Lars Kepler - Paganinikontraktet

Nathan Pollock säger ingenting, han går bara fram till skinnportföljen och sätter sig på knä. Hans silvriga hästsvans faller ned över kavajaxeln när han sträcker sig fram och ställer väskan på högkant. Tydliga, ljusgrå skoavtryck syns på det svarta skinnet.

– Vad var det jag sa? frågar Joona.

– Fan också, säger Tommy Kofoed imponerat och ler mot Joona med hela sitt trötta ansikte.

– Självmord, mumlar Pollock.

– Rent tekniskt åtminstone, säger Joona.

De står och tittar på den hängande kroppen.

– Vad är det egentligen vi har? frågar Kofoed, fortfarande leende. En person som fattar beslut om utförsel av krigsmateriel har tagit livet av sig.

– Ingenting för oss, suckar Pollock.

Tommy Kofoed rullar av sig handskarna och gör en gest mot den hängande mannen.

– Joona? Vad var det egentligen med knutarna och musiken? frågar han.

– Det där är en dubbel skotstek, säger Joona och pekar mot knuten kring lampkroken. Vilket jag kopplade till Palmcronas långa karriär inom marinen.

– Och musiken?

Joona hejdar sig och ser begrundande på honom.

– Vad tänker du själv om musiken? frågar han.

– Jag vet inte, det är en sonat, för fiol, säger Kofoed. Tidigt artonhundratal eller …

Han tystnar när det ringer på dörren. De fyra ser på varandra. Joona börjar gå mot hallen och de övriga följer efter honom, men stannar i salongen för att inte synas från trapphuset.

Joona fortsätter genom innerhallen till tamburen, hejdar sig och överväger att använda dörrögat, men avstår. Han känner att det strömmar luft genom nyckelhålet när han sträcker fram handen och trycker ner handtaget. Den tunga dörren glider upp. Avsatsen är mörk. Den tidsinställda belysningen har hunnit slockna och ljuset från de rödbruna rutorna i trapphuset är svagt. Joona hör plötsligt långsamma andetag, någon andas helt nära. En sträv, nästan tung andhämtning från en gömd person. Joonas hand går till pistolen när han försiktigt tittar in bakom den öppna dörren. I ljusstrimman från glipan vid gångjärnen står en lång kvinna med stora händer. Hon är kanske sextiofem år. Hon står alldeles stilla. Ett stort hudfärgat plåster sitter på hennes kind. Det grå håret är klippt i en kort, flickaktig pagefrisyr. Hon ser Joona rakt i ögonen utan tillstymmelse till leende.

– Har ni tagit ner honom? frågar hon.

Joona hade trott att han skulle hinna i tid till mötet med Riksmordskommissionen klockan ett.

Han skulle bara äta lunch tillsammans med Disa på Rosendals trädgård på Djurgården. Joona kom för tidigt och blev stående en stund i solljuset och betraktade ångan som låg över den lilla vingården. Så fick han se Disa komma gående med sin tygväska över axeln. Hennes smala ansikte med de intelligenta dragen var översållat av försommarfräknar och hennes hår, som annars alltid låg samlat i två toviga flätor, var för en gångs skull utsläppt över axlarna. Hon hade gjort sig fin och bar en småblommig klänning och ett par somriga sandaler med kilklack.

De kramade varandra försiktigt.

– Hej, sa Joona. Vad fin du är.

– Du med, sa Disa.

De tog mat från buffébordet och satte sig vid ett av borden på uteserveringen. Joona hade lagt märke till att hennes naglar var målade med nagellack. Disa som var chefsarkeolog gick ofta runt med nedklippta, jordiga naglar. Hans blick vandrade bort från hennes händer och ut över fruktträdgården.

Disa började äta och talade med munnen full av mat:

– Drottning Kristina fick en leopard i present av hertigen av Kurland. Hon hade den här ute på Djurgården.

– Det visste jag inte, sa Joona lugnt.

– Jag läste i slottsräkenskaperna att Räntekammaren betalade 40 daler silvermynt i begravningshjälp för en piga som rivits ihjäl av leoparden.

