Arkadij Strugatskij - Tidsålderns rovgiriga ting

„Jag förstår inte, varför ni har kommit till mig,“ sade han. „Ni tillmäter ju inte ert yttre nån som helst betydelse.“

„Det ska jag göra från och med idag,“

Han vinkade avvärjande.

„Bekymra er inte!… Jag ska arbeta på er, men… “

Han skakade på huvudet, vände sig hastigt om och gick fram till ett högt bord, varuppå några glänsande utensilier låg uppradade. Fåtöljens ryggstöd lutades, och jag hamnade i halvliggande ställning. Ovanifrån närmade där sig ett stort halvklot, som utstrålade värme; hundratals små nålar stack mig samtidigt i nacken och framkallade en underlig förnimmelse av smärta och välbehag på en gång.

„Har det gått över?“ frågade mäster utan att vända sig om.

Förnimmelsen var försvunnen.

„Ja, det har gått över,“ svarade jag.

„Ni har bra hud,“ muttrade mäster med viss belåtenhet.

Han vände sig emot mig med en uppsättning ovanliga instrument och tog itu med att känna på mina kinder.

„Och Miroza gifte sig i alla fall med honom,“ sade han plötsligt. „Jag hade väntat mig allt, vad som helst, men bara inte det. Efter att Levant hade gjort så mycket för henne… Kommer ni ihåg det tillfället, när dom begrät den döda Pini? Man kunde ha hållit vad som helst på, att dom skulle vara tillsammans för alltid. Och nu, kan ni föreställa er det, så gifter hon sig med den där litteratören!“

Jag har en regel: fall in i och underhåll vilket samtal som helst. När man inte vet, vad det är fråga om, är det som intressantast.

„Det varar inte länge,“ sade jag med övertygelse. „litteratörer är obeständiga, det försäkrar jag er. Jag är själv litteratör.“

Hans fingrar stannade opp en sekund och stelnade till vid mina tinningar.

„Det har jag inte tänkt på,“ medgav han. „Det är i alla fall ett äktenskap, även om det är borgerligt… Jag får inte glömma att ringa min fru. Hon var mycket deprimerad.“

„Jag förstår henne,“ sade jag. „Fast jag har alltid trott, att Levant först var förälskad i denna… Pini.“

„Förälskad?!“ utropade mäster mens han gick över till andra sidan. „Jo, det förstås, visst älskade han henne! Han älskade henne vansinnigt! Så som bara en ensam, försmådd man kan älska!“

„Och därför är det helt och hållet naturligt, att han efter Pinis död sökte tröst hos hennes bästa väninna…“

„Väninna… Ja,“ sade mäster gillande, mens han kittlade mig bak örat. „Miroza avgudade Pini. Det är rätta ordet: just väninna! I er känner man genast igen litteratören. Och Pini avgudade också Miroza…“

„Men märk väl,“ föll jag in. „Pini misstänkte ju från första början, att Miroza inte var förtjust i Levant.“

„Åh, naturligtvis. Dom är ovanligt känsliga för såna saker. Det stog klart för alla, min fru uppmärksammade det genast. Jag minns, att hon stötte till mig med armbågen varje gång, när Pini satte sig på Mirozas lockiga lilla huvud och, vet ni, glodde så bakslugt på Levant…“

Denna gång teg jag.

„Jag är över huvud taget djupt övertygad,“ fortsatte han, „om att fåglar inte är mindre finkänsliga än människor.“

Aha, tänkte jag och sade:

„Jag vet inte, hur fåglar i allmänhet är, men Pini var vida känsligare än kanske till och med ni och jag.“

Något surrade till helt kort över min hjässa, och där hördes ett svagt klirrande av metall.

„Ni säger ord för ord det samma som min fru,“ anmärkte mäster. „Ni tycker säkert om Dan. Jag blev skakad, när han lyckades göra en bunkin på den japanska hertiginnan… jag kommer inte ihåg, vad hon hette. Det var ju ingen enda människa, som trodde på Dan. Självaste japanska kungen…“

„Förlåt,“ sade jag, „Bunkin?“

„Ja, ni är ju inte fackman… Nå, ni kommer ihåg den där gången, när den japanska hertiginnan kommer ut ur tortyrkammaren. Hennes hår, en hög vall av ljusblont hår, smyckad med kostbara kammar…“

„Åhå,“ gissade jag, „det är en frisyr!“

„Ja, den kom till och med på modet en tid i fjol. Fast en riktig bunkin var det bara få hos oss som kunde göra… liksom en riktig chignon, förresten. Och självfallet kunde ingen tro, att Dan med brännskadade händer och halvblind… Kommer ni ihåg, hur han blev blind?“

„Det var skakande,“ sade jag.

