Lars Kepler - Paganinikontraktet

– Klara Olofsdotter på Internationella åklagarkamrarna är inkopplad … Det här är en stor insats för rikskrim och Säpo, men vem fan är det vi försöker fånga?

– Vi vet väldigt lite, svarar Saga. Vi vet inte ens om han jobbar ensam, det kan röra sig om yrkesfolk från Belgien eller Brasilien eller överblivna experter från KGB eller var som helst från det gamla östblocket.

– Det är egentligen inte svårt att avlyssna vår radiokommunikation, säger Carlos.

– Problemlösaren vet förstås att Penelope Fernandez är bevakad, att det kommer att vara svårt att ta sig in till henne, säger Joona. Men ibland måste dörrarna öppnas, livvakterna blir avlösta, man måste leverera mat till henne, hon ska träffa sin mamma, en psykolog, hon ska träffa Niklas Dent på GMP och …

Han tystnar när hans telefon ringer, ser hastigt på nummerpresentatören och trycker bort samtalet.

– Vår prioritering är förstås att skydda Penelope, säger Saga. Men i och med att vi gör det får vi också möjligheten att få tag på den man som dödade flera av våra kollegor.

– Jag behöver antagligen inte påminna om att han är farlig, säger Joona. Ingen av oss kommer någonsin att träffa en farligare människa.

Den skyddade bostaden ligger på Storgatan 1 med fönster mot Sibyllegatan och utsikt över Östermalmstorg. Det finns inga lägenheter mitt emot, det närmaste motstående huset befinner sig mer än hundra meter bort.

Saga Bauer håller upp ståldörren till porten när läkaren Daniella Richards försiktigt för med sig Penelope Fernandez från en blygrå polisbuss. Tungt beväpnade säkerhetspoliser omger dem.

– Det här är det säkraste boendet ovan mark i hela Stockholm, förklarar Saga.

Penelope reagerar inte på hennes ord. Hon följer bara med Daniella Richards till hissen. Det sitter bevakningskameror överallt i porten och trapphuset.

– Vi har installerat rörelsedetektorer, ett mycket avancerat larmsystem och två krypterade direktlinjer till sambandscentralen, berättar Saga medan de färdas uppåt.

På tredje våningen förs Penelope genom en kraftig säkerhetsdörr till en sluss där det sitter en uniformerad vakt. Hon öppnar en ny säkerhetsdörr och släpper in dem i bostaden.

– Lägenheten har mycket hög brandsäkerhet, den har egen elförsörjning och eget ventilationssystem, säger Saga.

– Du är trygg här, säger Daniella Richards.

Penelope höjer blicken och tittar på läkaren med tom blick.

– Tack, säger hon nästan ljudlöst efter en stund.

– Jag kan stanna om du vill.

Penelope skakar på huvudet och Daniella lämnar lägenheten tillsammans med Saga.

Penelope reglar dörren och ställer sig sedan i ett av de skottsäkra fönstren med utsikt över Östermalmstorg. Ett slags folie på glaset gör fönstret ogenomskinligt från utsidan. Hon tittar ut och tänker att vissa av människorna som rör sig nere på Östermalmstorg antagligen är förklädda poliser.

Försiktigt rör hon vid fönstret. Det hörs ingenting utifrån.

Plötsligt ringer det på dörren.

Penelope rycker till och hennes hjärta börjar slå hårt och snabbt.

Hon går fram till monitorn och trycker in knappen till dörrtelefonen. Den kvinnliga polisen i slussen tittar upp i kameran och förklarar att hennes mamma har kommit för att träffa henne.

– Penny, Penny? frågar hennes mamma oroligt bakom vakten.

Penelope vrider låsen, hör mekanismen svara tickande och öppnar sedan den tunga ståldörren.

– Mamma, säger hon med känslan av att hennes röst inte kan överrösta den täta tystnaden som vilar över lägenheten.

Hon släpper in sin mamma, stänger och låser igen, men står sedan kvar framför dörren, kniper ihop munnen och känner hur hon börjar darra, men tvingar bort alla känslor från ansiktet.

Hon tittar kort på sin mamma, vågar inte möta hennes blick. Hon vet att mamman kommer anklaga henne för att hon inte har skyddat sin syster.

