Agatha Christie: 4.50 från Paddington

”Doktor Quimper”, sade Bacon, ”jag måste varna er …”

”Ni kan dra åt helvete med era varningar”, sade doktor Quimper. ”Inbillar ni er verkligen att någon kommer att tro på vad ett par gamla fnoskiga tanter påstår? Vad är det för struntprat om ett tåg?”

”Elspeth McGillicuddy anmälde genast mordet till polisen den tjugonde december och lämnade ett signalement på mördaren.”

Doktor Quimper ryckte resignerat på axlarna. ”Jag tycks alltid ha en förbannad otur”, sade han.

”Men …”, sade mrs McGillicuddy.

”Tyst, Elspeth”, sade miss Marple.

”Varför skulle jag vilja mörda en för mig okänd kvinna?” sade doktor Quimper.

”Det var inte någon okänd kvinna”, sade kommissarie Craddock. ” Det var er fru.”

”Det visade sig vara mycket, mycket enkelt, precis som jag hade börjat misstänka”, sade miss Marple. ”Den banalaste formen av mord. Det händer ju så ofta att gifta män mördar sina fruar.”

Mrs McGillicuddy såg på miss Marple och kommissarie Craddock. ”Jag skulle vara tacksam om ni ville förklara lite närmare hur det låg till.”

”Jo, du förstår, han såg en chans att gifta sig med en rik kvinna, Emma Crackenthorpe”, sade miss Marple. ”Men han kunde inte gifta sig med henne eftersom han redan var gift. Han och hans fru hade inte levt ihop på flera år men hon ville inte gå med på skilsmässa. Det stämde in mycket bra på det kommissarie Craddock berättade för mig om den kvinna som kallade sig för Anna Stravinska. Hon hade sagt till en av sina vänner att hon var gift med en engelsman, och dessutom var hon en hängiven katolik. Doktor Quimper vågade inte göra sig skyldig till bigami genom att gifta sig med Emma, och eftersom han var en mycket hänsynslös och skrupelfri person beslöt han sig för att ta livet av sin hustru. Det var mycket skickligt uttänkt av honom att mörda henne på ett tåg och gömma liket i sarkofagen i ladan. Han avsåg att det skulle sättas i samband med familjen Crackenthorpe. Dessförinnan hade han skrivit ett brev till Emma och gett sken av att det kom från den Martine som Edmund Crackenthorpe hade uppgett att han skulle gifta sig med. Emma hade nämligen berättat allt om sin bror för doktor Quimper. Sedan, när rätta ögonblicket var inne, uppmanade han Emma att tala om alltsammans för polisen. Han räknade med att den döda kvinnan skulle identifieras som Martine. Han måste ha fått veta att Parispolisen efterlyste Anna Stravinska och därför ordnade han så att det kom ett vykort från Jamaica.

Det var en lätt sak för honom att ordna ett sammanträffande med sin fru i London, och att övertyga henne om att de borde försonas och be henne följa med honom hit och ’träffa hans familj’. Vi behöver inte gå in på det som sedan hände, för det är alldeles för otäckt att tala om. Det var naturligtvis ren snikenhet som drev honom till det. När han tänkte på skatterna, och hur stor del de tog av inkomsten, började han undra om det inte skulle vara bra att ha tillgång till mer kapital. Han hade kanske tänkt på det redan innan han beslöt sig för att mörda sin fru. Hur som helst så började han förbereda terrängen genom att sprida ut rykten om att någon hade försökt förgifta gamle mr Crackenthorpe, och sedan gav han familjen en dos arsenik. Fast inte alltför stor förstås för han ville inte att gamle mr Crackenthorpe skulle dö.”

”Men jag förstår fortfarande inte hur han bar sig åt”, sade Craddock. ”Han var ju inte närvarande när curryn lagades.”

”Nej, men då fanns det ingen arsenik i curryn”, sade miss Marple. ”Han lade den i curryn efteråt, när han tog med sig den för att analysera den. Han hade antagligen lagt arsenik i cocktailshakern tidigare. Sedan var det ju en smal sak för honom som husläkare att ge Alfred Crackenthorpe gift, och att skicka tabletterna till Harold i London sedan han först hade garderat sig med att säga åt Harold att han inte längre behövde ta några tabletter. Allt han gjorde var präglat av iskall kyla och grymhet och snikenhet, och jag är verkligen mycket ledsen att de har avskaffat dödsstraffet, för om någon borde hängas så är det doktor Quimper”, slutade miss Marple och såg så pass blodtörstig ut som en gammal vimsig och rar dam kan göra.

”Hör, hör”, sade kommissarie Craddock.

”Det kom för mig att även om man bara ser något så att säga från baksidan, så är också en baksida mycket karakteristisk”, fortsatte miss Marple. ”Jag tänkte att om Elspeth fick se doktor Quimper i precis samma ställning som hon hade sett mannen på tåget, alltså med ryggen åt henne och lutad över en kvinna som han höll om strupen, skulle hon nog säkert känna igen honom, eller reagera på något sätt. Det var därför jag måste göra upp min lilla plan med benäget bistånd av Lucy.”

”Det gav mig faktiskt en chock”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag sa ’det är han’ innan jag hann hejda mig. Och ändå hade jag ju aldrig sett mannens ansikte och …”

”Jag var så rädd att du skulle säga det, Elspeth”, sade miss Marple.

”Jag tänkte också göra det”, sade mrs McGillicuddy. ”Jag tänkte säga att jag inte hade sett hans ansikte.”

”Det skulle helt enkelt ha varit fatalt”, sade miss Marple. ”För, du förstår, han trodde att du verkligen kände igen honom. Han kunde ju inte veta att du inte hade sett hans ansikte.”

”Då var det alltså tur att jag höll mun”, sade mrs McGillicuddy.

”Jag skulle inte ha låtit dig säga ett ord till”, sade miss Marple.

Craddock skrattade plötsligt. ”Ni två!” sade han. ”Ni är verkligen ett strålande par. Och nu då, miss Marple? Blir det något lyckligt slut? Hur blir det till exempel med den stackars Emma Crackenthorpe?”

”Hon kommer naturligtvis att glömma doktorn”, sade miss Marple. ”Och om hennes far dör — och jag tror inte alls att han är så stark som han inbillar sig — kommer hon nog att ge sig ut på en kryssning eller kanske slå sig ner utomlands precis som Geraldine Webb, och jag tror att det kommer att ge resultat. Fast jag hoppas det blir en trevligare man än doktor Quimper.”

”Men Lucy Eyelesbarrow då? Kommer bröllopsklockorna att ringa för henne också?”

”Kanske”, sade miss Marple. ”Det skulle inte förvåna mig.”

”Vilken av dem kommer hon att ta?” sade Dermot Craddock.

”Vet ni inte det?” sade miss Marple.

”Nej”, sade Craddock. ”Gör ni?”

”Ja, jag tror det”, sade miss Marple och blinkade åt honom.