Agatha Christie: 4.50 från Paddington

Kartor av alla slag var Leonards stora intresse. Orsaken till den gamla damens frågor om en karta i stor skala över ett visst område uppväckte inte hans nyfikenhet. Han höll en lång utläggning om kartor i allmänhet och antecknade åt henne exakt de uppgifter som hon var ute efter. Inte nog med det. Han hittade dessutom en sådan karta i sin samling och lånade henne den, och miss Marple lovade att vara mycket aktsam om den och lämna tillbaka den i sinom tid.

”Kartor”, sade hans mor, Griselda, som trots att hon hade en vuxen son fortfarande såg förbluffande ung och fräsch ut, inte minst med tanke på att hon hade bott så många år i den förfallna gamla prästgården. ”Vad ska hon med kartor till?”

”Inte vet jag”, sade unge Leonard. Det sa hon inte.”

”Jag undrar jag …”, sade Griselda. ”Jag tycker det verkar konstigt … Hon borde inte syssla med såna saker vid sin ålder.”

Leonard frågade vad det var för ”saker” hon menade, och Griselda sade obestämt:

”Åh, med att lägga sin näsa i blöt. Men varför just kartor?”

Efter en tid fick miss Marple ett brev från sin systersonson David West. Det löd så här:

”Kära moster Jane. — Vad är det nu du har hittat på? Jag har tagit reda på det du ville veta. Det finns bara två tåg som kan komma ifråga — 4.33-tåget och 5-tåget. Det förra är ett persontåg som stannar i Haling Broadway, Barwell Heath, Brackhampton och alla stationer fram till Market Basing. 5-tåget är Walesexpressen till Cardiff, Newport och Swansea. Det förra passeras någonstans på linjen av 4.50-tåget, trots att det kommer till Brackhampton fem minuter tidigare, och det senare kör om 4.50-tåget strax innan Brackhampton.

Jag vädrar en saftig byskandal bakom din fråga. Såg du, när du återvände från en shoppingorgie i stan med 4.50-tåget, borgmästarens fru bli kysst av hälsovårdsinspektören i ett tåg som körde förbi? Men varför har det någon betydelse vilket tåg det var? Rörde det sig om en eskapad till Porthcawl? Tack för pullovern. Precis vad jag önskade mig.

Hur är det med trädgården? Men det är kanske inte så mycket att göra i den vid den här tiden på året?

Din tillgivne

Miss Marple smålog, sedan funderade hon över de upplysningar hon hade fått. Mrs McGillicuddy hade sagt att det inte hade funnits någon korridor i vagnen. Det kunde alltså inte vara Swanseaexpressen. Då återstod 4.33-tåget.

Det föreföll oundvikligt att hon måste göra ytterligare en tågresa. Miss Marple suckade, men började genast göra upp en plan.

Hon åkte liksom tidigare till London med 12.15-tåget, men den här gången åkte hon inte tillbaka 4.50 utan 4.33, ända fram till Brackhampton. Resan var händelselös, men hon noterade vissa detaljer. Tåget var ganska glest besatt — 4.33-tåget berördes inte av kvällsrusningen. Det fanns bara en enda passagerare i förstaklassvagnen — en mycket gammal herre som läste New Statesman. Miss Marple satt ensam i en kupé och vid de två uppehållen, vid Haling Broadway och Barwell Heath, lutade hon sig ut genom fönstret och iakttog passagerarna som steg på och av tåget. Några tredjeklasspassagerare steg på i Haling Broadway. I Barwell Heath steg några tredjeklasspassagerare av. Ingen steg på eller av förstaklassvagnen utom den gamle herrn med New Statesman.

När tåget närmade sig Brackhampton och gick in i en kurva reste sig miss Marple och ställde sig på prov med ryggen mot fönstret, sedan hon först hade dragit ner rullgardinen.

Hon kom underfund med att när tåget plötsligt gick in i kurvan och samtidigt saktade farten förlorade man balansen och ramlade bakåt mot fönstret och som följd därav kunde rullgardinen lätt flyga upp. Hon kikade ut i mörkret. Det var ljusare än det hade varit när mrs McGillicuddy åkt samma väg — det hade nätt och jämnt hunnit bli mörkt, men man såg just ingenting. Hon måste resa i dagsljus för att kunna göra några iakttagelser.

Dagen därpå åkte hon till London med morgontåget, inhandlade fyra örngottsvar (och ojade sig över priset!) för att utnyttja rekognosceringsturen till diverse inköp för hushållet, och åkte sedan tillbaka med ett tåg som avgick från Paddington 12.15. Också den här gången hade hon en förstaklasskupé för sig själv. Det är skatterna som gör det, tänkte miss Marple. Ingen har råd att åka förstaklass utom vissa affärsmän. Det är väl för att de kan sätta upp det på utgiftskontot.