Hon lutade sig bakåt och tog glaset i handen.

– Sluta prata så mycket, Joona Linna, sa hon sedan ironiskt.

– Förlåt, sa Joona. Jag …

Han tystnade och kände plötsligt all sin energi försvinna ur kroppen.

– Vad då?

– Snälla, fortsätt att berätta om leoparden.

– Du ser ledsen ut …

– Jag tänker på mamma … igår var det precis ett år sedan hon gick bort. Jag åkte och la en vit iris på graven.

– Jag saknar Ritva jättemycket, sa Disa.

Hon la ner besticken och satt tyst en stund.

– Sista gången jag träffade henne, vet du vad hon sa? Hon tog min hand, berättade Disa. Och så sa hon att jag skulle förföra dig och se till att bli på smällen.

– Det kan jag tänka mig, skrattade Joona.

Solen blixtrade i glasen och spelade i Disas sällsamma, dunkla ögon.

– Jag svarade att jag inte trodde att det gick och då sa hon att jag skulle gå ifrån dig och aldrig se mig om, aldrig komma tillbaka.

Han nickade men visste inte vad han skulle säga.

– Då skulle du bli helt ensam, fortsatte Disa. En stor, ensam finne.

Han smekte hennes fingrar.

– Det vill jag inte.

– Vadå?

– Bli en stor, ensam finne, sa han mjukt. Jag vill vara med dig.

– Och jag vill bita dig, ganska hårt faktiskt. Kan du förklara det? Det börjar alltid kittla i mina tänder när jag ser dig, log Disa.

Joona sträckte ut handen för att röra vid henne. Han visste att han redan var försenad till mötet med Carlos Eliasson och Riksmordskommissionen, men satt ändå kvar mitt emot Disa, småpratade och tänkte samtidigt att han skulle gå ned till Nordiska museet för att titta på den samiska brudkronan.

I väntan på Joona Linna hade Carlos Eliasson berättat för Riksmordskommissionen om den unga kvinna som hittats död på en sportbåt i Stockholms skärgård. I protokollet skrev Benny Rubin att utredningen inte brådskade, att man skulle invänta sjöpolisens egen undersökning.

Joona kom en aning sent och hann knappt påbörja mötet innan John Bengtsson på ordningsroteln ringde. De hade känt varandra i många år, spelat innebandy mot varandra i över ett decennium. John Bengtsson var en sympatisk man, men när han fick diagnosen prostatacancer försvann nästan alla hans vänner. I dag var John Bengtsson helt frisk, men som många människor som känt dödens övermakt torna upp sig, hade han något ömtåligt, dröjande över sig.

Joona stod i korridoren utanför sammanträdesrummet och lyssnade på John Bengtssons långsamma ord. Rösten var fylld av den branta trötthet som uppstår minuterna efter mycket hög stress. Han beskrev hur han alldeles nyss hade hittat generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter hängd i sitt hem.

– Självmord? frågade Joona.

– Nej.

– Mord?

– Kan du inte bara komma hit? frågade John. För jag får inte ihop det jag ser. Kroppen svävar över golvet, Joona.

Tillsammans med Nathan Pollock och Tommy Kofoed hade Joona precis konstaterat att det rörde sig om ett självmord när det ringde på dörren till Palmcronas hem. I mörkret på trappavsatsen stod en lång kvinna med matkassar i sina stora händer.

– Har ni tagit ner honom? frågade hon.

– Tagit ner? upprepade Joona.

– Direktör Palmcrona, svarade hon sakligt.

– Vad menar du med att ta ner?

– Jag ber om ursäkt, jag är bara hushållerska, jag trodde …

Situationen gjorde henne besvärad och hon började gå nedför trappan, men stannade tvärt när Joona svarade på hennes första fråga:

– Han hänger kvar.

– Ja, hade hon sagt och vänt sig mot honom med fullständigt neutralt ansikte.

– Såg du honom hänga tidigare i dag?

– Nej, svarade hon.

– Vad fick dig att fråga om vi hade tagit ner honom? Har det hänt någonting? Har du sett något speciellt?