Morgan Rice - Uppkomsten Av De Tappra

Duncan andades tungt när han höll sig fast vid isen, riven och blödande, armarna skakade, men han var fortfarande vid liv. Han vände sig om och kollade på sina män, och var lättad över att se att de var där. En känsla av tystnad och lugn hade tillslut kommit över dem, och trots hans sår, kände Duncan för första gången att de skulle klara det. Männen från Kos var inom sikte. Han hade en annan chans i livet. De skulle nå toppen. Adrenalinet pumpade i hans ådror, och Duncan sträckte sig med ny styrka och slog i sin ishacka i berget, och sedan sina fötter, och klättrade igen. Alla män runt om honom gjorde likadant, och snart var luften fylld av ishackande igen, och män som klättrade. Med varje hacka, ett steg i taget, började hans armé att klättra upp för berget igen. Duncan drog sig själv upp med ett sista häv innan han nådde toppen, sedan kollapsade han på golvet av snö, mer än utmattad, andades tungt och han kunde knappast tro att han klarade det. Varje muskel i hans kropp brände.

Duncan rullade över på sidan och kom på den skadade soldaten på hans rygg och friade honom från vikten. Den unga soldaten stönade bredvid honom, och han kollade på honom med en blick av tacksamhet, starkare än någon Duncan någonsin sett. ”Du räddade mitt liv för risken av ditt eget,” sa mannen, och hans röst var svag, ”när du hade varje anledning till att inte göra det.” Duncan kände en våg av lättnat när han såg att hans män kom upp runt honom, alla kollapsade tacksamt på bergstoppen och han ställde sig långsamt på sina händer och knän, flämtade efter luft, och kände alla sår från fladdermössen, och hans armar skakade fortfarande. Duncan kollade upp när han kände av en närvaro, och han såg en bred muskulär hand som sträckte sig ner efter honom.

Duncan lät sig själv bli uppdragen, och när han stod där, blev han förvånad över vad han såg. De som stod framför honom var stolta krigare från Kos, män som var smyckade med pälsar, långa skägg som hade vitt i sig, tjocka ögonbryn, breda axlar och ansikten för män som hade levt hårda liv. Den breda platån ovanpå berget sträckte sig så långt han kunde se, och han stirrade tillbaka beundrade på dessa män, som inte brydde sig att borsta bort snön som alltid kom i deras ansikte, skägg och ögonfransar, det var män med vilt långt hår, som var fyllt med snö. De hade helvit rustning under deras pälsar, klart beredda för strid hela tiden, även i deras hem. Dessa var de män han kom ihåg. Krigarna från Kos.

En krigare gick fram, en man med ett ärr över näsan, axlar dubbelt så breda som vilken man som helst, och som använde sin gigantiska krigsyxa som om de vore ett barns leksak. Duncan kommer svagt ihåg han från flera år sedan, tänkte på de strider de hade bekämpat tillsammans, sida vid sida, tills solen hade gått ner och alla deras fiender var döda. Bramthos. Duncan var överraskad över att han ledde, han kunde svära på att han såg honom dödas i en strid för flera år sedan. ”Senast jag såg dig hade du ett svärd i magen,” sa Duncan, förvånad över att se sin vän i livet. ”Jag kulle ha vetat.” Bramthos strålade, vände huvudet åt sidan och visade stolt sitt ärr över näsan. ”De härliga sakerna med strider,” svarade Bramthos. ”Din fiende vet inte om du kommer leva länge nog för att döda honom tillbaka.” Duncan skakade sitt huvud, och undrade vad männen från Kos var gjorda av. ”Och du,” sa Bramthos. ”senaste gången jag såg dit, hoppade du av din häst in i armarna av tre soldater som ville döda dig.” Nu glänste Duncan. ”De skulle ha hoppat hårdare,” svarade Duncan.

