Agatha Christie: 4.50 från Paddington

Mrs McGillicuddy halvsprang längs perrongen i kölvattnet på bäraren som bar hennes resväska. Mrs McGillicuddy var kort och korpulent, bäraren var lång och gick med långa kliv. Dessutom var mrs McGillicuddy lastad med en massa paket, resultatet av en dags julklappsinköp. Loppet var därför ojämnt, och bäraren gick in i kurvan vid slutet av perrongen när mrs McGillicuddy ännu befann sig mitt på raksträckan.

Det var inte särskilt mycket folk på perrong 1 just då eftersom ett tåg nyss hade avgått, men i ingenmansland framför den myllrade det av folk som strömmade åt alla håll på en gång, till och från tunnelbanor, effektförvaringar, terum, upplysningsbyråer, anslagstavlor och de två utgångarna, Ankommande och Avgående, till yttervärlden.

Mrs McGillicuddy och hennes paket knuffades hit och dit, men till sist kom hon fram till ingången till perrong 3 och ställde ifrån sig ett av paketen medan hon letade i sin handväska efter biljetten som hon skulle visa upp för den barska spärrvakten.

Just då började en sträv men kultiverad röst plötsligt tala ovanför hennes huvud.

”Tåget som står inne vid perrong 3 är 4.50-tåget till Brackhampton, Milchester, Waverton, Carvil Junction, Roxeter och de följande stationerna till Chadmouth”, upplyste rösten henne. ”Passagerare till Brackhampton och Milchester reser i de bakre vagnarna. Resande till Vanequay byter i Roxeter.” Rösten stängdes av med en knäpp och återupptog sedan sin monolog genom att meddela att 4.50-tåget från Birmingham och Wolverhampton ankommit till perrong 9.

Mrs McGillicuddy hittade sin biljett och räckte fram den. Spärrvakten klippte den och mumlade: ”Till höger — de bakre vagnarna.”

Mrs McGillicuddy traskade vidare längs perrongen och hittade sin bärare, som med uttråkad min stod och stirrade framför sig utanför dörren till en tredjeklassvagn.

”Här är det, damen.”

”Jag åker första klass”, sade mrs McGillicuddy.

”Det sa ni inget om”, muttrade bäraren. Hans blick svepte ringaktande över hennes karlaktiga svart- och vitspräckliga tweedkappa.

Mrs McGillicuddy, som hade sagt det, brydde sig inte om att diskutera. Hon var alldeles för andfådd.

Bäraren lyfte upp väskan igen och marscherade i väg till vagnen bredvid, där mrs McGillicuddy installerades i ensamt majestät. Det var aldrig mycket folk på 4.50-tåget, eftersom förstaklassklientelet föredrog antingen den snabbare morgonexpressen eller 6.40-tåget som medförde restaurangvagn. Mrs McGillicuddy betalade bäraren, som tog emot pengarna med besviken min — tydligen ansåg han att summan passade bättre för tredje än första klass. Även om mrs McGillicuddy inte tvekade att betala en hel del för att åka bekvämt efter en nattresa från norra England och en dags spring i butiker, var hon aldrig särskilt frikostig med dricks.

Hon satte sig tillrätta på plyschdynorna med en suck och öppnade en tidskrift. Fem minuter senare ljöd en visselpipa och tåget satte sig i rörelse. Tidskriften gled ur mrs McGillicuddys hand, hennes huvud sjönk åt sidan, och tre minuter senare sov hon. Hon sov i trettiofem minuter och vaknade uppiggad. Hon rättade till sin hatt som hade halkat på sned, satte sig upp och tittade ut genom fönstret på det hon kunde se av det förbiilande landskapet. Det var alldeles mörkt nu, en gråkall dimmig decemberdag — det var bara fem dagar kvar till jul. London hade varit mörkt och dystert; landskapet var knappast mindre dystert, även om det då och då livades upp av en klunga ljus när tåget rusade genom samhällen och stationer.

