Lars Kepler - Paganinikontraktet

Mannen står på stranden och vinkar till Björn som simmar tjugo meter från land, han ropar något och höjer hela armen. Björn hör honom och stannar till, trampar vatten och börjar söka med blicken mot land.

Sekunderna står nästan stilla. Penelope rusar till styrplatsen, rotar runt i redskapslådan, hittar en morakniv och springer till akterdäcket.

Hon ser Björns långsamma simtag, vattenringarna kring honom. Han tittar på mannen och ser undrande ut. Mannen vinkar honom till sig, vill att han ska komma. Björn ler osäkert och börjar simma in mot land.

– Björn, skriker Penelope allt vad hon kan. Simma utåt!

Mannen på stranden vänder sig mot henne och börjar springa mot båten. Penelope skär av tampen, halkar omkull på det blöta trädäcket, kommer upp, snubblar in till styrplatsen och startar motorn. Utan att se sig om hissar hon ankaret och lägger samtidigt i backen.

Björn måste ha hört henne, för han har vänt sig bort från land och börjat simma mot båten istället. Penelope styr mot honom och ser samtidigt hur den svartklädde mannen har bytt riktning och springer uppför sluttningen mot öns andra sida. Utan att egentligen tänka förstår hon att mannen har dragit upp sin svarta gummibåt i den nordliga viken.

Hon vet att det inte finns någon som helst möjlighet att köra ifrån den.

Mullrande vänder hon den stora båten och kör i riktning mot Björn. Hon skriker åt honom, närmar sig, saktar in och sträcker fram en båtshake mot honom. Det är kallt i vattnet. Han ser rädd och utmattad ut. Hans huvud försvinner under ytan hela tiden. Hon gör honom illa med båtshakens spets, det börjar blöda från hans panna.

– Du måste hålla, ropar hon.

Den svarta gummibåten börjar redan runda ön. Hon hör tydligt motorljudet. Björn grimaserar av smärta. Efter flera försök lyckas han äntligen kroka armen kring båtshaken. Hon drar in honom så fort hon kan mot badplattformen. Han får tag i kanten. Hon tappar båtshaken och ser den driva bort i vattnet.

– Viola är död, skriker hon och hör förtvivlan och panik blanda sig i rösten.

Så fort Björn klamrat sig fast vid stegen springer hon till styrplatsen och ger full gas.

Björn klättrar över relingen och hon hör honom skrika åt henne att köra rakt över mot Ornäs huvud.

Ljudet från de vrålande motorerna på den snabba gummibåten närmar sig bakom dem.

Hon svänger runt i en snäv båge, det dånar hårt under skrovet.

– Han dödade Viola, kvider Penelope.

– Akta skären, varnar Björn med hackande tänder.

Gummibåten har nått runt Stora Kastskär och fått upp farten på det öppna, släta vattnet.

Det rinner blod över Björns ansikte.

De närmar sig hastigt den stora ön. Björn vänder sig runt, ser gummibåten kanske trehundra meter ut.

– In mot bryggan!

Hon svänger runt, slår i backen och stänger av motorn när fören stöter mot bryggan med ett knakande ljud. Hela båten skrapar sidan mot en blöt trästege. Svallvågorna vänder frasande mot klipporna och rullar tillbaka. Båten tippar åt sidan, trappstegen bryts sönder i flisor. Vatten slår över relingen. De lämnar båten och tar sig över på bryggan. Bakom sig hör de hur skrovet knastrande gungar mot bryggan i svallvågorna. De rusar mot land medan den snabba gummibåten rytande närmar sig. Penelope halkar, tar stöd med handen och klättrar flämtande uppför den branta stranden mot skogsbrynet. Gummibåtens motorer tystnar därnere och Penelope vet att deras försprång är obetydligt. Tillsammans med Björn rusar hon mellan träden, djupare in i skogen samtidigt som hennes tankar flyger i panik och blicken letar efter en plats där de kan gömma sig.

