Agatha Christie: 4.50 från Paddington

”Om vi förutsätter att uppgifterna stämmer, vad tror ni då att kroppen har tagit vägen?”

”Det tycks bara finnas två möjligheter”, sade miss Marple utan att tveka. ”Den troligaste är naturligtvis att kroppen lämnades kvar på tåget, men det förefaller osannolikt nu, för i så fall skulle den ha hittats i går kväll, av någon annan passagerare eller av järnvägspersonalen vid tågets ändstation.”

Frank Cornish nickade.

”Den enda möjlighet som återstod mördaren vore att kasta ut kroppen genom ett fönster medan tåget befann sig ute på linjen. I så fall måste den fortfarande ligga någonstans längs banan utan att någon har upptäckt den — fast det verkar inte särskilt troligt. Men så vitt jag kan se fanns det ingen annan möjlighet att göra sig av med den.”

”Man brukar ju läsa om att de stoppar lik i koffertar, men nu för tiden reser ingen med koffertar, bara resväskor, och man får inte rum med ett lik i en resväska”, sade mrs McGillicuddy.

”Jag håller med er båda två”, sade Cornish. ”Liket, om det finns något lik, borde ha hittats vid det här laget, eller också kommer man att hitta det snart. Jag ska meddela er så snart det inträffar något nytt — fast i så fall får ni säkert läsa om det i tidningarna. Det finns naturligtvis en möjlighet att kvinnan, även om hon blev illa åtgången, klarade sig undan med livet i behåll. Det kan hända att hon har lyckats ta sig av tåget på egen hand.”

”Knappast utan hjälp”, sade miss Marple. ”Och i så fall måste någon ha lagt märke till det. En man som hjälper en kvinna som han påstår är sjuk.”

”Ja, det måste någon ha märkt”, sade Cornish. ”Eller om en kvinna hittades medvetslös eller sjuk i en järnvägsvagn och fördes till sjukhus, skulle vi också ha fått rapport om det. Jag tror inte det kommer att dröja länge förrän ni får höra mer om saken.”

Men både den dagen och nästa dag gick. På kvällen den andra dagen fick miss Marple ett brev från överkonstapel Cornish.

”Beträffande den angelägenhet som ni rådfrågade mig om har en undersökning företagits, men den lämnade inte något resultat. Man har inte hittat något kvinnolik. Inget sjukhus har behandlat någon kvinna med det signalementet som ni lämnade, och man har inte rapporterat något fall där en kvinna varit chockskadad eller hastigt insjuknat, och man har inte heller lagt märke till någon kvinna som stigit av vid stationen, hjälpt av en man. Ni kan vara förvissad om att vi har gjort en mycket grundlig undersökning. Jag tror mycket väl att er vän kan ha bevittnat en scen av det slag hon beskrev men att den var betydligt mindre allvarlig än hon trodde.”

”Mindre allvarlig! Struntprat!” sade mrs McGillicuddy. ”Det var mord.”

Hon såg trotsigt på miss Marple och miss Marple mötte hennes blick.

”Säg det du bara, Jane”, sade mrs McGillicuddy. ”Säg att jag misstog mig! Säg att jag bara har inbillat mig alltsammans! För det är väl det du tänker?”

”Vem som helst kan missta sig”, påpekade miss Marple vänligt. ”Vem som helst, Elspeth — till och med du. Den saken får vi inte glömma. Men jag tror fortfarande att du inte har misstagit dig … Du använder glasögon när du läser, men du ser mycket bra på långt håll — och det du såg gjorde ett mycket starkt intryck på dig. Det finns inget tvivel om att du var mycket uppskakad när du kom hit.”

”Jag kommer aldrig att glömma det”, sade mrs McGillicuddy med en rysning. ”Det värsta är att jag inte har en aning om vad jag ska göra åt det.”

”Jag tror inte att du kan göra något mer åt det”, sade miss Marple fundersamt. (Om mrs McGillicuddy hade gett akt på sin väns tonfall skulle hon kanske ha lagt märke till en svag betoning på ordet du). ”Du har rapporterat det du såg — till järnvägsmyndigheterna och till polisen. Nej, det finns inget mer du kan göra.”

