Lars Kepler - Paganinikontraktet

Stewe Billgren är trött i kroppen efter gårdagens fotbollsmatch. Den kommande träningsvärken anas redan som en tyngd i lårmuskler och vader.

Några dova smällar hörs utanför och Mira hinner precis blicka ut genom vindrutan och fråga sig:

– Vad fan var det som …

Hon tystnar när en röst skriker över radion att två kollegor är skjutna mitt på Östermalmstorg, att grupp 5 måste gå in från Humlegårdsgatan.

– Vi har honom, säger Säpos operativa koordinator med höjd röst. Det finns för fan bara fyra ingångar till saluhallen och …

– Är ni säkra på det? avbryter Jenny Göransson.

– En port på Nybrogatan, en i hörnet och två på Humlegårdsgatan.

– Flytta folk, mer folk, ropar Brolin till någon.

– Vi jobbar på att få fram en karta över saluhallen.

– Förflytta grupp 1 och 2 till den främre dörren, ropar någon annan. Grupp 2 går in, grupp 1 säkrar dörren.

– Fort, fort, fort!

– Grupp 3 förflyttar sig till sidoingångarna och ger grupp 4 understöd, säger Jenny med koncentrerad röst. Grupp 5 har redan fått order om att gå in i saluhallen, vi får använda civilspans bil Alfa, de är där, de är i närheten.

Kommenderingschefen Ragnar Brolin på den minutoperativa ledningscentralen kontaktar bil Alfa. Stewe Billgren tittar oroligt till på Mira Carlsson och tar emot anropet. Brolins röst är mycket stressad när han säger åt dem att köra upp till Majorsgatan och avvakta vidare order. Han förklarar snabbt att insatsområdet är vidgat och att de antagligen måste ge grupp 5 eldunderstöd.

Chefen upprepar flera gånger att läget är skarpt, att den misstänkte gärningsmannen befinner sig inne i saluhallen.

– Fan, viskar Stewe. Jag borde inte vara här, jag är så jävla dum …

– Ta det lugnt, säger Mira.

– Bara att min tjej är gravid, jag fick veta det förra veckan, jag ska bli pappa.

– Grattis.

Han andas stressat, biter på tumnageln och stirrar framför sig. Genom vindrutan rakt fram ser Mira tre tungt utrustade poliser rusa från Östermalmstorg nedför Humlegårdsgatan.

De stannar framför den första sidoingången till saluhallen och bryter upp grinden. Två av dem osäkrar sina automatkarbiner med lasersikten och går in. Den tredje springer ner till den andra sidoingången och forcerar gallergrinden.

Stewe Billgren slutar bita på tumnageln och blir alldeles vit om kinderna när kommenderingschefen Brolin anropar deras bil igen:

– Civilspan, bil Alfa kom!

– Svara, säger Mira till Stewe.

– Alfa, bil Alfa, ropar kommenderingschefen otåligt.

– Kom igen!

– Bil Alfa är här, svarar Stewe ovilligt.

– Vi hinner inte flytta folk, nästan skriker Brolin. Vi gör en inbrytning omedelbart, ni måste ge grupp 5 understöd. Jag upprepar, vi gör en inbrytning, ni ger grupp 5 understöd. Är det uppfattat?

– Ja, svarar Stewe och känner hur hans hjärta börjar hamra hårt.

– Kolla vapnet, säger Mira spänt.

Som i en långsam dröm tar han fram sin tjänstepistol, släpper ut magasinen och kontrollerar ammunitionen.

– Varför ska …

– Gå in nu, säger Mira stressat.

Stewe skakar på huvudet och mumlar:

– Han dödar poliser som flugor …

– Nu, säger hon hårt.

– Jag ska bli farsa och jag … borde kanske …

– Jag går in, avbryter Mira. Ställ dig bakom bilen, bevaka porten, håll obruten radiokontakt, var beredd på en utbrytning.

