Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

„Och de övriga dagarna?“

„Dom övriga dagarna väntar vi på tisdan och gissar, vad som väntar oss, vad ni, litteratörerna, ska glädja oss med, vi diskuterar och slår vad… Vi mästare har förresten inte så mycket fritid.“

„Ni har tydligen en stor kundkrets?“

„Nej, det är inte det. Jag syftar på hemarbetet. Det är inte svårt att bli mästare, det svåra är att förbli mästare. En massa litteratur, en massa nya metoder, nya tillägg, som man måste följa med på, man måste oupphörligen experimentera, forska, och man måste oupphörligen följa med inom dom angränsande områdena — bionik, plastisk medicin, organik… Och sen, ni vet, hopar sig erfarenheterna, och det uppstår ett behov av att dela med sig. Så jag och Mil skriver redan på vår andra bok, och bokstavligt talat varje månad måste vi införa rättelser i manuskriptet. Allt föråldras inför våra ögon. Nu håller jag just på med att färdigställa en uppsats om en föga känd egenskap hos det ickeplastiska, medfött raka håret, och ni vet, jag har praktiskt taget ingen chans att bli först med det här. Enbart i det här landet känner jag till tre mästare, som sysselsätter sig med samma fråga. Det är naturligt: ickeplastiskt, medfött rakt hår är ett aktuellt problem. Det anses ju omöjligt att estetisera… Förresten, det intresserar förstås inte er. Ni är ju litteratör?“

„Ja,“ sade jag.

„Ni vet, en gång under strejken fick jag tillfälle att ögna igenom en roman. Det var kanske en av era?“

„Det vet jag inte,“ sade jag, „Vad handlade den om?“

„Tja, det kan jag inte säga er helt precis… Det var en son, som grälade med sin far, och han hade en vän, en otrevlig man med konstigt efternamn… Han styckade till och med upp grodor.“

„Det kommer jag inte ihåg,“ ljög jag. Stackars Ivan Sergejevitj!

„Det minns inte jag heller. Sånt strunt. Jag har en son, men han grälar aldrig med mig. Och inte plågar han djur heller… kanske möjligen som barn…“

Han tog på nytt några steg bakåt och betraktade mig, mens han kretsade omkring mig. Hans ögon glödde. Han var tydligen mycket nöjd.

„Då blir det väl bra, om vi låter det vara så här,“ yttrade han.

Jag klättrade ur fåtöljen.

„Det var ju inte illa…“ mumlade mäster. „Helt enkelt inte illa alls.“

Jag gick fram till spegeln, och han tände strålkastare, som belyste mig ifrån alla håll, så att där inte alls blev några skuggor i ansiktet. Först märkte jag inget särskilt med mig själv. Jag var som jag brukade. Sedan kände jag, att jag inte alls var jag. Att detta var något vida bättre än jag. Mycket bättre än jag. Stiligare än jag. Godare än jag. Vida betydelsefullare än jag. Och jag skämdes för att liksom med avsikt ge mig ut för att vara en människa, som jag inte ens var värd att knyta skorna på.

„Hur har ni åstadkommit detta?“ frågade jag halvhögt.

„Enkel match,“ svarade mäster och log på något säreget sätt. „Ni visade er vara en rätt lättarbetad kund, även om ni var grundligt vanvårdad.“

Jag stod som en Narcissus framför spegeln och kunde inte slita mig därifrån. Sedan kändes det plötsligt kusligt. Frisörmästaren var en trollkarl och en ond trollkarl, även om han själv inte anade det. Belyst av strålkastare, ovanligt tilldragande och som en fröjd för ögat återkastades där ur spegeln en lögn. Klok, vacker och betydelsefull tomhet. Nej, inte tomhet, förstås, så ringaktade jag inte mig själv, men kontrasten var alltför stor. Hela min inre värld, allt, som jag värderade så högt hos mig själv… Nu behövde det överhuvudtaget inte finnas till. Det var inte längre nödvändigt. Jag tittade på mäster. Han log.

„Har ni många kunder?“ frågade jag.

Han förstod inte min fråga, och jag ville inte heller, att han skulle förstå mig.