Claudia tar några försiktiga steg fram i hallen och ser sig avvaktande omkring.

– Tar de hand om dig, Penny? frågar hon.

– Jag har det bra nu.

– Men de måste skydda dig.

– Det gör de, jag är trygg här.

– Det är det enda som räknas, säger Claudia nästan ljudlöst.

Penelope försöker svälja gråten. Det stramar och värker i halsen på henne.

– Det är så mycket jag måste ordna, fortsätter hennes mamma och vänder bort sitt ansikte. Jag … jag kan inte förstå, jag kan bara inte förstå att jag måste ordna med Violas begravning.

Penelope nickar sakta. Plötsligt sträcker hennes mamma ut sin hand och rör försiktigt vid hennes kind. Penelope rycker ofrivilligt till och mamman drar snabbt undan sin hand.

– De säger att det snart kommer att vara över, förklarar Penelope. Polisen tänker ta fast den där mannen … han som … dödade Viola och Björn.

Claudia nickar och vänder sig sedan mot sin dotter. Hennes ansikte är naket och skyddslöst, till sin förvåning ser Penelope att mamman ler.

– Tänk att du lever, säger Claudia. Tänk att jag har dig, det är det enda som betyder någonting, det enda …

– Mamma.

– Min lilla flicka.

Claudia sträcker återigen ut sin hand och den här gången ryggar inte Penelope tillbaka.

I burspråket till en lägenhet på tredje våningen på Nybrogatan 4A sitter insatschefen Jenny Göransson och väntar. Timmarna går, men ingen rapporterar någonting. Allt är stilla. Hon blickar ner på torget, upp på taket ovanför Penelopes lägenhet, bort mot taket på Sibyllegatan 27, där några duvor lyfter och flyger undan.

Sonny Jansson är placerad där. Han har antagligen flyttat på sig och skrämt fåglarna.

Jenny kontaktar honom och han bekräftar att han bytte position för att se in i en lägenhet.

– Jag trodde att jag såg ett slagsmål, men de spelar Wii och står och viftar framför teven.

– Återgå, säger Jenny torrt.

Hon tar upp kikaren och avsöker återigen det mörka området mellan kiosken och almen som hon betraktar som en osäker plats.

Blomberg, som är klädd i bruna joggingkläder och springer uppför Sibyllegatan, kontaktar henne.

– Jag ser någonting på kyrkogården, säger han med spänd röst.

– Vad ser du?

– Någon rör sig under träden, kanske tio meter från stängslet mot Storgatan.

– Kontrollera saken, Blomberg, men var försiktig, säger hon.

Han springer förbi hästtrappan vid Militärmuseets gavel och fortsätter sedan långsamt in på kyrkogården. Sommarnatten är varm och grönskande. Ljudlöst går han på gräset vid sidan av grusvägen, tänker att han snart kan stanna någonstans och låtsas stretcha, men fortsätter bara framåt. Det prasslar svagt bland löven. Den ljusa himlen skuggas av grenarna och det är dunkelt mellan gravstenarna. Plötsligt ser han ett ansikte, nästan nere vid marken. Det är en kvinna i tjugoårsåldern. Hennes hår är stubbat och rödfärgat och hennes militärgröna ryggsäck ligger bredvid hennes huvud. Hon ler lyckligt medan en annan kvinna skrattande drar upp hennes tröja och börjar kyssa hennes bröst.

Blomberg drar sig försiktigt bakåt innan han rapporterar tillbaka till Jenny Göransson:

– Det var falskt alarm, ett kärlekspar.

Tre timmar har gått, Blomberg huttrar till, det börjar bli kyligt, daggen kommer upp ur marken och temperaturen slår om. Han rundar en gång och hamnar mitt framför en medelålders kvinna med slitna drag. Hon verkar mycket berusad, står vinglande med två pudlar i koppel. Hundarna nosar ivrigt runt, vill komma vidare, men hon rycker dem ilsket tillbaka.

Vid kyrkogårdens utkant passerar en kvinna klädd som en flygvärdinna, hjulen på hennes marinblå kabinväska smattrar mot asfalten. Hon ger Blomberg en likgiltig blick och han verkar inte ens notera henne, trots att de har varit kollegor i över sju år.