Morgan Rice - Uppkomsten Av De Tappra

Vidar kollade norrut, mot Flammorna, och en sjunkande känsla kom över honom. Han visste inte varför, men han kände att vad det än var, kom den mot denna riktningen, och den kom för oss alla.

Vesuvius stod djupt under marken, under Escalon, och såg på i extas när den gigantiska varelsen framför i tunneln slog sig fram genom stenen. Med varje slag skakade jorden, stark nog att vå Vesuvius att svaja. Hans armé av troll, runt om honom, snubblade och föll, men Vesuvius klarade av att stlå, med händerna på sina höfter, när han stod där och kollade på med glädje. Han kunde komma ihåg ett par stunder av tillfredsställelse i sitt liv. Hans plan efter alla dessa år, fungerade perfekt. Molnen av damm hade inte agt sig när varelserna sträckte sig upp och klöste, slet i sten och jord och försökte att ta sig fria, för dumma att veta att de bara grävde sig djupare. De vände och vände, frustrerade, och kunde inte ta sig ut. Och de slog i stenen ännu mer.

Ibland vände sig jätten om, som om den gissade igen, och sprang bort från väggen, tillbaka mot Vesuvius. Just nu hade Vesuvius hundratals soldater som rusade fram och stack han med långa spjut, och fick den att vända igen, men inte före den dödade ett dussin av hans män. Vesuvius soldater tunnades ut snabbt, men det var ett litet pris att betala för erövringen som skulle komma, segern som snart var i hans grepp. När denna tunneln var klar, när vägen kontaktade Marta med Escalon, så skulle hela hans nation av troll invadera och förstöra Escalon en gång för alla.

Vesuvius följde jätten på ett säkert avstånd, hans hjärta slog med upprymdhet när besten grävde djupare och djupare ner under marken, och slog sin väg söderut. När han gick fram, så kände Vesuvius plötsligt att han svettades, och han kände någonting, han sträckte sig upp och la sina handflator på taket. Han var yr av upprymdhet. Stenen var varm. Det kunde endast betyda en sak: de var nu rakt under Flammorna. Med en glädje olikt något annat han har känt, marscherade Vesuvius framåt, följde efter besten, och det kändes som om han hade sitt öde i sin hand. När besten slog genom stenen igen och igen, skickade små bumlingar bakåt, så kände Vesuvius en större glädje än han visste var möjligt. Seger, ett totalt underkuvat Escalon, var tillslut inom räckhåll. Varje steg han tog, tog han nu på fiendens territorium.

De var fortfarande hundra meter under marken, och Vesuvius visste att han behövde få besten att gräva uppåt. När de hade passerat ytterligare meter förbi flammorna, samlade Vesuvius sina soldater. ”Stressa besten!” skrek han. ”Driv den uppåt!” Hans soldater pausade, var osäkra, de visste att det skulle betyda döden att marschera framåt. Han såg sina män tveka, och Vesuvius visste att han var tvungen att göra det avgörande. ”Facklor!” skrek han. Männen rusade fram med facklorna, och Vesuvius tog en han själv, skrek ett högt stridsrop och ledde sina män framåt. Alla följde efter, hundratals troll som sprang framåt, och lös upp den svara tunneln medan de sprang mot besten.

Vesuvius var den första som nådde fram, och när han gjorde det rörde han dess fot, och manade den uppåt. Besten skrek, vände sig om och svingade efter honom. Vesuvius, som förväntade sig det, gick undan precis i tid, och besten svingade och träffade flera av hans män, och dödade dem istället, sedan slog han av en stor bit av väggen. En annan av hans män rusade framåt, sedan en annan, och alla satte sina facklor på dess fötter, och följde Vesuvius order, tills jätten tillslut började hoppa rätt upp av ilska. Den slog sitt huvud i stenen, skrek sedan och sträckte sig upp för att klösa i taket, precis som Vesuvius hoppade att han skulle göra. Vesuvius kisade mot molnen av damm och kollade på med sitt hjärta slog hårt, när besten tog sig uppåt, och grävde tunneln i rätt riktning.

