Morgan Rice - Vapengåvan

Överallt var luften fylld med konstiga ljud, morr och skrik; det lät som om de hade trillat ner mitt i ett djurrike. Reece kikade in i dimman, försökte se, men den kvarstående dimman gjorde det omöjligt att se längre än fem meter, och gjorde lätena mer skrämmande. Han vände sig om mot de andra, som kollade på honom med förundran. ”Vart ska vi nu?” frågade Serna. Alla kollade på Reece, och det var klart att de ansåg honom som deras ledare nu. Reece började även att känna sig mer som en ledare också. ”Vi måste hitta Svärdet,” svarade Reece, ”och ta oss härifrån.” ”Men det kan vara var som helst,” sa Elden. ”Vi kan inte se mer än ett par meter framför oss,” la O´Connor till. ”Det finns inga stigar, inte markeringar. Hur hittar vi det?” Reece vände sig om och kollade på landskapet, och insåg att de hade rätt, men det skulle inte hindra honom från att försöka. ”En sak vet jag säkert,” sa han. ”Vi kommer inte att hitta något genom att stå här. Låt oss röra på oss.” ”Men vart?” frågade Indra. Reece valde en riktning och började att gå, och han hörde att de andra följde efter, och drog sina svärd i panik. Han önskade att han kunde berätta för dem vart de skulle. Men sanningen var att han inte hade en aning.

Kendrick, Erec, Bronson och Srog, med sina leddes i rep, med sina vrister bundna av Rikets soldater som hade tagit de till fånga. De marscherade framför tusentals soldater, och alla var nu fångar från kriget. Kendrick kokade av ilska och förödmjukelse, och kollade upp på Tirus, som red glatt sida vid sida med Rikets befälhavare. Han svor på att han skulle hämnas. Tirus hade utlistat dem, men han hade gjort det genom svek och förräderi. En sådan seger, var i Kendricks ögon ingen seger alls. Han saknade ära. Och Kendrick skulle hellre vara död än ett stänk av hans ära. Men ändå var de här, MacGails finaste krigare, tillsammans med Bronsons McClouds, alla nu fångade av svikaren, Den mindre brorn av Kendricks far, som hade lagt ner hela sitt liv på att ta ner sin familj och ta över tronen.

Tirus hade sett sin möjlighet under Andronicus invasion. Kendrick kände Andronicus, och han visste att detta skulle sluta illa för Tirus. Om endast Tirus viste det, om han endast kunde se kortsiktigheten i detta förräderi. Kendrick hatade att retirera. Men i Kendricks syn på saken, var det inte retirera han gjorde, utan att försena. De skulle hitta en annan väg, en dag, på något sätt, för att besegra dem. Tirus hade lovat att behandla dem med ära, som fångar från krig. Kendrick litade på honom vid den punkten; han behövde inte föreställa sig att Tirus skulle sjunka så lågt med den lilla ära han hade kvar. Om kriget lugnade ner sig, och Andronicus tillät Tirus att kontrollera en del av Ringen, så trodde Kendrick att Tirus skulle behandla dem rättvist. Kanske skulle han tvinga dem att tjänstgöra. Och en dag, när Tirus minst förväntade sig det, så skulle Kendrick och hans män resa sig och besegra honom.

Och då, om Andronicus svek Tirus, så kunde vad som helst hända Kendrick och hans män. Han kom ihåg Silesien, deras behandling av Andronicus, allt för väl. Vilket är därför Kendrick hade sina ögon öppna, på alerten efter alla möjligheter till att rymma. De hade marscherat i timmar, och Kendrick hade tyst diskuterat mer än en gång med Erec, Bronson och Srog, och alla höll med: de skulle fly, så länge de kunde frita alla sina män. ”Var tror du att de tar oss?” frågade Bronson, som gick bredvid Kendrick. Kendrick kollade upp i det kalla, öde landskap framför dem. Han såg på håll ett massivt läger av Rikets män, och i mitten, ett stort tomt område. Det såg ut som en hage. Kendrick insåg att det var dit de skulle tas. ”De kommer att hålla oss här tills Andronicus bestämmer sig för att döda oss,” sa Erec. ”Men Tirus gav oss sitt ord,” sa Bronson. ”Tirus ord betyder inte mycket,” stämde Srog in. ”Gjorde vi ett misstag genom att retirera då?” frågade Bronson.