Paragraf 21 i polislagen beskriver hur en polis får bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns skäl att anta att någon där har avlidit, är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp.

Skälet till att polisassistent John Bengtsson denna lördag i juni får i uppdrag att undersöka den översta lägenheten på Grevgatan 2 är att generaldirektören för Inspektionen för strategiska produkter, Carl Palmcrona, oförklarligt har uteblivit från sitt jobb och missat ett avtalat möte med utrikesministern.

Det är långt ifrån första gången som John Bengtsson tar sig in i bostäder för att leta efter döda eller skadade. För det mesta har det rört sig om anhöriga som misstänker självmord. Tysta, skräckslagna föräldrar som varit tvungna att vänta i trapphuset medan han gått in och genomsökt rummen. Ibland har han hittat unga män med nästan omärklig puls efter en överdos heroin och ibland har han funnit mordplatser, kvinnor som misshandlats till döds i skenet från teven i vardagsrummet.

John Bengtsson bär med sig både brytverktyg och en dyrkpistol när han går in genom den stora porten. Han tar hissen upp till femte våningen och ringer på dörren. Han väntar en liten stund, ställer sedan ner den tunga väskan på trapplanet och granskar låset i skyddsdörren. Plötsligt hör han ett hasande ljud i trapphuset, ett våningsplan under. Det låter som om någon tar sig nedför trappan med tysta, nästan smygande steg. Polisassistent John Bengtsson lyssnar en stund, sträcker sedan fram handen och trycker ner handtaget: dörren är olåst och glider mjukt upp på sina fyra gångjärn.

– Är det någon hemma? ropar han.

John Bengtsson väntar några sekunder, drar med sig väskan över tröskeln, stänger efter sig, torkar av fötterna på dörrmattan och går sedan in i den stora hallen.

Stillsam musik hörs från ett angränsande rum. Han fortsätter dit, knackar på och går in. Det är ett rymligt sällskapsrum, spartanskt möblerat med tre Carl Malmstenssoffor, ett lågt glasbord och en liten målning av ett fartyg i storm på väggen. Ett isblått sken utgår från en platt, genomskinlig musikanläggning. Från högtalarna hörs melankolisk, nästan undrande violinmusik.

John Bengtsson fortsätter över golvet och fram till dubbeldörrarna, öppnar dem och blickar rakt in i en salong med höga jugendfönster. Sommarljuset utanför bryts genom de små rutorna i de övre glaspartierna.

En man svävar mitt i det vita rummet.

Det ser övernaturligt ut.

John Bengtsson står och stirrar på den döde mannen. Det känns som en evighet innan han upptäcker tvättlinan som är fäst i lampkroken.

Den välklädde mannen är alldeles stilla, som om han fixerats i ett högt hopp, med vristerna sträckta och skospetsarna pekande ner mot golvet.

Han är hängd – men det är något mer, något som inte stämmer, något som är fel.

John Bengtsson får inte gå över tröskeln. Fyndplatsen måste lämnas intakt. Hjärtats slag är snabba, han känner pulsens tunga rytm, sväljer hårt, men kan inte slita blicken från den svävande mannen i det tomma rummet.

Ett namn har börjat höras i John Bengtssons huvud, bara som en viskning: Joona, jag måste prata med Joona Linna.

Det finns inga möbler i rummet, bara en hängd man, som med all sannolikhet är Carl Palmcrona, ISP:s generaldirektör.

Linan är fäst mitt i taket från lampkroken i takrosettens centrum.

Han hade ingenting att klättra på, tänker John Bengtsson.

Takhöjden är minst tre och en halv meter.

John Bengtsson försöker lugna sig, samla tankarna och registrera allt han ser. Den hängdes ansikte är blekt som fuktigt socker och han tycker sig bara se ett fåtal punktblödningar i de uppspärrade ögonen. Mannen bär en tunn ytterrock över den ljusgrå kavajkostymen och har lågskor på fötterna. En svart väska och en mobiltelefon ligger på parkettgolvet en bit ifrån pölen av urin som bildats rakt under kroppen.