Lars Kepler - Paganinikontraktet

Problemlösaren ser sitt första skott gå in i polismannens bröst och ut mellan skulderbladen. Han är död redan innan hans knän viker sig. Problemlösaren tittar inte på honom när han halkar åt sidan och drar omkull ett av borden i fallet. Ett litet ställ med peppar och salt går i golvet, och de små karen rullar in under en stol.

Problemlösaren stannar inte, han flyttar sig snabbt inåt och begränsar rutinerat olika skottlinjer. Han förstår att en annan polis gömmer sig bakom en tegelvägg vid sidan av fiskdisken. En tredje närmar sig med vapenljuset tänt i gången med hängande harar och hjortkött. Problemlösaren vänder sig runt och avfyrar två snabba skott medan han fortsätter mot fiskrestaurangens kök.

Mira hör två nya skott och ser den unga kollegans kropp fladdra till och blod stänka fram genom utgångshålen i ryggen. Automatkarbinen går i golvet. Han snubblar bakåt, faller så handlöst att hjälmen lossnar och rullar iväg. Ljuset från hans vapen lyser rakt på Mira. Hon flyttar sig undan och kryper ihop på golvet intill fruktdisken. Plötsligt stormas saluhallen av tjugofyra poliser, sex genom varje ingång. Hon försöker rapportera tillbaka, men får inte kontakt med någon. I nästa sekund ser hon gärningsmannen bara tio meter bort. Han rör sig med en underlig snabbhet och mjuk exakthet. Han är på väg in i fiskrestaurangens kök när Mira höjer sin Glock, siktar och avfyrar tre skott mot honom.

Problemlösaren träffas av en kula i vänster överarm precis när han går genom svängdörrarna och in i det mörka köket. Han fortsätter längs det rena stekbordet, river ner några rostfria karotter och går rakt fram till en smal ståldörr. Han känner varmt blod rinna över handryggen. Pistolkulan har gjort skada. Det rör sig om hålspetsammunition och han förstår att armens baksida är allvarligt sargad men att artären har klarat sig. Utan att stanna eller undersöka skadan öppnar han dörren till en varuhiss, fortsätter rakt igenom, öppnar den andra hissdörren, kommer ut i en trång gång och sparkar upp den grå plåtdörren. Han fortsätter ut i morgonljuset på en asfalterad innergård med åtta parkerade bilar. Den stora, höga väggen mot saluhallen är gul och helt slät. Som baksidan av en kuliss. Han fäller in gevärets rörkolv, springer fram till en röd, äldre Volvo utan startspärr och sparkar sönder det bakre sidofönstret, sträcker sig in och öppnar framdörren. Automateld hörs inifrån saluhallen. Han sätter sig och bryter upp kåpan kring låskolven, kapar rattlåset, rycker bort den bakre delen av tändningslåset och startar bilen med knivbladet.