„Oroa er inte,“ svarade han. „Er ska jag gärna arbeta med. Ett råämne av högsta kvalitet.“

„Tackar,“ sade jag med blicken sänkt för att slippa se hans leende. „Tack och adjö.“

„Glöm bara inte att betala,“ sade han godmodigt. „Vi mästare värderar vårt arbete högt.“

„Ja, självfallet,“ erinrade jag mig plötsligt. „Det säger sig självt. Hur mycket är jag er skyldig?“

Han talade om, hur mycket jag var skyldig.

„Hur mycket?“ frågade jag och kom till besinning.

Han upprepade det förnöjt.

„Jag förlorar förståndet,“ sade jag ärligt.

„Sånt är skönhetens pris,“ förklarade han. „Ni kom hit som en enkel turist och går härifrån som en naturens kejsare. Nog är det väl så?“

„Som usurpator ska jag gå härifrån,“ mumlade jag fram, då jag tog fram pengarna.

„Såja, inte så bittert,“ lismade han. „Inte ens jag vet det säkert. Och ni är heller inte övertygad… Två dollar till, om jag får be… Tackar. Femti pfennig i växel… ni har väl ingenting emot pfennig?“

Jag hade ingenting emot pfennig. Jag ville komma ut med det snaraste.

I vestibulen stod jag kvar en stund för att samla mig och betraktade genom glasväggen den metalliske Vladimir Sergejevitj. Slutligen är allt detta ingenting nytt. I grund och botten är millioner människor inte alls det, som de ger sig ut för att vara. Men denne förbannade frisör hade gjort mig till empirokritiker. Verkligheten maskerades med fagra hieroglyfer. Jag trodde inte längre på det, jag såg i denna stad. Det med stereoplast begjutna torget var i verkligheten troligen inte alls vackert. Under bilarnas eleganta konturer tyckte jag mig ana olycksbådande, vanskapliga former. Och den sköna, älskvärda kvinnan där var förstås i själva verket en vidrig, stinkande hyena, en otuktig, inskränkt sugga. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet. Gamle djävul…

I närheten stannade två struntförnäma gubbar till och började med hetta munhuggas om, huruvida stuvad fasan hade företräde framför fasan, som stekts i ugn med fjädrarna på. De saglade, smackade, flåsade och knäppte med sina beniga fingrar under varandras näsor, mens de grälade. För dessa två hade ingen mästare varit till någon hjälp. De var själva mästare och dolde det inte. I vart fall återförde de mig till materialismen. Jag kallade på portieren och frågade, var restaurangen var belägen.

„Rakt framför er,“ sade portieren och tittade leende på de grälande gubbarna. „Vilket kök i världen som helst.“

Ingången till restaurangen hade jag tagit för porten till en botanisk trädgård. Jag trädde in i denna trädgård, sköt de exotiska trädens grenar till sidan och trampade än över en mjuk gräsmatta, än över ojämna musselkalkstensplattor. I den yppiga, svala grönskan larmade osynliga fåglar; där hördes lågmälda samtal, klirr av knivar, skratt. Rätt framför näsan på mig flög en guldfärgad liten fågel förbi. Med möda bar den i näbbet en liten kaviarsmörgås.

„Till er tjänst,“ sade en djup sammetsröst.

Ur buskaget steg mig till mötes en ståtlig man med kinder, som hängde till axlarna.

„Middag,“ sade jag kort. Jag tycker inte om hovmästare.

„Lunch…“ upprepade han viktigt. „Lunch i sällskap? Eller ett eget bord?“

„Eget bord. Men förresten…“

I hans hand uppenbarade sig ögonblickligen ett anteckningsblock.

„Mrs. och miss Hamilton-Ray skulle vara glada att se en herre i er ålder hos sig vid bordet…“

„Vidare,“ sade jag.

„Fader Geoffrey…“

„Jag skulle föredra en inföding,“ sade jag.

Han vände blad.

„En doktor i filosofi, Opir, har just satt sig till bords.“

„Möjligen,“ sade jag.

Han stoppade ner anteckningsblocket och förde mig längs den med sandstensplattor belagda gången. Runt omkring samtalade man, åt och fräste med sifoner. I lövverket susade kolibrier omkring likt färggranna bin. Hovmästaren förfrågade sig artigt: