Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Ja.

Nålens smala ansikte är slätrakat och dystert.

– Kan du bedöma fallhöjden? frågar Joona.

– Det finns inga frakturer på halskotpelaren eller skallbasen – så jag gissar att det bara rör sig om någon decimeter.

– Ja …

Joona tänker på väskan med avtrycken från Palmcronas skor. Han öppnar protokollet igen och bläddrar fram till den yttre besiktningen, granskningen av halsens hud, de uppmätta vinklarna.

– Vad tänker du på? frågar Nålen.

– Om det finns en möjlighet att han blev strypt med samma snara och sedan bara upphängd i taket.

– Nej, svarar Nålen.

– Varför inte det? frågar Joona snabbt.

– Varför inte det? Det fanns bara en fåra och den var perfekt, börjar Nålen förklara. När en person hängs så skär ju repet eller linan in i halsen och det …

– Men det kan ju en förövare veta, avbryter Joona.

– Fast det är ändå närmast omöjligt att rekonstruera … du vet, vid en fullständig hängning så ska ju snörfåran runt halsen vara formad som en pilspets, med udden riktad uppåt, precis vid knuten …

– För att kroppens tyngd klämmer åt öglan.

– Precis … och av samma anledning ska den djupaste delen av fåran finnas exakt mitt emot spetsen.

– Så han dog av hängningen, konstaterar Joona.

– Utan tvekan.

Den magre, långe obducenten biter sig mjukt i underläppen.

– Men kan han ha tvingats till självmordet? frågar Joona.

– Inte med våld – det finns i alla fall inga tecken på det.

Joona sluter protokollet, trummar försiktigt på det med båda händerna och tänker att hushållerskans antydningar om att andra människor hade varit inblandade i Palmcronas död bara varit förvirrat prat. Ändå kan han inte komma ifrån de två olika skoavtrycken som Tommy Kofoed hade hittat.

– Så du är säker på dödsorsaken? frågar Joona och ser in i Nålens ögon.

– Vad hade du egentligen räknat med?

– Det här, svarar Joona dröjande och lägger fingret på mappen med obduktionsprotokollet. Det här var precis vad jag hade räknat med, men samtidigt är det någonting som håller mig kvar.

Nålen ler smalt:

– Ta med protokollet och läs det som godnattsaga.

– Ja, svarar Joona.

– Men jag tror att du kan släppa Palmcrona … det blir inte mer spännande än ett självmord.

Nålens leende dör ut och blicken sjunker, men Joonas ögon är fortfarande skarpa, koncentrerade.

– Du har säkert rätt, säger han.

– Ja, svarar Nålen. Och jag kan spekulera lite om du vill … Carl Palmcrona var antagligen deprimerad, för naglarna var misskötta och smutsiga, tänderna hade inte blivit borstade på några dagar och han var orakad.

– Jag förstår, nickar Joona.

– Du får gärna titta på honom.

– Nej, det behövs inte, svarar han och reser sig tungt.

Nålen lutar sig fram och förklarar med förväntan i rösten, som om han sett fram emot detta ögonblick:

– I morse fick jag in något betydligt mer spännande. Har du tid några minuter?

Han reser sig från stolen och vinkar åt Joona att komma. Joona följer efter honom i korridoren. En ljusblå fjäril har förirrat sig in och fladdrar framför dem.

– Har killen slutat? frågar Joona.

– Vem?

– Han som var här, med hästsvans och …

– Frippe? Nej, för fan. Han får inte sluta. Han fick ledigt. Megadeth spelade på Globen igår med Entombed som förband.

De går rakt genom en dunkel sal med ett obduktionsbord av rostfritt stål. Det doftar skarpt av desinfektionsmedel. De fortsätter in i ett svalare rum där kropparna som undersökts på rättsmedicin förvaras i nerkylda lådor.

Nålen öppnar en dörr och tänder taklampan. Lysrören blinkar till och sprider sitt sken över en sal med vitt kakel på väggarna och ett långt plastöverdraget obduktionsbord med dubbla hoar och rännor för avrinning.

