Lars Kepler - Paganinikontraktet

De kör mycket fort i den branta kurvan till höger mot Strandvägen, rakt över refugen mellan träden. Stewe gasar i utgången av svängen. Däcken spinner mot asfalten. De fortsätter genom den första rusningstrafiken, hör hårda bromsljud och en dov krock, svänger direkt upp till vänster bredvid Berwaldhallen, över gräsrefugen och in på Dag Hammarskjölds väg.

Stewe drar fram sin pistol och lägger den bland glassplittret på passagerarsätet. Han tänker att han kommer att hinna ifatt Volvon på Djurgårdsbrunnsvägen och då ska han ta sig in på den vänstra sidan och försöka oskadliggöra föraren snett bakifrån. Hastigheten närmar sig 130 kilometer i timmen när de passerar USA:s ambassad bakom höga, militärgrå stängsel. Plötsligt lämnar Volvon bilvägen med rykande däck och svänger till vänster, precis efter Norges ambassad, upp över trottoaren och in på gångvägen mellan träden. Stewe reagerar lite för sent och tvingas till en vidare kurva, in framför en buss, över trottoaren, uppför gräsmattan och genom några låga buskar. Däcken smäller till mot kantstenen när han rundar Italienska kulturinstitutet. Han korsar trottoaren och sladdar till vänster på Gärdesgatan och ser omedelbart Volvon.

Den står stilla på vägen, ungefär hundra meter bort, mitt i korsningen till Skarpögatan.

Stewe anar föraren i bilen genom det bakre fönstret. Han tar pistolen från sätet, osäkrar den och kör försiktigt närmare. Det blå ljuset från ett antal polisbilar syns på Valhallavägen bortom TV-huset. Den svartklädde mannen lämnar den röda Volvon och börjar springa ner på vägen vid Tysklands och Japans ambassad. Stewe gasar precis när Volvon exploderar i ett klot av eld och rök. Han känner tryckvågen i sitt ansikte och knallen slår ut hans hörsel. Världen är underligt tyst när han kör upp på trottoaren, in i den bolmande svarta röken och över de brinnande bildelarna. Han kan inte se förövaren någonstans. Det finns ingenstans att ta vägen. Han ökar hastigheten och kör mellan de höga stängslen, stannar när han når gatans slut, lämnar bilen och springer tillbaka med vapnet i handen.

Föraren är försvunnen. Världen är fortfarande tyst, men underligt susande, som om en stor vind drog fram. Stewe kan överblicka gatan med ambassader bakom ljusgrå stålstängsel. Mannen kan inte ha kommit långt på den här korta tiden. Han måste ha tagit sig in på något ambassadområde, med kod genom en grind eller över ett högt stängsel.

Människor kommer ut för att se vad explosionen berodde på. Stewe blickar runt, går några steg, vänder och ser sig om. Plötsligt upptäcker han förövaren inne på Tysklands ambassadområde, framme vid huvudbyggnaden. Han rör sig på ett vardagligt sätt och öppnar bara dörren till huvudentrén och går in.

Stewe Billgren sänker pistolen, försöker lugna sig själv, andas långsammare. En hög ton har börjat ringa i hans öron. Han vet att de utländska beskickningarna åtnjuter exterritorialrätten, ett privilegium som hindrar honom från att följa efter gärningsmannen utan inbjudan. Han måste stanna, han kan inte göra någonting, den svenska polisens befogenheter slutar vid grinden till ambassadområdet.

En uniformerad polis står tio meter framför vägspärren på Sturegatan vid Humlegården när Joona Linna närmar sig med bilen i hög hastighet. Polismannen försöker anvisa honom att svänga runt och ta en annan väg, men Joona fortsätter bara framåt, svänger in till vägkanten och lämnar bilen. Han legitimerar sig hastigt, böjer sig under plastbandet som markerar avspärrningen och börjar sedan springa uppför Humlegårdsgatan mot saluhallen.

Det har bara gått arton minuter sedan han fick samtalet, men skottlossningen är redan över och ambulanser börjar anlända till platsen.

