Morgan Rice: Vapengåvan

Romulus sänkte sina händer, och när han gjorde det, rusade hans män framåt och kastade facklorna i träet. Hemska skrik res, när alla slavarna brändes levande. Gnistor flög överallt, och Romulus stod där, med ansiktet upplyst av elden, och såg på spektaklet. Romulus nickade, och hans män släpade fram en gammal kvinna, utan ögon, och med rynkigt ansikte, hennes kropp var helt hopskrynklad. Flera män bar henne på en vagn, och hon lutade sig fram mot elden. Romulus väntade på henne med tålamod, väntade på hennes profetia. ”Du kommer att lyckas,” sa hon. ”Om du inte ser att solarna går ihop.” Romulus log brett, Att solarna går ihop? Det hade inte hänt på tusen år.

Han var lättad, en varm känsla flödade i hans bröst. Det var allt han behövde höra. Gudarna var med honom. Romulus tog tag i sin mantel, hoppade upp på sin häst och kickade den hårt, och började ensam att galoppera över sanden, mot vägen som ledde till den Östra korsningen, över kanjonen och snart, var han inne i självaste ringen.

Selese gick genom det som återstod av stridsfältet, med Illepra vid sin sida, och de gick igenom kropp efter kropp, och letade efter livstecken. Det hade varit en lång, tuff resa från Silesien, när de två höll ihop, och följde armén som nu verkade vara skadad och död. De skilde sig från de andra helarna och hade blivit nära vänner, och de fick kontakt via motgångarna. De hade en naturlig gravitation mot varandra, båda var lika gamla, de liknade varandra, och det viktigaste, de var båda kära i en MacGil pojke. Selese älskade Reece, och Illepra, trots att hon inte ville erkänna det, var kär i Godfrey.

De hade gjort deras bästa för att hänga med självaste armén, som tog sig in och ut från fält och skogar och leriga vägar, och letade konstant efter skadade MacGils. Tyvärr var det inte svårt att hitta dem; de fyllde landsbygden i överflöd. I vissa fall kunde Selese hela dem; men i alldeles för många fall, var det bästa hon och Illepra kunde göra var att plåstra om deras sår och ge dem smärtstillande i form av elixir, och låta dem dö fridfullt. Det var hjärtskärande för Selese. Hon hade varit en helare i en liten stad hela hennes liv, hon hade aldrig behövt ta itu med något i denna mängd eller dödlighet. Hon brukade hantera små skrapsår, skärsår, och sår, och kanske en och annat bett från en Forsyth. Men hon var inte van vid allt blod, och all död, Det gjorde henne verkligen sorgsen.

I hennes yrke, så längtade Selese efter att hela folk, och se dem må bra; men ända sedan hon lämnat Silesia, så hade hon inte sett något annat än oändliga spår av blod. Hur kunde män göra så här mot varandra? Dessa skadade var alla söner för någon: pappor och makar. Hur kunde människan vara så grym? Selese blev ännu mer hjärtkrossad när hon inte kunde hjälpa varje person hon stötte på. Hennes saker var begränsade till vad hon kunde bra, och med tanke på deras långa vandring, så var det inte mycket. De andra helarna från kungariket var utspridda, alla runt om i Ringen; de var armé för sig själva, men de kunde inte sträcka sig långt, och de hade inte mycket saker. Utan funktionsdugliga vagnar, hästar, och ett team som hjälpte till, så var det inte mycket de kunde transportera. Selese stängde sina ögon och andades djupt medan hon gick, hon såg ansiktena av de skadade blixtra framför henne. Alldeles för många gånger hade hon sett dödligt skadade soldater skrika i smärta, hon hade sett deras ögon dimma igen, och hon gav dem Blatox.

Det var en effektiv smärtstillare och ett effektivt lugnande. Men det kunde inte läka ett varigt sår, eller stoppa en infektion. Utan alla hennes saker, var dock det, det bästa hon kunde göra: Det fick henne att vilja gråta och skrika samtidigt. Selese och Illepra satte sig på knä framför en skadad soldat, ett par meter från varandra, och båda sydde ihop ett sår med nål och tråd. Selese hade blivit tvingad att använda denna nål alldeles för många gånger, och hon önskade att hon hade en ren. Men hon hade inget val. Soldaten skrek i smärta när hon sydde långa vertikala stygn i ett sår på hans biceps som inte verkade vilja stängas, och fortsatte att blöda.

