Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Följ med till Nålen, säger Joona.

– Nu?

– Jag ska vara där om tjugo minuter.

– Fan, jag kan inte, svarar Nathan och gör en gest in mot rummet. Men jag har telefonen på om du behöver fråga någonting.

– Tack, säger Joona och vänder sig mot dörren för att gå.

– Du … skulle du inte bara vilja hälsa på det här gänget? frågar Nathan.

Alla har redan vänt sig om och Joona vinkar kort till dem.

– Det här är alltså Joona Linna som jag har pratat om, säger Nathan Pollock med höjd röst. Jag försöker övertala honom att komma och gästföreläsa om närstrid.

Det blir tyst, alla tittar på Joona.

– De flesta av er vet nog mer om kampsport än vad jag gör, säger Joona småleende. Det enda jag har lärt mig är … att när det är på riktigt, då gäller plötsligt helt andra regler, då är det bara kamp och ingen sport.

– Lyssna på det här, säger Pollock med spänd röst.

– I verkligheten klarar man sig bara om man har förmågan att anpassa sig till de nya förutsättningarna och vända dem till sin fördel, fortsätter Joona lugnt. Träna på att utnyttja omständigheterna … man kan befinna sig i en bil eller på en balkong. Rummet kan vara fyllt av tårgas. Golvet är kanske täckt av krossat glas. Vapen och tillhyggen kan vara inblandade. Man vet inte om man befinner sig i början eller slutet av en händelsekedja. Antagligen måste man spara på krafterna för att jobba vidare, orka en hel natt … så det är inte tal om några hoppsparkar eller coola roundkicks.

Några av dem skrattar.

– Vid närstrid utan vapen, fortsätter Joona. Så handlar det ofta om att acceptera en hel del smärta för att kunna avsluta snabbt, men … jag kan inte mycket om det här.

Joona lämnar föreläsningssalen. Två poliser klappar i händerna. Dörren sluts och rummet blir tyst. Nathan Pollock ler för sig själv när han återvänder till bordet.

– Jag hade egentligen tänkt spara på det här till ett senare tillfälle, säger han och börjar klicka på datorn. Den här filmupptagningen är redan en klassiker … från gisslandramat på Nordeas bankkontor på Hamngatan för nio år sedan. Två rånare. Joona Linna har redan fått ut gisslan, oskadliggjort en av rånarna som var beväpnad med en Uzi. Det var en ganska våldsam eldstrid. Den andra rånaren är gömd, men bara beväpnad med kniv. De har sprejat alla övervakningskameror, men missade den här … Vi tar det i slowmotion för det rör sig om bara några få sekunder totalt.

Pollock klickar på datorn och filmen kommer i långsam rörelse. En kornig videoupptagning filmad snett ovanifrån en banklokal syns. Räkneverket tickar sakta fram sekunderna i bildens underkant. Möbler är omkullvälta, papper och blanketter ligger på golvet. Joona flyttar sig mjukt i sidled, han har pistolen höjd, armen sträckt. Han rör sig långsamt, som om han befann sig under vatten. Rånaren står gömd bakom den uppställda dörren till valvet med en kniv i handen. Plötsligt rusar han fram, med långa, flytande kliv. Joona riktar pistolen mot honom, siktar rakt på bröstkorgen och trycker av.

– Pistolen klickar, säger Pollock. En skadad patron sitter fast i loppet.

Den korniga videoupptagningen flimrar. Joona flyttar sig bakåt medan mannen med kniven rusar fram. Det hela är spöklikt tyst och svävande. Joona släpper ut magasinet, det singlar ner mot golvet. Han letar efter ett nytt, men inser att han inte kommer att hinna. Istället vänder han den obrukbara pistolen i handen, så att pipan löper i linje med underarmens kraftiga ben.

– Jag fattar inte, säger en kvinna.

– Han förvandlar pistolen till en tonfa, förklarar Pollock.

– Va?

– Det är en sorts batong … som amerikanska poliser brukar använda, den förlänger räckvidden och förstärker kraften i slaget genom att minska träffytan.

