Lars Kepler - Paganinikontraktet

Maria Ristonen fortsätter med sin kabinväska upp mot tunnelbanans ingång för att kontrollera personen som står dold i porten intill. Hon fortsätter framåt, hör sina egna klackar eka mellan väggarna. Kabinväskan går in i kantstenen och hamnar snett, hon blir tvungen att stanna och granskar samtidigt personen. Det är en ganska välklädd man, men han har ett egendomligt uttryck i ansiktet. Han verkar leta efter något, han ser på henne med stressad blick. Maria Ristonens hjärta börjar slå hårt, hon vänder sig om och hör sedan insatschefen Jenny Göransson tala i hennes öronsnäcka.

– Blomberg ser honom också, han är på väg, säger Jenny. Invänta Blomberg, Maria. Invänta Blomberg.

Maria rättar till väskan, men kan inte dröja längre, hon blir tvungen att fortsätta framåt. Hon försöker gå långsammare och närmar sig mannen med den stressade blicken. Hon kommer att bli tvungen att passera honom, fortsätta förbi med ryggen mot honom. Mannen drar sig längre in i porten när hon närmar sig. Han håller ena handen innanför kläderna. Maria Ristonen känner adrenalinet pumpas ut i ådrorna när mannen plötsligt tar ett par steg mot henne och tar fram ett föremål som han har haft gömt under rocken. Bakom hans axel ser Maria hur Blomberg har höjt vapnet för att skjuta, men hejdar sig när Jenny ropar att det är falskt alarm i öronsnäckan, att mannen är obeväpnad, att han bara har en ölburk i handen.

– Fitta, väser mannen och sprutar öl mot henne.

– Gud, suckar Jenny i hennes öronsnäcka. Fortsätt bara till tunnelbanan, Maria.

Natten förflyter utan händelser, de sista klubbarna stänger och sedan syns enstaka hundägare och burksamlare som passerar, tidningsbud och nya hundägare och joggare. Jenny Göransson börjar längta efter att bli avlöst klockan åtta. Hon tittar till på Hedvig Eleonora kyrka och sedan på Penelope Fernandez ogenomskinliga fönster, blickar ner på Storgatan och vidare bort mot huset med prästbostaden där regissören Ingmar Bergman växte upp. Hon tar ett nikotintuggummi och studerar torget, parkbänkarna, träden, skulpturen med den skrevande kvinnan och mannen med köttstycket på axeln.

Plötsligt anar Jenny Göransson en rörelse i porten med den höga stålgrinden som leder in till Östermalms saluhallar. Det är mörkt, men det svaga blänket i glaset skyms av snabba rörelser. Jenny Göransson anropar Carl Schwirt. Han sitter med två sopsäckar med tomburkar på en parkbänk mellan träden där entrén till Folkteatern tidigare låg.

– Nej, jag ser inte ett skit, svarar han.

– Sitt kvar.

Kanske, tänker hon, ska hon låta Blomberg lämna sin plats vid kyrkan och jogga ner mot Humlegården för att kontrollera saken.

Jenny tittar mot porten igen, det ser ut som någon sitter på knä i mörkret mot det svarta gallret. En illegal taxi har kört fel och vänder på Nybrogatan. Jenny tar snabbt upp kikaren och väntar medan skenet från bilens strålkastare glider över saluhallens röda tegelvägg. Ljuset passerar porten, men nu ser hon ingenting. Bilen stannar och lägger i backen.

– Klantskalle, mumlar hon när han kör upp med ena hjulet på trottoaren.

Men plötsligt slår billjuset in i ett skyltfönster en bit bort och reflekteras tillbaka, rakt in i porten.

Någon befinner sig innanför det höga gallret.

Jenny behöver bara en sekund för att foga samman de blixtsnabba intrycken. En man justerar siktet på ett vapen.

Snabbt ställer hon ifrån sig kikaren och anropar rikskommunikationscentralen på radion.

– Skarpt läge, jag ser ett vapen, nästan skriker hon. Det är ett militärt vapen med kikarsikte, en man i porten till saluhallen … Jag upprepar: en prickskytt i marknivå på kvarterets hörn, i korsningen mellan Nybrogatan och Humlegårdsgatan!

