta snön, de stirrade tillbaka uttryckslöst, kvinnorna stod över sina barn, och alla kollade på ordlöst. De var ett folk som vår svåra att läsa: Duncan kunde inte se om de ville ta emot dem eller döda dem. Kanske båda. Elden klarade på något sätt av att brinna i strukturer karvade i is, gjorda för att skydda dem från vinden, och luften var fylld av den välkomnande lukten av grillat kött. Duncan kollade fram och en vindpust drog iväg molnen, och han såg en struktur byggt av is som fick runt hela staden: ett tempel. Formad som en triangel, som slutade vid en kant, karvad i is, den var över 30 meter hög, gjord i en detaljerad design. Dess fasad var karvad med ansikten av skäggiga krigare. Den enorma strukturen hade en smal öppning, och en båge precis hög nog för människor att gå genom den. En dörr in i en värld av is.

Bramthos ledde vägen och Duncan gick in, och när han gjorde det, kände han vördnad till denna plats: helt karvad i is, med genomskinliga väggar som filtrerade solljuset, så det verkade som att det glänste, det verkade leva. En tyst, tom struktur som var så högt upp i himlen så det kändes heligt. Det var ännu kallare här, om möjligt, än där ute, ändå verkade ingen bry sig. En lång väg sträckte sig framför dem, och dess golv var gjord av hamrade svärd, som ledde till ett massivt stjärnformat altar vid slutet av templet, med en glänsande hillebard på toppen, som någon slags prydnad för krig. Och Duncan såg ett dussin krigare stå på knä framför den, med sina ryggar mot honom, med händerna knäppta. Mitt i gruppen satt en större man på knä, den enda som hade röda pälsar, med vilt rött hår och ett rött skägg. Även med ryggen mot honom, kunde Duncan känna igen sin gamla vän var som helst.

Kavos. Deras ledare. En man känd för att ha dödat fler i strider än någon annan som Duncan har träffat. En man som Duncan hade sett stå stilla när ett lejon slog han på bröstet, och slog varelsen tillbaka. Kavos hade mystik över honom, och en som var rättvis. Duncan hade personligen sett honom få många hemska sår, ändå hade han aldrig sett honom skrika en enda gång. Han visste inte vad han var gjort av, men han var glad över att de kämpade på samma sida. Duncan visste att Kavos var en svår man att läsa, även i de simplaste tider. Olikt många andra ledare, vad Kavos än sa till sitt folk, följde de honom religiöst. Det fanns inget att fråga om, någon gång. Och Kavos ändrade aldrig sig. Duncan visste att han endast hade en chans att övertala honom.