Kendrick undrade samma sak. ”Att slåss i ett bakhåll skulle betyda en säker död. Nu har vi i alla fall en chans.” Kendrick drogs hårt av en av Rikets soldater, och de fortsatte alla att marschera framåt, rakt mot lägret för fångarna. ”Din fru sålde oss,” sa Kendrick till Bronson. ” Hon är den som lurade Thor till att bli fångad av Andronicus hand.” Bronson gjorde en ful grimas. ”Du har rätt,” sa han, ” det gjorde hon.” Men Luanda är din syster också. Du kan hennes natur lika bra som jag.” Kendrick skakade på huvudet. ”Min halvsyster,” rättade han honom. ”Men jag kan ändå hennes natur. Alldeles för ambitiös. Vad ser du i henne?” Bronson skakade på axlarna. ”Vårt bröllop var arrangerat av våra pappor. Din pappa. Dock måste jag erkänna att jag är kär i henne. Trots allting, så har hon en god sida. Djupt nere är där in god person där inne. Jag antar att, trots allting, måste jag erkänna att jag fortfarande älskar henne. Jag har fortfarande hopp för hennes återlösning.” ”Älskar du henne?” frågade Srog, förskräckt. ”Efter att hon förrådde oss alla?” Bronson skakade på axlarna. Han önskade att han kunde svara något annat, men det var så han kände. ”Jag vet att hon har gjort hemska saker,” sa han. ”Men djupt nere, så vet jag också att en del av henne är uppsägbar. Hon är för ambitiös, och nu har hon blivit offret för sina egna brister. Men hon kan förändras.”

Erec skakade på sitt huvud. ”Och tills hon förändras, hur många av våra män ska dö?” Bronson blev tyst. De hade klart rätt, och en del av honom höll med dem. Men han måste erkänna, att en del av honom älskade henne fortfarande, trots allting. Han undrade om han någonsin skulle få träffa henne igen, om hon någonsin skulle bry sig om honom längre. Han kollade ner och studerade sin saknade hand, stumpen som var där, och han kommer ihåg att han förlorade den nr han skyddade henne, och räddade henne från sin fars vrede. Hade han förlorat den för inget? Tillslut stannade den gigantiska gruppen när Rikets soldater vallade in dem innanför det inhägnade området. Rikets befälhavare, som satt högt på sin häst, med Tirus bredvid honom, kollade ner och kollade rakt på Kendrick, Erec, Bronson och Srog. Lägret blev tyst när truppen stannade och kollade.

Kendrick och de andra stod där och kollade upp, som vanliga fångar. ”Ikväll kommer du och dina män stanna här i fånglägret,” sa generalen, med en brummande röst. ”Vid gryningen, kommer ni att avrättas.” En upprörd flämtning spred sig genom MacGil lägret, och Kendrick flämtade också till chockat. Tirus vände sig om och kollade på Rikets befälhavare, och verkade själv chockad, med sina fyra söner bredvid honom, stolta på sina hästar, och var lika irriterade de också. ”Men min herre, det var inte vår deal,” sa Tirus till Rikets befälhavare. ”Dessa män skulle vara mina fångar från kriget och göra vad jag önskade. Du lovade att inte skada dem.” Rikets befälhavare vände sig om och kollade på honom. ”Där är inga överenskommelser med riket. Jag talar för Andronicus. Du ska vara glad att du fortfarande lever. Om du inte har ändrat dig och att du och dina män skulle vilja bli dödade tillsammans med dem?”

Tirus blev röd i ansiktet och sänkte sin blick ner till marken, och verkade skämmas och var överraskad. Han blev tyst, och insåg klart att Riket hade makten. Kendrick var rasande. Han hade varit dum som litat på Tirus igen, för att gå med på att retirera. När han kollade tillbaka, så insåg han att han skulle kämpat till döden. De skulle alla ha dött, men de skulle i alla fall dö med ära, på sina fötter. ”Jag kommer att ge dig ett val,” sa Rikets befälhavare, och kollade på Kendrick, Erec, Bronson och Srog. ”Vi kan antingen avrätta er, ledarna, eller avrätta alla era män istället, och låta er leva. Vem dör? Ni eller era män? Utan att tveka, sa Kendrick, Erec, Bronson och Srog, allihop tillsammans, stolt: ”Vi dör.” Alla stod där stolta i tystnaden, och stirrade fientligt tillbaka, utan att tvekan rusade genom deras tankar. Rikets befälhavare nickade tillbaka mot dem med en blick av respekt. ”Sanna krigare. Jag förväntar mig inget annat. I natt, tänk på er sista natt på jorden. Imorgon, var beredda på att möta er skapare.”