”Det känns på sätt och vis som en lättnad”, sade mrs McGillicuddy, ”för som du vet så åker jag till Ceylon med detsamma efter jul — för att hälsa på Roderick, och jag vill absolut inte uppskjuta det besöket — jag har glatt mig så mycket åt det. Fast jag skulle förstås skjuta på det om jag ansåg att det var min plikt att göra det”, tillade hon prudentligt.

”Det tror jag säkert att du skulle göra, Elspeth, men jag anser som sagt att du gjort allt du kan göra.”

”Polisen får avgöra det”, sade mrs McGillicuddy. ”Och om polisen är så dum …”

Miss Marple skakade bestämt på huvudet.

”Polisen är inte alls dum”, sade hon. ”Och det är det som gör det så spännande, inte sant?”

Mrs McGillicuddy såg oförstående på henne och miss Marple konstaterade på nytt att hennes väninna var en kvinna med fasta principer men i avsaknad av fantasi.

”Man vill veta vad som verkligen hände”, sade miss Marple.

”Hon blev mördad.”

”Jo, men vem mördade henne, och varför, och vart tog liket vägen? Var finns det nu?”

”Det är polisens sak att ta reda på det.”

”Javisst — men de har inte hittat det. Och det tyder på att mannen var skicklig — mycket skicklig. Jag begriper uppriktigt sagt inte var han har gjort av det … Han tar livet av en kvinna i ett utbrott av raseri — det kan inte vara överlagt, för ingen tar livet av en kvinna under de omständigheterna strax innan tåget kommer till en stor station. Nej, det måste ha rört sig om ett gräl — svartsjuka — någonting åt det hållet. Han stryper henne — och sedan står han där med ett lik att ta hand om och tåget rullar just in på stationen. Vad gör man då annat än det jag sa först, stöttar upp den döda kvinnan i en hörna så att det ser ut som om hon sover, lägger något över hennes ansikte och stiger sedan av tåget så fort som möjligt. Jag kan inte tänka mig någon annan möjlighet — och ändå måste det finnas någon …”

Miss Marple försjönk i tankar.

Mrs McGillicuddy talade till henne två gånger innan hon svarade.

”Du börjar bli döv, Jane.”

”Ja, kanske lite. Jag tycker folk talar otydligare nu för tiden än förr. Men visst hörde jag det du sa. Jag lyssnade bara inte.”

”Jag frågade om hur tågen till London går i morgon. Passar det dig om jag åker på eftermiddan? Jag tänker hälsa på Margaret och hon väntar mig inte förrän till teet.”

”Skulle du ha något emot att åka med det tåg som går 12.15? Vi kunde äta lunch tidigt.”

”Jovisst, men …”

”Tror du att Margaret skulle ta illa upp om du inte kommer till te — om du kommer så där vid sjutiden”, fortsatte miss Marple.

Mrs McGillicuddy såg nyfiket på sin vän.

”Vad är det du har i kikaren, Jane?”

”Jag hade tänkt följa med dig till London, och att vi sedan skulle åka tillbaka igen ända fram till Brackhampton med samma tåg som du reste med häromdagen. Sedan skulle du åka tillbaka till London från Brackhampton och jag skulle fortsätta hit som du gjorde. Jag skulle naturligtvis betala biljetterna”, tillade miss Marple med eftertryck.

Mrs McGillicuddy fäste inget avseende vid den ekonomiska frågan.

”Vad är det du väntar dig ska hända, Jane?” frågade hon. ”Ännu ett mord?”

”Nej, visst inte”, sade miss Marple chockerad. ”Men uppriktigt sagt skulle jag gärna, under ditt ciceronskap, själv vilja se brotts … brotts … det är verkligen svårt att finna det rätta ordet — brottsterrängen.”

Så kom det sig att miss Marple och mrs McGillicuddy följande dag satt mitt emot varandra i en förstaklasskupé i det tåg som lämnade Paddington Station i London 4.50. Det hade varit ännu större trängsel på stationen än på fredagen — det var nu bara två dagar kvar till jul — men på 4.50-tåget fanns det ganska gott om plats, åtminstone i de bakre vagnarna.