Lars Kepler: Paganinikontraktet

Penelope har nästan passerat under bron när hon upptäcker att det sitter någon i båten. En man hukar i dunklet med ryggen vänd mot henne. Hon vet inte varför hennes puls stegras vid den plötsliga åsynen av honom. Det är någonting med hans nacke och de svarta kläderna. Hon känner sig iakttagen trots att han sitter bortvänd.

När hon kommer ut i solskenet igen ryser hon över hela kroppen och huden på armarna förblir knottrig en lång stund.

Hon ökar farten till femton knop när hon har passerat Duvnäs. De båda inombordsmotorerna mullrar, vattnet skummar bakom dem och båten skjuter fart över den släta vattenytan.

Penelopes telefon ringer. Hon ser att det är hennes mammas nummer. Kanske såg hon debatten på teve. Penelope tänker hastigt att mamman ringer för att säga att hon var fin och duktig, men vet att det bara är en fantasi.

– Hej mamma, svarar Penelope.

– Aj, viskar mamman.

– Vad händer?

– Ryggen … jag måste iväg till naprapaten, säger Claudia och det låter som om hon fyller ett glas med kranvatten. Men jag ville bara höra om Viola har pratat med dig.

– Hon är med på båten, svarar Penelope och hör mamman dricka.

– Hon är med, vad skönt … jag tänkte att det skulle vara bra för henne.

– Det är säkert bra för henne, säger Penelope dämpat.

– Vad ska ni äta?

– I kväll blir det inlagd sill, potatis, ägg …

– Hon tycker inte om sill.

– Mamma, Viola ringde mig för …

– Jag vet att du inte hade räknat med att hon skulle följa med, avbryter Claudia. Det är ju därför jag frågar.

– Jag har gjort lite köttbullar, säger Penelope tålmodigt.

– Så att det räcker åt alla? frågar mamman.

– Räcker? Det beror på …

Hon tystnar och stirrar ut mot det glänsande vattnet.

– Jag kan avstå mina, säger Penelope samlat.

– Om det inte räcker, säger mamman. Det är bara det jag menar.

– Jag förstår det, säger hon lågt.

– Ska det vara synd om dig nu? frågar mamman med återhållen irritation.

– Det är bara att … Viola är faktiskt vuxen och …

– Nu blir jag besviken på dig.

– Förlåt.

– Du brukar äta mina köttbullar på jul och midsommar och …

– Jag behöver inte göra det, säger Penelope snabbt.

– Bra, säger mamman tvärt. Då säger vi det.

– Jag menar bara att …

– Du kommer inte hit på midsommar, avbryter mamman med upprörd röst.

– Men mamma, varför måste du …

Det klickar till när mamman lägger på. Penelope tystnar omedelbart och känner frustrationen darra inombords, tittar på telefonen och stänger sedan av den.

Båten färdas långsamt över den gröna speglingen från grönskande sluttningar. Trappan från pentryt knarrar och efter en liten stund vinglar Viola upp med margaritaglaset i handen.

– Var det mamma?

– Ja.

– Är hon rädd för att jag inte får någon mat? frågar Viola leende.

– Det finns mat, svarar Penelope.

– Mamma tror inte att jag kan ta hand om mig själv.

– Hon är bara orolig, svarar Penelope.

– Hon oroar sig aldrig för dig, säger Viola.

– Jag klarar mig.

Viola smakar på drinken och blickar ut genom vindrutan.

– Jag såg debatten på teve, säger hon.

– I morse? När jag mötte Pontus Salman?

– Nej, det var … förra veckan, säger hon. Du pratade med en arrogant man som … han hade ett fint namn och …

– Palmcrona, säger Penelope.

– Precis, Palmcrona …

– Jag blev arg, fick röda kinder och tårar i ögonen, ville recitera Bob Dylans Masters of War eller bara springa ut och slå igen dörren.

Viola tittar till när Penelope sträcker på sig och öppnar takfönstret.

