Morgan Rice: Vapengåvan

Selese log. ”Är han? Varför slutar du då aldrig att prata om honom?” ”Gör jag inte?” frågade Illepra överraskat. ”Det hade jag inte insett.” ”Ja det gör du, konstant.” Illepra skakade på axlarna och blev tyst. ”Jag antar att han är under min hud på något sätt. Han gör mig så arg ibland. Jag drar honom konstant från barerna. Han lovar mig varje gång att han aldrig ska gå tillbaka. Men han gör alltid det. Det är irriterande, verkligen. Jag skulle ge han stryk om jag kunde.” ”Är det därför du verkligen vill hitta honom?” frågade Selese. ”För att ge honom stryk?” Nu var det Illepras tur att le. ”Kanske inte,” sa hon. ”kanske vill jag ge honom en kram också.” De rundade en kulle och kom fram till en soldat, en Silesian. Han låg stönande under ett träd, med ett tydligt benbrott. Selese kunde se det härifrån med sitt proffsiga öga. Bredvid trädet var det två hästar bundna. De rusade fram till hans sida.

Medan Selese började att sköta om hans sår, ett djupt jack i låret, så kunde hon inte hjälpa att fråga honom vad hon hade frågat varje soldat hon mött: ”Har du sett någon från den kungliga familjen?” frågade hon. ”Har du sett Reece?” Alla soldaterna hade vänt sig om och skakat på sina huvudet och kollat bort, och Selese var så van vid besvikelse så att hon vid detta laget förväntade sig ett negativt svar. Men till hennes förvåning, så nickade soldaten bekräftande. ”Jag har inte ridit med honom, men jag har sett honom min lady,” Seleses ögon vidgades med upprymdhet och hopp. ”Lever han? Är han skadad? Vet du var han är?” frågade hon, med ett hjärta som slog snabbt, medan hon höll i mannens vrist. Han nickade. ”Jag vet, han är på ett speciellt uppdrag. För att hämta Svärdet.” ”Vilket svärd?” ”Ödets svärd såklart.” Hon stirrade på honom med vördnad. Ödets Svärd. Legendernas svärd. ”Vart?” frågade hon desperat. ”Var är han?” ”Han ska till den östra korsningen.” Den östra korsningen, tänkte Selese. Det var långt, så himla långt. Det fanns inte en chans att de kunde ta sig dit till fots. Inte med denna takt. Och om Reece var där, så var han säkert i fara. Han behövde henne säkert.

När hon var klar med att ta hand om soldaten, så kollade hon och märkte de två hästarna som stod bundna vid trädet. Med tanke på soldatens brutna ben, fanns det ingen chans att han kunde rida dem. De två hästarna skulle vara lönlösa för honom. Och snart, så skulle de dö om ingen tog hand om dem. Soldaten såg att hon kollade på dem. ”Ta dem, lady,” erbjöd han. ”Jag kommer inte att behöva dem.” ”Men de är dina,” sa hon. ”Jag kan inte rida dem. Inte så här. Du kommer att använda dem. Ta dem, och hitta Reece. Det är en lång resa härifrån och ni kommer inte att klara er till fots. Du har hjälpt mig. Jag kommer inte att dö här. Jag har mat och vatten för tre dagar. Män kommer att komma efter mig. Patruller går här hela tiden. Ta dem och gå.”

Selese tog tag i hans vrist, och överflödades av tacksamhet. Hon vände sig mot Illepra beslutsamt. ”Jag måste hitta Reece. Jag är ledsen. De är två hästar här. Du kan ta den andra vart du än ska. Jag ehöver korsa Ringen, för att ta mig till den Östra korsningen. Jag är ledsen. Men jag måste lämna dig.” Selese hoppade upp på sin häst, och hon var överraskad över att Illepra rusade fram och hoppade på den andra bredvid henne. Illepra sträckte sig med sitt korta svärd och högg av repet som band hästarna till trädet. Hon vände sig om mot Selese och log. ”Trodde du verkligen, efter allt vi har gott igenom, att jag skulle lämna dig ensam? Frågade hon. Selese log. ”Jag antar inte,” svarade hon. De två kickade sina hästar och rusade iväg på vägen, ännu mer öst, och någonstans, bad Selese, mot Reece.

