Lars Kepler - Paganinikontraktet

– En snara från lampkroken i lilla salongen, svarade hon.

– Du hade sett snaran?

– Givetvis.

– Men du var inte rädd för att han skulle använda den? frågade Joona.

– Det är ingen mardröm att dö, svarade hon med ett återhållet leende.

– Vad sa du?

Men kvinnan hade bara skakat på huvudet.

– Hur tänker du dig att hans död såg ut? frågade Joona då.

– Jag tänker mig att snaran drogs åt om halsen, svarade hon lågt.

– Och hur hamnade snaran om halsen?

– Jag vet inte … kanske behövde den hjälp, sa hon undrande.

– Vad menar du med hjälp?

Hennes ögon rullade bakåt och Joona trodde att hon skulle svimma innan hon tog stöd med handen mot väggen och mötte hans blick igen.

– Det finns hjälpsamma människor överallt, sa hon svagt.

Polishusets Simhall är tyst och tom, det är mörkt bakom glasväggen och cafeterian har inga gäster. Den stora blå bassängen ligger nästan stilla. Vattnet är upplyst underifrån och skenet vaggar långsamt över väggar och tak. Joona Linna simmar längd efter längd, håller ett jämnt tempo och kontrollerar andningens rytm.

Han simmar medan olika minnen tumlar genom hans medvetande. Disas ansikte när hon sa att det kittlade i hennes tänder när hon såg på honom.

Joona når bassängens kant, vänder under vattnet och sparkar ifrån. Han är inte medveten om att han börjar simma snabbare när han i tankarna plötsligt befinner sig i Carl Palmcronas lägenhet på Grevgatan. Återigen betraktar han den hängande kroppen, pölen av urin, flugorna i ansiktet. Den döde hade haft sina ytterkläder på sig, rocken och skorna, men ändå tagit sig tid att sätta på musik.

Det hela hade gett Joona en känsla av något både planerat och impulsmässigt, vilket är långt ifrån ovanligt vid självmord.

Han simmar fortare, vänder och ökar takten ytterligare och ser för sig när han gick genom Palmcronas hall och öppnade dörren efter den plötsliga ringsignalen. Hur han fick se den långa kvinnan med stora händer stå gömd bakom dörrbladet, i mörkret på trappavsatsen.

Joona stannar vid bassängens kant och andas häftigt, tar stöd med armarna på plastgallret över skvalprännan. Andhämtningen blir snart lugnare, men tyngden från mjölksyran i axelmusklerna ökar fortfarande. En grupp poliser i träningskläder kommer in i simhallen. De har med sig två räddningsdockor, en barndocka och en överviktsdocka.

Det är ingen mardröm att dö, hade den stora kvinnan sagt med ett leende.

Joona klättrar upp ur bassängen med en underlig stress inombords. Han vet inte vad det är, men fallet med Carl Palmcronas död lämnar honom inte ifred. Av någon anledning fortsätter han att se för sig det tomma, ljusa rummet. Den stillsamma fiolmusiken ihop med flugornas slöa surrande.

Joona vet att det rör sig om ett självmord och försöker säga till sig själv att det inte har någonting med Rikskriminalen att göra. Men han skulle ändå vilja springa till fyndplatsen och titta på den igen, undersöka den, gå igenom varje rum, ta reda på om han missat något.

Under samtalet med hushållerskan hade han tänkt att hon blivit förvirrad, att chocken hade slutit sig kring henne som en tät dimma, gjort henne förvirrad och misstänksam, fått henne att svara konstigt och osammanhängande. Men nu provar Joona att vända på tanken. Kanske var hon inte alls förvirrad, inte alls chockad, utan svarade så konkret hon kunde på hans frågor. I så fall hävdade hushållerskan Edith Schwartz att Carl Palmcrona fick hjälp med snaran, att det fanns hjälpsamma händer, hjälpsamma människor. I så fall berättade hon att hans död inte var en självförvållad händelse, att han inte hade varit ensam om sin död.