Stewe Billgren har precis sett tolv tungt utrustade poliser springa in genom de båda dörrarna till saluhallen. Han har stått med sin pistol riktad mot den närmaste dörren sedan Mira försvann in tillsammans med kollegan från grupp 5 för mindre än tio minuter sedan. Nu har hon fått understöd. Han reser sig lättad och sätter sig på förarplatsen till bilen. Blåljus blinkar över väggarna långt ner mot Sturegatan. Stewe tittar till på polisradion, på det bleka skenet från RAKEL-enheten som sitter ovanpå den vanliga radion, S70M. Plötsligt ser han en oväntad rörelse i backspegeln. Fronten på en röd Volvo blir synlig i porten till huset intill saluhallen. Den kör långsamt ut över trottoaren och svänger höger på Humlegårdsgatan. Bilen närmar sig honom bakifrån, passerar och svänger in på Majorsgatan precis framför honom. Den ljusa himlen speglas i rutorna och han kan inte urskilja personen bakom ratten. Han blickar upp mot torget igen och ser insatschefen tala i radio. Stewe tänker att han skulle kunna gå upp till henne och fråga efter Mira när ett antal iakttagelser fogas samman i hans huvud. Det sker helt oväntat. Mannen i den röda Volvon släppte ratten helt för att växla. Han använde inte sin vänstra arm. Den svarta jackan blänkte. Den var blöt, tänker Stewe medan hans hjärta börjar slå snabbare. Den vänstra ärmen var blöt och himlen var inte avspeglad i det bakre fönstret. Den ljusa natthimlen som gjorde att han inte såg förarens ansikte var inte avspeglad eftersom fönstret var borta. Baksätet skimrade av glassplitter. Fönstret var krossat och förarens arm var blodig. Stewe Billgren reagerar snabbt och korrekt. Han anropar insatschefen på radion i samma stund som den röda Volvon börjat köra uppför Majorsgatan. När han inte får något svar bestämmer han sig för att följa efter det misstänkta fordonet. Det rör sig inte om något konkret beslut, han reagerar bara och tänker inte längre på sin egen säkerhet. Han startar den civila polisbilen och växlar upp. I samma stund som han svänger in på Majorsgatan accelererar den röda Volvon framför honom. Föraren förstår att han är upptäckt. Däcken spinner skrikande och får fäste. De båda bilarna får upp hastigheten, kör uppför den smala gatan, förbi den nygotiska Trefaldighetskyrkan och fram mot en T-korsning. Stewe växlar upp till fyran, närmar sig bakifrån, tänker att han måste komma upp bredvid och tvinga föraren att stanna. Den ljusa fasaden rakt fram närmar sig med hisnande fart. Volvon svänger till höger på Linnégatan, men svängen är så brant att bilen tvingas upp på trottoaren, in under en röd jalusi. Med väldig kraft krossar bilen några cafébord på en uteservering. Splittrat trä och metalldelar yr omkring. Den vänstra framskärmen hänger lös, skrapar gnistrande i asfalten. Stewe följer efter, gasar på den smala gatan, kommer fram till korsningen, bromsar och svänger, får en sladd och vinner några sekunder i kurvan. Han växlar upp igen och närmar sig den röda Volvon bakifrån. De båda bilarna kör mycket fort nedför Linnégatan. Framskärmen lossnar från Volvon och fladdrar in i Stewes vindruta med en knall. Han tappar fart, men pressar upp hastigheten igen. En taxi på en tvärgata tutar utdraget efter dem. De kör båda ut i mötande fil och passerar två långsammare personbilar. Stewe hinner ana de felplacerade vägspärrarna kring Östermalmstorg. Nyfikna människor har redan börjat samlas. Gatan blir bredare vid Historiska museet och Stewe försöker få radiokontakt med ledningscentralen igen.

– Civilspan bil Alfa, skriker han.

– Jag hör dig, svarar en röst.

– Jag förföljer honom i bilen på Linnégatan mot Djurgården, ropar Stewe i radion. Han kör en röd Volvo som …

Stewe tappar radioenheten, den försvinner ner på golvet framför passagerarsätet när hans bil kolliderar med en bom av trä framför en sandhög. Höger framdäck lyfter från marken, han girar åt vänster, passerar hålet där asfalten brutits upp, frikopplar och parerar sladden åt andra hållet, glider över i det motgående körfältet, får kontroll över bilen igen och trycker ner gasen.

Han jagar efter Volvon, ner mot den dubbelfiliga Narvavägen som korsar Linnégatan med sin grönskande allé. En morgonbuss tvingas tvärbromsa för Volvon. Den sladdar ut i korsningen, den bakre delen svänger fram och slår av en lyktstolpe. En annan bilförare väjer för bussen och kör rakt igenom en busskur. Splitter från glasväggarna yr ut över gräsmattan och trottoaren. En kvinna kastar sig undan och faller. Busschauffören försöker bromsa, däcken dundrar upp på refugen, taket sliter av en stor gren från ett lövträd.

Stewe förföljer Volvon i riktning mot Berwaldhallen, kommer upp bredvid och ser föraren rikta en pistol mot honom. Han bromsar samtidigt som skottet går igenom sidofönstret och passerar en decimeter framför hans ansikte. Hela kupén fylls av yrande, hoppande glassplitter. Volvon kör på en fastkedjad cykel med en reklamskylt för Lindas café. Det smäller till och cykeln fladdrar skramlande över motorhuven och taket och flyger genom luften. Den slår ner på marken framför Stewes bil. Det smattrar till under däcken och stöter hårt i fjädringen.