Mannen i porten befinner sig bakom gallergrinden. Han har iakttagit det tomma torget ett tag, väntat på att en burksamlare på en parkbänk skulle ge sig av, men ignorerat honom när han förstått att han tänkt övernatta på platsen. I skydd av mörkret fäller han ut rörkolven med det dämpande axelstödet till ett Modular Sniper Rifle, ett sandfärgat halvautomatiskt gevär för distanser upp till två kilometer med precisionsammunition. Utan stress monterar han en flamdämpare av titan framför mynningen, trycker sedan fast magasinet och fäller ner det främre stativet.

Strax före stängningen hade han gått in på saluhallen, gömt sig i ett förråd, väntat ut städningen och vaktbolagets genomgång. Så snart lokalerna var släckta och tysta hade han gått ut i saluhallen.

Från insidan hade han kopplat bort larmet till de stora entrédörrarna på hörnet och sedan gått ut i det yttre porthuset som mot gatan skyddades av en kraftig gallergrind.

Bakom gallret är den djupa porten som ett litet rum, ett skyttevärn. Han är skyddad från alla håll, men har fri sikt framåt. Ingenting av honom syns när han är stilla. Om någon skulle gå fram till porten vänder han sig bara bort, in i mörkret.

Han riktar geväret mot huset där Penelope Fernandez befinner sig och avsöker rummen med det elektrooptiska kikarsiktet. Han är långsam och systematisk. Han har väntat länge, morgonen närmar sig och ganska snart kommer han att bli tvungen att lämna sin plats och invänta nästa natt. För han vet att hon någon gång kommer att titta ut på torget i tron att det laminerade glaset skyddar henne.

Han justerar siktet, nås av ljuset från en bil, vänder sig bort en liten stund och återgår sedan till att granska lägenheten på Storgatan 1. Nästan omedelbart upptäcker han värmestrålning bakom ett mörkt fönster. Upptagningen är svag och kornig, hindrad av avståndet och pansarglaset. Sämre än han räknat med. Han försöker fixera värmebildens suddiga ytterkanter och hitta ett centrum. En blekt rosa skugga rör sig i det spräckligt lila, tunnas ut och tätnar igen.

Plötsligt händer det något på torget rakt fram: två civilklädda poliser kommer springande mot honom med dragna pistoler dolda intill kropparna.

Penelope vaknar tidigt och kan inte somna om, hon ligger länge, men går sedan upp och sätter på tevatten. Hon tänker på polisen, att de bara kommer att kunna behålla den stora spaningsinsatsen ett fåtal dagar. Sedan är det inte längre ekonomiskt försvarbart. Hade förövaren inte dödat poliser så hade de inte ens varit här, det hade inte funnits resurser.

Hon tar det kokande vattnet från spisen, häller över det i tekannan och släpper ner två påsar citronte. Hon tar med sig kannan och en kopp till det dunkla vardagsrummet, ställer kannan och koppen i nischen, tänder lampan med grön glaskupa som hänger i fönstret och blickar ner på det ödsliga torget.

Plötsligt ser hon två personer springa över stenläggningen, falla och bli liggande. Det ser egendomligt ut. Hon släcker hastigt lampan. Den kommer i gungning och glider skrapande mot rutan. Hon blickar ut igen och flyttar sig åt sidan. En insatsgrupp springer längs Nybrogatan och hon ser hur det blinkar till i en port bredvid saluhallen och i samma sekund låter det som om någon slänger en blöt trasa på fönstret. En kula går rakt igenom det laminerade glaset och in i väggen bakom henne. Hon kastar sig ner på golvet och kryper undan. Glassplitter från den heta lampan i fönstret ligger på golvet, men hon märker inte ens att hon skär sig på handflatorna.

Stewe Billgren har precis flyttat från ett lugnt arbete till den operativa enheten av Sektionen för särskilda insatser på Rikskriminalen. Nu sitter han på passagerarplatsen bredvid sin närmaste chef Mira Carlsson i bil Alfa, en civil bil som långsamt rullar uppför Humlegårdsgatan. Stewe Billgren har aldrig varit med om ett skarpt läge, men har många gånger undrat hur han skulle hantera det. Tanken på det har börjat göra honom orolig, i synnerhet sedan hans sambo kom ut från badrummet förra veckan med ett leende ansikte och visade graviditetstestet.