Selese pressa med sin handflata, och försökte att minska blodflödet. Men det var en förlorande strid. Om hon hade nått fram till denna soldat endast en dag tidigare, så hade såret kunnat läka. Men nu var hans arm grön. Hon började att avvärja det oundvikliga. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Selese till honom. ”Nej det kommer jag inte,” sa han och stirrade på henne med en blick full av död. Selese hade sett den blicken alldeles för många gånger redan. ”Berätta, kommer jag att dö?” Selese tog ett djupt andetag och höll kvar det. Hon visste inte hur hon skulle svara. Hon hatade att vara oärliga. Men hon kunde bara inte säga det till honom. ”Vårt öde är i våra skapares händer,” sa hon. ”Det är aldrig för sent för någon av oss. Drick.” sa hon och tog en liten kork av Blatox från portionsflaskorna i midjan, och satte hans läppar mot den och strök han i pannan.

Hans ögon rullade bakåt, och suckade fridfullt för första gången. ”Det känns bra,” sa han. En kort stund senare, stängdes hans ögon. Selese kände en tår rinna ner för hennes kind, och torkade snabbt bort den. Illepra var klar med sin skadade, och de gick båda upp och fortsatte att gå längs den oändliga stigen tillsammans, och passerade lik efter lik. De gick österut, och följde armén. ”Gör vi ens någonting här?” frågade Selese tillslut efter en lång tystnad. ”Självklart,” svarade Illepra. ”Det verkar inte så,” sa Selese. ”Vi har räddat så få, och förlorat så många.” ”Och de få då?” kontrade Illepra. ”Är inte de värda någonting? Selese tänkte. ”Självklart är dem det,” sa hon. ”Men de andra?” Selese stängde sina ögon och försökte att föreställa sig dem; men det var bara suddiga ansikten nu. Illepra skakade sitt huvud. ”Du tänker på fel håll. Du är en drömmare. Alldeles för naiv. Du kan inte rädda alla. Vi startade inte detta krig. Vi plockar bara upp resterna efter det.”

De fortsatte att gå i tystnad, fortsatte att röra sig österut, förbi fält av kroppar. Selese var i alla fall glad över Illepras sällskap. De hade gett varandra sällskap och tröst, och hade delat deras expertis och botemedel längs vägen. Selese var förbluffad över Illepras breda sortiment av örter, vissa hade hon aldrig stött på; Illepra blev sedan överraska med de unika salvorna som Selese hade hittat i en liten by. De kompletterade varandra bra. När de marscherade, och letade efter döda kroppar igen, så landade Seleses tankar på Reece. Trots allting runt om henne, så kunde hon inte få ur honom ur sina tankar. Hon hade rest hela vägen från Silesia för att hitta honom, för att vara med honom.

Men deras öden hade delat på dem för tidigt, detta dumma drog dem åt två olika håll. Hon undrade varje stund om Reece var säker. Hon undrade exakt var i stridsfältet han var. Och med varje lik hon passerade, så kollade hon snabbt på ansiktet med en känsla av rädsla, hoppades och bad att det inte var Reece. Hennes mage knöt sig vid varje kropp som hon passerade, tills hon såg på ansiktet att det inte var han. Vid varje kropp, så suckade hon av lättnad. Vid varje steg hon tog, så var hon beredd, hon var alltid rädd över att hon skulle hitta bland de skadade, eller de döda. Hon visste inte om hon skulle kunna gå vidare om hon gjorde det. Hon var beslutsam över att hitta honom, död eller levande. Hon hade rest så långt, och hon skulle inte vända om förrän hon visste sitt öde.

”Jag har inte sett ett enda tecken på Godfrey,” sa Illepra medan hon sparkade på stenar som de gick förbi. Illepra hade pratat om Godfrey oavbrutet sedan de lämnade, och det var självklart att hon var kär i honom. ”Inte jag heller,” sa Selese. Det var en konstant dialog mellan de två, om de båda två bröderna, Reece och Godfrey, två bröder som inte kunde vara mer annorlunda. Selese kunde inte förstå vad Illepra såg i Godfrey, personligen. Han verkade bara vara en fyllbult enligt henne, en löjlig man som man inte tog på allvar. Han var rolig, och verkligen vitsig. Man han var inte en sådan som Selese ville ha. Selese ville ah en man som var uppriktig, allvarlig och intensiv.. Hon längtade efter en man som uppvisade ridderlighet och ära. Reece var för henne. ”Jag förstår bara inte hur de har kunnat överleva allt detta,” sa Illepra sorgset. ”Du älskar honom, eller hur?” frågade Selese. Illepra bred röd i ansiktet och vände sig om. ”Jag har aldrig sagt något om kärlek,” sa hon försvarande. ”Jag är bara orolig för honom. Han är bara en vän.”