Det är något som inte stämmer.

Han vet att han har rätt, men han kan inte ringa in känslan.

Joona går in genom dörren till herrarnas omklädningsrum, låser upp sitt skåp, tar telefonen och ringer chefsobducenten Nils Åhlén.

– Jag är inte färdig, svarar Nålen när han lagt telefonen till örat.

– Det gäller Palmcrona. Vad har du fått för första intryck, även om du …

– Jag är inte färdig, avbryter Nålen.

– Även om du inte är färdig, avslutar Joona sin mening.

– Kom förbi på måndag.

– Jag kommer nu, säger Joona.

– Klockan fem ska jag och frugan titta på en soffa.

– Jag är hos dig om tjugofem minuter, säger Joona och avslutar sedan samtalet innan Nålen hinner upprepa att han inte är färdig.

När Joona har duschat och bytt om hör han sorlet från skrattande och pratande barn och förstår att simskolan på polishuset ska börja snart.

Han funderar över vad det innebär rent faktiskt att generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter har hittats hängd. Den person som i slutänden fattar alla avgörande beslut om svensk tillverkning och export av krigsmateriel är död.

Tänk om jag har fel, tänk om han blev mördad ändå, säger sig Joona. Jag måste prata med Pollock innan jag åker till Nålen, för han och Kofoed har kanske hunnit titta på materialet från brottsplatsundersökningen.

Joona går med stora steg genom korridoren, springer nedför en trappa och ringer till sin assistent Anja Larsson för att höra om Nathan Pollock befinner sig på polishuset.

Joonas tjocka hår är fortfarande genomvått när han öppnar dörren till sal 11 där Nathan Pollock håller en föreläsning för en exklusiv grupp män och kvinnor som specialutbildar sig i gisslansituationer och fritagningar.

På väggen bakom Pollock har en anatomisk tavla över en människokropp projicerats via en dator. På ett bord ligger sju olika handeldvapen uppradade, från en liten silvrig Sig Sauer P238 till en mattsvart automatkarbin av märket Heckler & Koch med en 40 millimeters granattillsats.

En av de unga poliserna står framför Pollock, som drar en kniv, håller den dold intill kroppen, skyndar fram, markerar ett snitt på polisens hals och sedan vänder sig till gruppen.

– Nackdelen med ett snitt av det här slaget är att fienden kan skrika, att kroppens rörelser inte kontrolleras och att förblödningen tar viss tid eftersom endast den ena artären öppnas, förklarar Pollock.

Han går fram till den unge polisen igen, lägger armen om hans ansikte så att armvecket sluter sig om munnen.

– Men om jag istället gör så här, så kan jag dämpa skriket, styra huvudet och öppna båda artärerna med ett enda snitt, förklarar han.

Pollock släpper den unge polisen och ser att Joona Linna står i rummet precis innanför dörren. Han måste ha kommit in just nu, när han demonstrerade greppet. Den unge polisen stryker sig över munnen och sätter sig på sin plats igen. Pollock ler stort och vinkar åt Joona, vill att han ska komma fram, men Joona skakar på huvudet.

– Jag behöver växla ett par ord med dig, Nathan, säger han lågt.

Några poliser vrider sig runt och tittar. Pollock går fram till honom och de skakar hand. Joonas kavaj har mörknat av vattnet som runnit ned i nacken.

– Tommy Kofoed säkrade skoavtrycken hemma hos Palmcrona, säger Joona. Jag måste veta om han hittade någonting oväntat.

– Jag trodde inte att det var bråttom, svarar Nathan med dämpad röst. Vi fotograferade förstås alla folieavtryck, men vi har inte hunnit analysera resultaten. Jag har absolut ingen överblick ännu …

– Men du såg någonting, säger Joona.

– När jag la in bilderna i datorn … det skulle kunna vara ett mönster, men det är för tidigt att …

– Säg det bara – jag måste gå.

– Det verkar finnas avtryck från två olika skor i två cirklar kring kroppen, berättar Nathan.