Mira Carlsson osäkrar sin Glock och lämnar bilen utan att titta på sin kollega. Hon springer fram till den närmaste porten med den uppbrutna gallergrinden, blickar hastigt in och drar tillbaka huvudet. Hennes kollega från grupp 5 står på det översta trappsteget och väntar på henne. Mira drar efter andan, känner hur rädslan rusar i kroppen och går sedan in i den trånga porten. Det är mörkt och en svag lukt av sopor når henne från lagerutrymmet under saluhallen. Kollegan möter hennes blick, gör en gest åt henne att följa efter och säkra skottlinjen till höger. Han avvaktar några sekunder och gör sedan tecken för nerräkning: tre, två, ett. Ansiktet är slutet och koncentrerat när han vänder sig mot saluhallen, springer in genom dörren och tar betäckning bakom disken rakt fram. Mira går in och avsöker gången till höger efter rörelser. Kollegan trycker sig intill disken med ostar stora som bildäck. Han andas snabbt och har radiokontakt med den operativa ledningen. En lysande röd prick från hans lasersikte darrar på golvet framför hans fötter. Mira tar sig in till disken till höger och försöker se någonting. Ett gråaktigt sken når ner från glasrutorna i taket tjugo meter upp. Hon höjer sin Glock igen och ser blanka ytor av rostfritt stål över kornet. En stor hängmörad oxfilé ligger i ett skåp av glas. Någonting rör sig darrande i rutorna bland speglingarna. Hon anar en smal gestalt med spräckliga vingar. En dödsängel, tänker hon precis när saluhallens mörka väggar blinkar till av mynningselden från ett ljuddämpat automatvapen.

Stewe Billgren står hukande bakom den civila polisbilen med förstärkta dörrar och fönster. Han har dragit sin Sig Sauer, den vilar på motorhuven medan han låter blicken gå fram och tillbaka mellan de båda sidoingångarna till saluhallen. Ljudet från sirener närmar sig från flera håll. Poliser med tung utrustning samlas på torget framför huvudentrén. Plötsligt hörs det små snärtande knallar från en pistol genom väggarna. Stewe rycker till och ber till Gud att ingenting ska hända honom och tänker att han ska springa från platsen, sluta som polis.

Joona Linna vaknar i sin lägenhet på Wallingatan. Han öppnar ögonen och blickar ut mot den ljusa försommarskyn. Han drar aldrig för gardinerna, utan föredrar det naturliga ljuset.

Det är tidigt på morgonen.

Precis när han vänder sig i sängen för att somna om ringer telefonen.

Han förstår vad det rör sig om redan innan han sätter sig upp och svarar. Han tar telefonen, lyssnar på den stressade redogörelsen för insatsens utveckling medan han öppnar kassaskåpet och tar ut sin pistol, en silverglänsande Smith & Wesson. Den misstänkte gärningsmannen befinner sig inne i Östermalms saluhall och polisen har precis stormat byggnaden utan någon som helst färdig strategi.

Det har bara gått sex minuter sedan larmet gick och gärningsmannen försvann in i saluhallen. Den operativa ledningen försöker nu organisera insatsen, spärra av det vidgade området och flytta grupperna utan att släppa bevakningen av Penelope Fernandez.

En ny insatsgrupp tar sig in genom entrén mot Nybrogatan. Innanför dörren svänger de omedelbart till vänster förbi chokladbutiken och in bland fiskrestaurangernas bord med upp- och nervända stolar, kyldiskar med hummer och piggvar på krossad is. Polisernas snabba steg hörs över golvet när de hukande rusar fram, sprider sig och tar betäckning bakom pelare. Medan de inväntar nya order hör de någon jämra sig längre in i mörkret, en kollega ligger allvarligt skadad i sitt blod bakom charkdisken.

Sommarhimlen har börjat framträda ovanför de sotiga glasrutorna i taket. Miras hjärta slår mycket snabbt. Två tunga skott avlossades nyss, de följdes av fyra snabba pistolskott och två tunga skott igen. En polis är tyst, den andra är skadad, han skriker att han är träffad i magen, att han måste få hjälp.

– Är det ingen som hör mig? kvider han.

Mira iakttar speglingen i glasrutan, gestalten som rör sig bakom ett stånd med hängande fasaner och rökt renkött. Hon tecknar till kollegan att någon befinner sig snett framför dem. Han anropar ledningscentralen och frågar lågt om de vet ifall någon polis befinner sig i mittgången. Mira torkar svett från handen, tar pistolen igen, följer den underliga rörelsen med blicken. Hon närmar sig försiktigt, hukande, med sidan tryckt mot en grönsaksdisk. Doften från persilja och jordig potatis når henne. Glocken darrar i hennes hand, hon sänker den, drar efter andan och närmar sig kanten. Hennes kollega gör ett tecken mot henne. Han samordnar en insats med tre andra kollegor som gått in från Nybrogatan. Han rör sig mot gärningsmannen längs disken med viltkött. Plötsligt avfyras ett höghastighetsvapen i riktning mot restaurangen. Mira hör det våta, suckande ljudet när kulan går rakt igenom en äldre kollegas skyddsväst, genom plattorna av borkarbid och in i den mjuka kroppen. Tomhylsan från höghastighetsvapnet klirrar ner på stengolvet alldeles nära.