”Sista teet serveras nu”, sade en uppassare och slängde upp dörren till korridoren likt en djinn. Mrs McGillicuddy hade redan druckit te på ett stort varuhus och var för tillfället mätt och belåten. Uppassaren fortsatte längs korridoren medan han entonigt ropade ut sitt meddelande. Mrs McGillicuddy tittade förnöjt upp på bagagehyllan där alla hennes paket låg. Toaletthanddukarna var ett verkligt fynd och precis vad Margaret ville ha, rymdpistolen till Robby och kaninen till Jean var mycket lyckade, och den där koftan var precis vad hon själv behövde, både varm och elegant. Pullovern till Hector också … hon tänkte belåtet att hon hade gjort mycket förnuftiga inköp.

Hennes förnöjda blick återvände till fönstret. Ett tåg från andra hållet rusade förbi med ett ylande och kom rutorna att skallra och henne själv att hoppa till. Tåget slamrade över växlar och körde genom en station.

Sedan började det plötsligt sakta farten, det var kanske inte klart på linjen. Under de närmaste minuterna kröp det fram, stannade sedan, för att efter en stund börja röra sig framåt igen. Ett annat tåg till London passerade dem, fast inte med så hög hastighet som det första. Tåget ökade farten igen. I det ögonblicket svängde ett annat tåg, också det på väg söderut, in mot dem och det såg ett tag riktigt ruskigt ut. En stund körde de två tågen parallellt, än drog det ena ifrån och än det andra. Mrs McGillicuddy såg genom sitt fönster in genom fönstren i vagnarna mittemot. De flesta av rullgardinerna var nerdragna, men ibland kunde man se dem som satt i vagnarna. Det var ganska få passagerare på det andra tåget och en del av vagnarna gick tomma.

I det ögonblick då de två tågen gav intryck av att stå stilla flög plötsligt en rullgardin i en av vagnarna upp. Mrs McGillicuddy tittade in i den upplysta förstaklassvagnen bara några meter ifrån henne.

Hon drog häftigt in andan och reste sig till hälften.

En man stod vid fönstret med ryggen åt henne. Han höll händerna om strupen på en kvinna som stod vänd mot honom, och han strypte henne långsamt men obevekligt. Hennes ögon trängde ut ur sina hålor, hennes ansikte var mörkrött. Medan mrs McGillicuddy fascinerad såg på kom slutet; kroppen blev slapp och sjönk samman i mannens händer.

I samma stund saktade mrs McGillicuddys tåg igen och det andra tåget började öka farten. Det drog ifrån och några sekunder senare hade det försvunnit ur synhåll.

Mrs McGillicuddys hand sträcktes nästan automatiskt mot nödbromsen, sedan drog hon tveksamt tillbaka den. Vad skulle det tjäna till att dra i nödbromsen på det tåg som hon reste med? Det ohyggliga i det hon hade sett på så nära håll fick henne att känna sig som förlamad. Hon måste göra något omedelbart — men vad?

Dörren till hennes kupé öppnades och en konduktör sade: ”Får jag be om biljetterna.”

Mrs McGillicuddy vände sig häftigt om mot honom.

”En kvinna har blivit strypt”, sade hon. ”På ett tåg som nyss körde förbi. Jag såg det själv.”

Konduktören såg undrande på henne.

”Ursäkta, hur sa damen?”

”Det var en karl som ströp en kvinna! På ett tåg! Jag såg det själv — där.” Hon pekade på fönstret.

Konduktören såg ytterst misstrogen ut.

”Ströp?” sade han tvivlande.

”Ja, just ströp! Jag såg det ju med mina egna ögon. Ni måste göra något nu genast!”

Konduktören hostade besvärat.

”Damen har kanske råkat slumra till ett tag och … hrm …” Han avbröt sig finkänsligt.

”Jag har faktiskt sovit en stund, men om ni tror att jag drömde det så misstar ni er. Jag såg det själv, har jag ju sagt.”

Konduktören kastade en blick på tidskriften som låg på bänken. På den uppslagna sidan höll en man på att strypa en kvinna medan en annan man siktade på dem med en revolver från dörren.

”Damen har väl inte råkat läsa en spännande berättelse”, sade han övertalande, ”och sen slumrat till och vaknat lite omtöcknad och …”