Gwendolyn hukade sig lågt, och sänkte sin haka mot vinden och snön när hon marscherade genom det oändliga fältet av vitt, med Alistair, Steffen och Aberthol bredvid henne, och Krohn vid hennes fötter. De fem hade marscherat i flera timmer, ända sedan de hade korsat kanjonen och gått in i Nethervärld, och Gwen var utmattad. Hennes muskler värkte och hennes mage gjorde ont, skarpa smärtor sköt genom henne då och då när babyn rörde på sig. Det var en vit värld, snön slutade inte falla, det piskade henne i ögonen, och horisonten gav inget uppskov. Det fanns inget som bröt det monotona i landskapet; Gwen kände sig som om hon gick in i änden av världen.

Det hade också blivit kallare, och trots hennes pälsar, så kände Gwendolyn att kylan sipprade in i hennes ben. Hennes händer var redan bedövade. Hon kollade och såg att de andra också skakade, och kämpade mot kylan, och hon började undra om hon hade gjort ett grovt misstag genom att ta sig hit. Ven om Argon var här, utan några markeringar i horisonten, hur skulle de då kunna hitta honom? Det fanns inga spår, ingen väg, och Gwen hade en sjunkande känsla av desperathet när hon inte hade någon idé om vart de var på väg. Allt hon visste var att de gick ifrån kanjonen, ännu längre norrut. Även om de hittade Argon, hur skulle de kunna frita honom? Gwen kände sig som om hon reste till ett ställe som inte var till för människor, ett övernaturligt ställe till för trollkarlar, och mystiska krafter av magi som hon inte förstod. Det kändes som om hon inkräktade.

Gwen kände ytterligare en skarp smärta i sin mage, och hon kände babyn vände på sig igen och igen. Det var så intensivt att hon nästan tappade andan, och hon snubblade under en kort tid. Hon fick en försäkrande hand runt sin vrist som fick henne att bli stadig igen. ”Min lady, är du okej?” frågade Steffe snabbt som kom upp bredvid hennes sida. Gwen stängde sina ögon, tog ett djupt andetag, med sina ögon vattniga från smärtan, och nickade tillbaka. Hon stannade en stund och placerade en hand på magen och väntade. Hennes baby var klart inte glad över att vara här. Men det var inte hon heller. Gwen stod stilla en stund, andades tungt, tills smärtan äntligen passerade. Hon undrade igen om hon hade fel om att äventyra här; men hon tänkte på Thor, och hennes vilja att rädda honom segrade över allt annat. De började att gå igen, och när smärtan hade avtagit, så var Gwendolyn inte bara orolig för sin baby, utan även för de andra. I dessa förhållanden så visste hon inte hur länge de kunde klara sig; hon visste inte ens om de kunde vända om. De hade fastnat. Detta var oupptäckt territorium, utan karta och ingenting i sikt. Himlen var rosa, och alltid skimrade i rött och violett, vilket fick henne att bli mer desorienterad. Man visste inte om det var dag eller natt här. Bara en oändlig mars in i inget.

Aberthol hade haft rätt: detta var verkligen en annan värld, en avgrund av snö och tomhet, det mest öde ställe som hon någonsin hade sett. Gwendolyn tog en paus för att andas, och när hon gjorde det, kände hon en varm försäkrande han på sin mage, och hon blev förvånad över värmen. Hon vände sig om och såg Alistair stå bredvid henne, med sin hand på hennes mage, och kollade på henne med oro. ”Du är med barn,” sa hon. Det var mer ett konstaterande än en fråga. Gwendolyn stirrade tillbaka på henne, chockad över att hon visste, speciellt eftersom att hennes mage fortfarande var platt. Hon hade inte längre styrkan kvar, för att hålla det hemligt, och hon nickade ja. Alistair nickade vetande tillbaka.

”Hur visste du?” frågade Gwen. Men Alistair stängde lugnt sina ögon, och fortsatte ha sin han på Gwens mage. Gwen tyckte känsla var skön, och kände en värme sprida sig genom henne. ”Ett väldigt kraftfullt barn,” sa Alistair med sina ögon fortfarande slutna. ”Han är ärrad. Men inte sjuk. Han kommer att må bra. Jag tar bort hans rädslor nu.” Gwendolyn kände vågor av ljus och värme rusa genom henne. Snart kände hon sig helt återhämtad. Gwen var överväldigad av tacksamhet och kärlek till Alistair; hon kände sig oväntat nära till henne. ”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig,” sa Gwendolyn medan hon reste sig upp, och kände sig nästan normal igen när Alistair tog bort sin hand.