Detta var stunden han hade väntat på, som han hade drömt om så länge han kunde minnas. När Vesuvius kollade på och väntade andlöst, kisande i mörkret, så kom det en enorm krasch, och plötsligt blev han överhopad av ljus. Solljus. Fantastiska Solljus. Solljus från Escalon. Damm flög in när solljuset fyllde tunneln och sken upp allt. Besten fortsatte att slå, och gjorde hålet bredare, och skickade iväg sten och jord och gräs överallt, som en gejser som kom från helvetet. Vesuvius stod där, för stel för att kunna röra sig, han kunde knappast processa vad som nyss hade hänt. Med det slutgiltiga slaget, så hade besten slutfört tunneln, och öppnat gången till Escalon för en invasion. Flammorna var nu oanvändbart. Vesuvius log brett, det slog honom sakta att hans plan hade fungerat. Att han hade varit smartare än alla. Det var dags för den stora invasionen att börja.

Aidan som fortfarande stönade i smärta, samlade sig själv när mannen sänkte sin sko mot hans ansikte, och visste att hans skalle skulle krossas. Han skulle ge allt för att ha sin far vid sin sida just nu, att ha sina bröder här, eller mest av allt, att ha Kyra här. Han visste att hon skulle skydda honom. Nu var han tvungen att möta detta öde ensam. Om han endast var äldre, större och starkare. När skon kom närmare och Aidan höjde sina händer, för att skydda sig själv, kom plötsligt ett morrande ljud som skar genom luften, ett som fick hans hår att resa sig i nacken. Aidan kollade och var chockad över att se Vid rusa framåt. Den stora vilda hunden fick på något sätt extra styrka, hoppade och landade på mannens bröst, och sjönk in sina huggtänder i han innan han kunde stampa på Aidan.

Mannen skrek när Vit morrade skräckinjagande och skakade sitt huvud åt båda hållen, och bet mannen i sina händer, armar och bröst och ansikte. Tillslut, rullade den blodiga mannen på sidan och stönade av smärta. Vit som fortfarande morrade, med munnen droppande av blod, var inte klar. Han gick fram, siktade tydligt mot hannens hans, förberedde sig för att döda honom för gott. Men Vit snubblade och trillade, och Aidan insåg att han fortfarande var för skadad för att kunna döda mannen. Mannen som märkte att han fick en möjlighet, väntade inte. Han kravlade sig snabbt upp på sina händer och knän, och tog sig upp på sina fötter och sprang tillbaka till vagnen.

Han drog sig upp och satt ostadigt, och skyndade på sina hästar. De sprang iväg och Aidan blev besviken över att se de galoppera bortåt. Inom ett par få sekunder så var de borta i natten, och lämnade Aidan och Vit helt ensamma i den svarta skogen, flera dagar ifrån civilisation. Aidan låg på marken, hans kropp var fortfarande fylld av smärta, han var alldeles för utmattad för att stå upp, och han blev överraskad när han fick en tunga i ansiktet. Han vände sig om för att se Vit luta sig över honom, han låg också ner, och slickade honom i ansiktet. Aidan sträckte sig fram och kramade hunden, och han blev förvånad när hunden lutade sig in mot hans bröst. ”Jag är skyldig dig mitt liv,” sa Aidan. Vit kollade tillbaka på honom med ögon som verkade svara: Och du räddade mig också.

Aidan visste att genom att göra vad han hade gjort, hade han nog förstört sin chans för överleva. Nu låg han här, ensam, i denna kalla natt, han var hungrig, hade fått stryk, och med en skadad hund bredvid sig, de båda hade ingen som kunde hjälpa dem. Ändå brydde han sig inte. Han hade gjort rätt sak, och det var viktigare. Aidan kunde inte ge upp. Han kunde heller inte bara ligga där och dö, och han kunde inte låta Vit dö heller. Och om de inte började röra på sig så kände han att de skulle snart bli så stela så att de frös till döds. Aidan reste sig upp med en stor ansträngning, och höll mot sina revben där mannen hade sparkat honom. Han hjälpte sedan Vit upp, och drog honom i hans fötter. De två stod där, och stod mot den långa öppna vägen mot dem. Aidan visste att de antagligen skulle dö här ute, men det kvittade vad som hände, han hade räddat detta djuret.