– Jag trodde inte att du rakade dig under armarna, säger hon lättsamt.

– Nej, fast jag har varit så mycket i media att …

– Fåfängan slog till, skojar Viola.

– Jag ville inte bli avfärdad som rättshaverist bara för lite hår under armarna.

– Hur går det med bikinilinjen?

– Sådär …

Penelope lyfter på sarongen och Viola gapskrattar.

– Björn gillar det, ler Penelope.

– Han kan ju knappast säga någonting med sina dreads.

– Men du rakar dig överallt som man ska, säger Penelope med skärpa i rösten. För dina gifta gubbar och idioter med stora muskler och …

– Jag vet att jag har dåligt omdöme, avbryter Viola.

– Det har du ju inte annars.

– Fast jag har aldrig gjort någonting ordentligt.

– Du borde bara hyfsa till dina betyg och …

Viola rycker på axlarna:

– Jag skrev faktiskt högskoleprovet.

De plöjer mjukt fram över det genomskinliga vattnet, måsar följer på hög höjd efter båten.

– Hur gick det? frågar Penelope till slut.

– Jag tyckte att det var lätt, säger Viola och slickar salt från glasets kant.

– Så det gick bra, ler Penelope.

Viola nickar och ställer ifrån sig glaset.

– Hur bra? frågar Penelope och stöter till henne i sidan.

– Maxpoäng, säger Viola med nedslagen blick.

Penelope skriker till av glädje och kramar sin syster hårt.

– Fattar du vad det här betyder? ropar Penelope uppjagat. Du kan utbilda dig till vad du vill, gå på vilket universitet som helst, det är bara att välja mellan handelshögskolan, läkarlinjen, journalisthögskolan.

Systern skrattar med röda kinder och Penelope kramar henne igen så att hon tappar hatten. Hon stryker Viola över huvudet, ordnar hennes hår som hon alltid gjorde när de var små, tar hårklämman med fredsduvan från sitt eget hår och fäster den i systerns, tittar på henne och ler nöjt.

Som en kniv klyver fören den släta ytan med ett klistrigt rinnande ljud. Det går mycket fort. Stora svallvågor slår upp på land. De girar brant över brytande vågor, studsar smattrande, vatten sprutar kring dem. Penelope styr ut på fjärden med dånande motorer. Fören lyfter och vitt, skummande vatten delar sig efter aktern.

– Du är inte klok, Madicken, ropar Viola och drar loss klämman från sitt hår, precis som hon alltid gjorde som barn, just när frisyren var färdig.

Björn vaknar när de stannar till vid Gåsö. De handlar glass och tar en kopp kaffe. Viola vill spela minigolf på den lilla golfbanan och det är redan sen eftermiddag när de fortsätter.

Babord breder hela fjärden ut sig, som ett hisnande stort stengolv.

Tanken är att de ska lägga till vid Kastskär, en lång, obebyggd ö med smal midja. På södersidan finns en grönskande vik där de ska ankra båten, bada, grilla och övernatta.

– Jag går ner och lägger mig en stund, säger Viola gäspande.

– Gör det, ler Penelope.

Viola går nedför trappan och Penelope tittar framåt. Hon sänker hastigheten och håller ögonen på det elektroniska lodet som varnar för grynnor när de glider in mot Kastskär. Det blir hastigt grundare, från fyrtio meter till fem.

Björn kommer in i styrkajutan och kysser Penelope i nacken.

– Ska jag börja med maten? frågar han.

– Viola behöver nog sova en timme.

– Nu låter du som din mamma, säger han mjukt. Har hon hunnit ringa ännu?

– Ja.

– För att kolla om Viola fick följa med, eller?

– Ja.

– Har ni bråkat?

Hon skakar på huvudet.

– Vad är det? frågar han. Är du ledsen?

– Nej, det är bara att mamma …

– Vad då?

Penelope torkar leende tårar från kinderna.

– Jag får inte komma på midsommar, säger hon.

Björn kramar henne.

– Du borde bara strunta i henne.