Ungefär en kvart innan tåget skulle vara framme i Brackhampton tog miss Marple fram kartan som Leonard hade lånat henne och började granska landskapet. Hon hade studerat kartan noga på förhand, och sedan hon noterat namnet på en station som de körde förbi orienterade hon sig lätt på kartan. Just då började tåget sakta av inför en kurva. I själva verket var det en mycket lång kurva. Miss Marple satt med näsan tryckt mot fönstret och granskade marken nedanför sig (tåget körde på en ganska hög banvall). Hon delade sin uppmärksamhet mellan terrängen och kartan tills tåget efter en stund körde in i Brackhampton.

På kvällen skrev och postade hon ett brev till miss Florence Hill, Madison Road 4, Brackhampton … Nästa morgon gick hon till biblioteket och studerade en adresskalender för Brackhampton och en landskapsbok.

Ännu så länge hade det inte kommit fram någonting som tydde på att hennes lite diffusa uppslag var felaktigt. Det kunde mycket väl tänkas att det hon hade trott var riktigt. Hon vågade inte sträcka sig längre än så.

Men nästa steg krävde handling — och handling av ett slag som hon själv inte var fysiskt lämpad för. För att få definitivt besked om hennes teori var riktig eller ej, måste hon nu få hjälp av någon annan. Frågan var — av vem? Miss Marple gick igenom olika namn och möjligheter men förkastade dem alla med en förargad huvudskakning. De intelligenta människor vilkas intelligens hon kunde lita på hade allesammans för mycket att göra. Inte nog med att de hade mer eller mindre betydelsefulla arbeten, utan deras fritid var för det mesta inrutad långt i förväg. De ointelligenta som hade gott om fritid dög inte alls, avgjorde miss Marple.

Hon grubblade och grubblade men blev bara alltmer dyster till sinnes.

Så sken hon plötsligt upp. Hon uttalade ett namn högt.

”Javisst ja!” sade hon. ”Lucy Eyelesbarrow!”

Lucy Eyelesbarrow hade redan gjort sig ett namn i vissa kretsar.

Lucy Eyelesbarrow var trettiotvå år. Hon hade avlagt matematikexamen med högsta betyg i Oxford, var känd för att vara mycket intelligent och förutspåddes en lysande akademisk karriär.

Men Lucy Eyelesbarrow hade inte bara ett gott läshuvud utan var också begåvad med en god portion sunt förnuft. Hon kunde inte undgå att märka att de yrken som krävde en akademisk utbildning var synnerligen lågt betalda. Hon hade inte den minsta lust att ägna sig åt läraryrket och hon tog med förkärlek kontakt med personer som inte på långt när var lika begåvade som hon. Kort sagt, hon tyckte om människor, alla slags människor — och inte samma slags människor hela tiden. Dessutom var hon, uppriktigt sagt, förtjust i pengar. För att tjäna pengar måste man utnyttja en bristsituation.

Lucy Eyelesbarrow kom snabbt underfund med en mycket allvarlig bristsituation — bristen på kunnig hushållshjälp. Och till sina vänners och kurskamraters häpnad slog sig Lucy Eyelesbarrow på hushållsarbete.

Hennes framgång var snabb och obestridlig. Vid det här laget, sedan hon arbetat i yrket några år, var hon känd över hela Storbritannien. Det hände titt och tätt att hustrur sade glatt till sina män: ”Nu är saken klar. Jag kan följa med dig till Staterna. Jag har lyckats få Lucy Eyelesbarrow.” Det märkliga med Lucy Eyelesbarrow var att så snart hon kom in i ett hem försvann all oro, ängslan och allt slitgöra som genom ett trollslag. Lucy Eyelesbarrow gjorde allting, såg till allting, ordnade allting. Hon var otroligt kunnig på alla tänkbara områden. Hon pysslade om gamla föräldrar, skötte om småbarn, vårdade sjuka, lagade underbar mat, kom bra överens med alla gamla knarriga tjänsteandar som råkade finnas i huset (för det mesta fanns det inga), uppträdde taktfullt mot drulliga människor, lirkade med vanedrinkare, hade sällsynt god hand med hundar. Det bästa av allt var att hon aldrig brydde sig om vad hon gjorde. Hon skurade köksgolv, grävde i trädgården, gjorde rent efter hundar och bar kol!