På bordet ligger en ung, mycket vacker kvinna.

Hennes hy är solbränd, det svarta, långa håret slingrar sig i tjocka, skimrande lockar över pannan och axlarna. Det ser ut som om hon blickar ut i rummet med ett blandat uttryck av tveksamhet och häpnad.

Det finns ett nästan spjuveraktigt drag i hennes mungipor, som hos någon som ofta ler och skrattar.

Men glansen är försvunnen i de mörka, stora ögonen. Små brungula fläckar har redan börjat framträda.

Joona ställer sig och betraktar kvinnan på bordet. Han tänker att hon inte kan vara mer än nitton, tjugo år gammal. Nyss var hon ett litet barn som sov hos sina föräldrar. Sedan blev hon en halvvuxen skolflicka och nu är hon död.

Ovanför kvinnans bröst, på huden över bröstbenet, syns svagt en böjd linje, som en glad mun målad i grått, kanske trettio centimeter lång.

– Vad är det här för streck? pekar Joona.

– Ingen aning, kanske ett avtryck från ett halsband eller linningen till en tröja, jag ska titta på det senare.

Joona betraktar den livlösa kroppen, tar ett djupt andetag och känner som alltid, inför dödens ovedersägliga faktum, en dysterhet välla in över sina känslor, som en färglös ensamhet.

Livet är så fruktansvärt skört.

Naglarna på hennes fingrar och tår är målade med en nästan rosabeige ton.

– Så vad är det för speciellt med henne? frågar han efter en kort stund.

Nålen ger honom en allvarlig blick och det blänker i hans glasögon när han vänder sig mot kroppen igen.

– Sjöpolisen kom in med henne, berättar han. Hon hittades sittande på slafen nere i förpiken på en stor fritidsbåt som drev runt i skärgården.

– Död?

Nålen möter hans blick och rösten är plötsligt melodisk:

– Hon hade drunknat, Joona.

– Drunknat?

Nålen nickar och ler vibrerande.

– Hon hade drunknat ombord på en båt som flöt, säger han.

– Antagligen har någon hittat henne i vattnet och lyft ombord henne.

– Ja, men i så fall hade jag inte tagit upp din tid, säger Nålen.

– Så vad handlar det om?

– Det finns inga spår av vatten på resten av kroppen – jag har skickat kläderna på analys, men SKL kommer inte heller att hitta någonting.

Nålen tystnar, bläddrar lite i den preliminära yttre besiktningen och sneglar sedan på Joona för att se om han har lyckats väcka hans nyfikenhet. Joona står helt stilla, hans ansikte är med ens förändrat. Nu betraktar han den döda kroppen med ett vaket, registrerande ansiktsuttryck. Plötsligt tar han upp ett par nya latexhandskar ur en kartong och drar på sig dem. Nålen ser mycket nöjd ut när Joona lutar sig fram över flickan, och försiktigt lyfter på hennes armar och granskar dem.

– Du kommer inte att hitta några spår efter våld, säger Nålen nästan ljudlöst. Det är obegripligt.

Den stora sportbåten är angjord vid sjöpolisens kajplats på Dalarö. Vit och blank ligger den förtöjd mellan två polisbåtar.

De höga stålgrindarna till hamnområdet står öppna. Joona Linna kör långsamt in på grusvägen, förbi en lila skåpbil och en lyftställning med en rostig vinsch. Han parkerar, lämnar bilen och går närmare.

En båt hittas övergiven, drivande i skärgården, tänker Joona. I kojen i fören sitter en flicka som drunknat. Båten flyter, men flickans lungor är fyllda av det bräckta havsvattnet.

Fortfarande på avstånd stannar Joona och betraktar båten. Fören är allvarligt sargad, djupa repor löper längs stäven efter en kraftig kollision, skadad färg och strån av glasfiber.

Han slår numret till Lennart Johansson på sjöpolisen.

– Lance, hörs en pigg röst.

– Är det Lennart Johansson jag talar med? frågar Joona.