„Åh, Dan var en verklig mästare. Göra en bunkin utan elektrisk bearbetning, utan bioavkänning… ni vet,“ fortsatte han, och hans röst röjde rörelse, „jag har just kommit på, att Miroza är tvungen, när hon skiljer sig från den där litteratören, att gifta sig, inte med Levant utan med Dan. Hon ska dra ut honom där han sitter i stolen på verandan, och dom ska lyssna på näktergalarnas sång i månskenet… Tillsammans, dom två…“

„Och stilla gråta av lycka,“ sade jag.

„Ja…“ mästers röst svek honom. „Det blir bara rättvist. Annars vet jag helt enkelt inte… Annars begriper jag helt enkelt inte, vad all vår kamp har tjänat till… Nej, vi måste ställa krav. Idag ska jag minsann gå till facket.“

Jag teg igen. Mäster pustade mig i örat.

„Låt dom raka sig i automaterna,“ sade han plötsligt hämndlystet. „Låt dom gå omkring som plockade gäss. Vi har låtit dom prova på en gång, vad det vill säga; låt oss nu se, vad dom tyckte om det.“

„Jag fruktar, att det inte blir enkelt,“ sade jag försiktigt, ty jag begrep ingenting.

„Men vi, mästarna, vi är vana vid besvärligheter. Enkelt är det inte! Men när det kommer en fet fågelskrämma till er, svettig och dan, och ni ska göra folk av honom… eller åtminstone nåt, som till vardags inte skiljer sig från en människa… Är det enkelt?! Kommer ni ihåg, vad Dan sa? Kvinnan ger liv åt en människa en gång på nio månader, men vi, mästarna gör det var dag. Nog är väl det vackra ord?“

„Talade Dan om frisörer?“ frågade jag för säkerhets skull.

„Dan talade om mästare! På oss vilar världens skönhet, sa han. Och dessutom, minns ni? Eftersom han kunde göra en människa av apan, måste Darwin ha varit en utomordentlig mästare. “

Jag beslöt att stå över och medgav:

„Det kommer jag inte ihåg.“

„Har ni tittat på Salongens ros länge?“

„Jag är ju alldeles nyligen hitkommen…“

„Jaså… Då har ni gått miste om mycket. Det är redan sjunde året i rad, som jag och min fru tittar på den där serien, varje tisdag. Det är bara en gång, vi har missat det: jag hade ett anfall och förlorade medvetandet. Men i hela stan är det bara en man, som inte har missat ett enda avsnitt: Mäster Mil på Centralsalongen.“

Han tog några steg bakåt, tände och släckte några tvåsidigt socklade rörglödlampor i olika färger och grep sig på nytt verket an.

„Sjunde året,“ upprepade han. „Och föreställ er nu: förrförra året dödar dom Miroza, kastar Levant i dom japanska tortyrkamrarna på livstid och Dan bränner dom på bål. Kan ni föreställa er det?“

„Det är omöjligt,“ sade jag. „Dan? På bål? Det är sant, Bruno brände de också på bål…“

„Det är möjligt…“ sade mäster otåligt. „I alla fall, det blev klart för oss, att dom ville lägga ner programmet så fort som möjligt. Men det tålde vi inte. Vi utlöste en strejk och kämpade i tre veckor. Mil och jag gick strejkvakt framför frisörautomaterna. Och det måste jag säga er, att en avsevärd andel av stadsborna sympatiserade med oss.“

„Fattas bara,“ sade jag. „Och sen? Segrade ni?“

„Som synes. Dom förstog utmärkt väl, vad det vill säga, och nu vet TV-studion vem, dom har att göra med. Vi vek inte ett steg tillbaka, och om det behövs, så ska vi heller inte vika tillbaka i fortsättningen. I alla fall, nu kopplar vi av som förr på tisdagarna — riktigt ordentligt.“