Mannen med kniven är framme vid Joona. Han tar ett långt, dröjande steg. Knivbladet lyser i sin halvcirkelformade bana, på väg mot Joonas bål. Den andra handen är höjd och följer med i kroppsvridningen. Joona tittar överhuvudtaget inte på kniven, utan rör sig istället framåt, tar ett stort kliv och slår i samma rörelse ett rakt slag. Han träffar rånaren på halsen, precis under adamsäpplet, med pistolens mynning.

Kniven faller drömlikt spinnande till golvet och mannen går ner på knä, gapar, håller sig om halsen och rasar sedan framåt.

Joona Linna sitter i bilen på Fleminggatan på väg ut till Karolinska institutet i Solna och tänker på Carl Palmcronas hängande kropp, den spända tvättlinan, väskan på golvet.

I tankarna provar Joona att lägga till två cirklar av skospår på golvet kring den döde mannen.

Det här fallet är inte avslutat.

Joona svänger in på Klarastrandsleden mot Solna. Han kör utmed kanalen där träden redan har bildat sina fröande korgar, de lutar sig ut i vattnet, sänker sina grenar mot den släta, speglande ytan.

För sin inre syn ser han återigen hushållerskan Edith Schwartz, varje detalj, ådrorna på de stora händerna som höll i matkassarna och hur hon svarade att det finns hjälpsamma människor överallt.

Avdelningen för rättsmedicin ligger mitt bland grönskande träd och välskötta gräsytor på Karolinska institutets stora campus. En röd tegelbyggnad på Retzius väg 5, omgiven av stora byggnader på alla håll.

Joona svänger in på den tomma gästparkeringen. Han ser att rättsläkare Nils Åhlén, allmänt kallad Nålen, har kört rakt över kantstenen och parkerat sin vita Jaguar mitt på den välskötta gräsmattan bredvid huvudentrén.

Joona vinkar till kvinnan i receptionen som svarar med att göra tummen upp, han fortsätter genom korridoren, knackar på Nålens dörr och går in. Som vanligt är Nålens kontor helt fritt från överflödiga föremål.

Persiennerna är neddragna, ändå kommer solskenet in genom lamellerna. Ljuset blänker i rummets alla vita ytor men försvinner i de grå fälten av borstat stål.

Nålen bär pilotglasögon med vita bågar och vit polotröja under läkarrocken.

– Jag satte en böteslapp på en felparkerad Jaguar här utanför, säger Joona.

– Bra, kommenterar Nålen.

Joona stannar mitt på golvet och blir allvarlig; ögonen skiftar till silvrigt mörkt.

– Hur dog han egentligen? frågar han.

– Palmcrona?

– Ja.

Telefonen ringer och Nålen puttar fram obduktionsprotokollet mot Joona.

– Du hade inte behövt komma hit för att få svar på det, säger han innan han tar luren.

Joona sätter sig mitt emot honom på stolen med vit skinnsits. Obduktionen av Carl Palmcronas kropp är färdig. Joona bläddrar i protokollet och ögnar igenom några punkter på måfå:

74. Njurarna väger sammanlagt 290 gram. Deras ytor är släta. Vävnaden är gråröd. Konsistensen är fast, elastisk. Teckningen är tydlig.

75. De avledande urinvägarna har ett normalt utseende.

76. Urinblåsan är tom. Slemhinnan blek.

77. Blåshalskörteln är normalstor. Vävnaden är blek.

Nålen petar upp pilotglasögonen på den smala, böjda näsan, avslutar telefonsamtalet och höjer sedan blicken.

– Som du ser, säger han och gäspar. Så finns det ingenting oväntat. Dödsorsaken hamnar under rubriken asfyxi, det vill säga kvävning … men vid fullständig hängning så rör det sig ju sällan om en kvävning i gängse mening utan om en tilltäppning av artärförsörjningen.

– Hjärnan kvävs för att flödet av syresatt blod stoppas.

Nålen nickar:

– Artärkompression, bilateral avklämning av carotiderna, det går förstås oerhört snabbt, medvetslöshet inom några sekunder …

– Men han levde före hängningen? frågar Joona.