Bramthos flinade. ”Ser ut som om vi kom precis i tid för att rädda dig,” sa han och undersökte Duncans sår. Duncan flinade tillbaka. ”Vi hade dem precis där vi ville ha dem.” Efter en lång, förvånande paus, flinade Bramthos brett, och gick fram och omfamnade Duncan. Duncan kramade honom tillbaka, och förlorades i deras manliga björnkram. ”Duncan,” sa mannen. ”Bramthos,” svarade Duncan. ”Ironiskt,” fortsatte Duncan, när han backade och undersökte sin vän. Det kändes bra att se honom igen, att vara i sällskap av en så stor krigare. ”jag kom hit för att rädda dig, och du slutade med att rädda oss.” Bramthos flin blev bredare. ”Och vem har någonsin sagt att vi behöver räddas?” svarade Bramthos. Duncan flinade, och såg att hans vän menade varenda ord, och visste att det var sant. Dessa krigare i Kos behövde inte räddas. De skulle strida mot vem som helst till döden och tycka att det inte var någonting.

Bramthos tog tag i Duncans axel, vände och började att leda han och hans män över den breda platån. De hundratals soldaterna från Kos samlades runt om, delade sig för dem, och alla stirrade när de passerade, starka och dystra män, täckta i rustning och pälsar, höll sina yxor, hammare och spjut. Duncan såg att han blev ledd genom ett land av snö och is, snötäckta toppar runt om dem, och vinden piskade med hämnd. På håll kunde han se kanten av en stad bland de snabba molnen, en stad längst upp på världen. Duncan andades lätt, insåg att de hade klarat det, de hade tillslut nått fram, mota alla odds, till det brutala och förlåtande landet Kos. Han kände att Bramthos tog honom till deras ledare, Bramthos, och när de närmade sig staden, visste Duncan att detta möte som de skulle ha här, långt upp i himlen, skulle förändra Escalons öde för allt.

Kyra red på Andor, och rusade upp och ner för kullarna i Ur, och red genom den röda solnedgången, hennes hjärta slog av förväntan. Hon hade ridit i flera timmar, längre ut på den ensamma halvön, havet kraschade på båda sidorna när marken blev ofattbart kargt. Nu var hon nära. Nu, efter hennes resa genom Escalon, efter allt hon har gått igenom, så kunde hon se det hon drömt om. Ett torn som hon endast har drömt om att det existerade. Där var det, i horisonten, vid slutet av den ensamma halvön: vad som kunde vara Tornet i Ur. Det stod så majestätiskt, så stolt, ensamt på den karga och vindsvepta halvön, med dess runda torn som reste sig upp i luften, hundratals meter högt, täckt av en skinande gyllene kupol. Det verkade vara byggt av uråldrig sten, en ovanlig nyans av vitt, reflekterade solens sista strålar. Det var magnifikt, olikt något annat hon någonsin sett, en plats för drömmar. Hon kunde knappast tro att sådana platser existerade i denna värld.

När solen sken upp tornet, så fångade ögonen hennes blick, de fantastiska gyllene dörrarna, som gick i en båge, tjugo meter höga, och såg ut som ett stort konstverk. De var både förbjudande och välkomnande. De kraschande vågorna ramade in tornet vid alla sidor, och Sorgens hav sträckte sig ut i horisonten så långt hon kunde se. Kyra tog en paus på kullens topp, andades lika tungt som Andor, och tog en välbehövd vila och tog in allt hon såg. Hon kunde känna en magisk kraft, en fantastisk energi, som strålade från tornet ända hit, som både drog henne dit och knuffade henne därifrån. Hon tänkte på alla sagor hennes far hade berättat om denna plats, de gamla barerna som hade sjungit om den, generation efter generation, och hon visste att den hade några av de största hemligheterna, och de mest vaktade skatterna i hela Escalon.

I århundraden hade bevakare bott i den. Det var en plats för krigare, varelser och men med ära. Kyra kände sig yr när hon tänkte på vad som väntade henne. Hennes farbror, mannen som skulle avslöja allt, som skulle lära henne om sin mor, hennes identitet, hennes öde och hennes krafter. Denna man skulle träna henne. Var det möjligt, vågade Kyra att undra, att hennes mor var vid liv? Att hon också var här? Så många frågor rusade genom hennes huvud, och hon visste inte var hon skulle börja. Hon kunde knappast stå ut med sina förväntningar, och hon stack iväg med Andor, de två galopperade genom kullarna, ner mot den sista sträckan.