Insatschefen Jenny Göransson tar precis emot en rapport från den avslutade biljakten i Diplomatstaden. Förövaren kan ha tagit sig in i Tysklands ambassad. Saga Bauer står utanför saluhallen och pratar med en kollega som har en filt om axlarna. Saga möter Joonas blick och vinkar åt honom att komma. Han går fram till de båda kvinnorna och nickar mot Saga.

– Jag trodde att jag skulle komma först, säger han.

– Du är för långsam, Joona.

– Ja, svarar han leende.

Kvinnan med filten om axlarna tittar upp på Joona och säger hej.

– Det här är Mira Carlsson på Span, berättar Saga. Hon var en av de absolut första som gick in i saluhallen och hon tror att hon träffade gärningsmannen med ett pistolskott.

– Men du såg inte hans ansikte, konstaterar Joona.

– Nej, svarar Mira.

Joona tittar på saluhallens entré och vänder sig sedan till Saga.

– De sa att alla omkringliggande byggnader skulle säkras, muttrar han.

– Strategerna tyckte nog att avståndet var för stort för att …

– De hade fel, avbryter Joona.

– Ja, svarar Saga med en gest mot saluhallen. Han befann sig bakom gallret i den här porten och han avfyrade ett skott genom hennes fönster.

– Jag hörde det, hon hade tur, säger han lågt.

Området kring den stora entrén till Östermalms saluhall är avspärrat, små skyltar med siffror markerar brottsplatsundersökningens första fynd: ett skoavtryck och en tomhylsa från helmantlad, amerikansk precisionsammunition. Längre in mellan de uppställda dörrarna kan Joona se några tomater som rullat ut på golvet och ett böjt magasin från en svensk automatkarbin 5.

– Stewe Billgren, berättar Saga. Kollegan på span … han som förföljde den misstänkte gärningsmannen till Diplomatstaden hävdar att han såg honom ta sig in genom huvudentrén till Tysklands ambassad.

– Kan han ha sett fel?

– Det är möjligt … Vi är i kontakt med ambassaden och de hävdar att det inte … hon tittar i sin anteckningsbok … de hävdar att det inte har försiggått någon ovanlig aktivitet på området.

– Har du pratat med Billgren?

– Ja.

Saga ger Joona en allvarlig blick:

– Det var en explosion och han hör nästan ingenting, men han är helt säker på vad han såg, han såg tydligt hur gärningsmannen gick in på ambassaden.

– Han kan ha smitit iväg på baksidan.

– Nu har vi i alla fall folk runt hela byggnaden, vi har en helikopter i luften. Vi väntar på besked om att få komma in.

Joona kastar en irriterad blick bortåt saluhallarna:

– Det kan ta tid.

Han tar fram sin mobiltelefon och säger nästan för sig själv:

– Jag pratar med Klara Olofsdotter.

Klara Olofsdotter är chefsåklagare på Internationella åklagarkamrarna. Hon svarar på Joonas andra signal.

– Jag vet att det är du, Joona Linna, säger hon utan att hälsa i luren. Och jag vet vad det handlar om.

– Då vet du säkert också att vi måste komma in, säger Joona i luren.

En sträv ton av hans fruktansvärda envishet klingar igenom i rösten.

– Det är inte så lätt. Det här är jävligt känsligt, om du ursäktar. Jag har talat med ambassadörens sekreterare i telefon, förklarar Klara Olofsdotter. Och hon hävdar att allt är i sin ordning på ambassaden.

– Vi tror att han är därinne, säger Joona envist.

– Men hur skulle han kunna ta sig in på ambassaden?

– Han kan vara tysk medborgare som hävdar rätt till konsulär hjälp, de hade precis öppnat, han kan vara svensk deltidsanställd, ha passerkort eller … någon form av diplomatisk status, kanske immunitet, han kan skyddas av någon, vi vet inte ännu, han är kanske nära släkting till försvarsattachén eller Joachim Rücker.

– Men ni vet ju inte ens hur han ser ut, säger hon. Det finns inga vittnen, hur ska vi kunna gå in på ambassaden utan att veta hur …