Agatha Christie: 4.50 från Paddington

”Jag såg det ju”, avbröt mrs McGillicuddy honom. ”Jag var lika klarvaken som ni är nu. Och jag tittade ut genom fönstret och in genom ett fönster på tåget som körde parallellt med oss, och där var en man som höll på att strypa en kvinna. Och nu skulle jag bra gärna vilja veta vad ni tänker göra åt det?”

”Nja … damen …”

”Ni tänker väl göra något åt det?”

Konduktören suckade och såg undvikande på sitt armbandsur.

”Vi är framme i Brackhampton om precis sju minuter. Jag ska rapportera det ni har talat om för mig. Åt vilket håll körde det där tåget?”

”Åt det här hållet förstås. Ni tror väl inte att jag hade kunnat se det om tåget hade svept förbi åt andra hållet?”

Konduktören såg ut som om han trodde att mrs McGillicuddy var i stånd att se ungefär vad som helst allt efter det andan föll på henne. Men han var oföränderligt artig och tålmodig.

”Lita på mig, damen”, sade han. ”Jag ska rapportera det ni har berättat. Kanske jag kan få ert namn och adress ifall …”

Mrs McGillicuddy gav honom den adress där hon skulle vistas de närmaste dagarna och sin fasta adress i Skottland, och han antecknade det. Sedan avlägsnade han sig med minen hos en man som har gjort sin plikt och lyckats avspisa en besvärlig representant för den resande allmänheten.

Mrs McGillicuddy var fortfarande bekymrad och på något sätt otillfredsställd. Skulle konduktören verkligen rapportera det hon berättat för honom? Eller hade han bara försökt lugna henne? Det fanns nog en hel del äldre kvinnor som reste omkring på tågen fullt övertygade om att de hade avslöjat kommunistiska komplotter, riskerade att bli mördade, såg flygande tefat och mystiska rymdskepp och rapporterade mord som aldrig hade ägt rum. Om konduktören tog för givet att hon var en av dem …

Tåget körde nu långsammare, körde över växlar och genom en klart upplyst stor stad.

Mrs McGillicuddy öppnade sin handväska, tog fram ett kvitto i brist på annat, skrev hastigt några rader på baksidan med sin kulspetspenna, lade det i ett kuvert som hon lyckligtvis råkade ha med sig, klistrade igen kuvertet och skrev något utanpå det.

Tåget rullade sakta in på en perrong där det var fullt med folk. Den vanliga allestädes närvarande rösten mässade:

”Tåget som kommer in till perrong 1 är det som avgår 5.38 till Milchester, Waverton, Roxeter och de följande stationerna till Chadmouth. Resande till Market Basing byter till tåget vid perrong 3.”

Mrs McGillicuddy spanade oroligt ut över perrongen. Så många resande och så få bärare. Men där var ju en! Hon ropade befallande åt honom.

”Hallå! Vill ni vara snäll och gå med det här genast till stationsinspektoren.”

Hon gav honom kuvertet tillsammans med en shilling.

Sedan sjönk hon ner på bänken med en suck. Nu hade hon i alla fall gjort så gott hon kunde. Hon tänkte ett ögonblick med saknad på shillingslanten. Det skulle faktiskt ha räckt med sex pence …

Hennes tankar återvände till den scen som hon hade bevittnat. Förfärligt, alldeles ohyggligt … Hon hade goda nerver, men nu rös hon till. Så egendomligt — så fantastiskt att något sådant skulle hända henne, Elspeth McGillicuddy! Om inte rullgardinen i vagnen hade råkat flyga upp … Men det var förstås försynen som hade ingripit.

Försynen hade velat att hon, Elspeth McGillicuddy, skulle bli vittne till ett mord. Hon knep bistert ihop läpparna.

Röster hojtade, en visselpipa ljöd, dörrar smälldes igen. 5.38-tåget gled långsamt ut från Brackhamptons station. En timme och fem minuter senare var det framme i Milchester.

Mrs McGillicuddy samlade ihop sina paket och sin resväska och steg av. Hon såg sig om på perrongen. Hon kom till samma slutsats som tidigare: för få bärare. De bärare som fanns tycktes vara fullt upptagna av postsäckar och resgods. Nuförtiden tog man visst för givet att alla passagerare skulle bära sina väskor själva. Men hon kunde i alla fall inte bära sin väska och sitt paraply och alla sina paket. Hon fick lov att vänta. Så småningom fick hon tag på en ledig bärare.

”Taxi?”

”Nej, det är nog någon nere och möter mig.”

Ute på stationsplanen kom en taxichaufför, som hade hållit utkik vid utgången, fram till henne.

”Är det mrs McGillicuddy?” sade han på traktens mjuka dialekt. ”Som ska till St. Mary Mead?”

Mrs McGillicuddy sade att det stämde. Hon betalade bäraren, tillräckligt men inte rundhänt. Bilen med mrs McGillicuddy, hennes resväska och hennes paket körde i väg i kvällsmörkret. Det var en och en halv mil till St. Mary Mead. Mrs McGillicuddy satt kapprak I bilen, ur stånd att slappna av. Hon längtade efter att få ge uttryck åt sina känslor. Till sist körde taxin in på den välbekanta bygatan och stannade utanför det hus dit hon skulle; mrs McGillicuddy klev ur och gick uppför den stensatta gången till ytterdörren. Chauffören bar in hennes bagage när dörren öppnades av ett medelålders hembiträde. Mrs McGillicuddy gick tvärs över hallen fram till den öppna dörren till vardagsrummet, där hennes värdinna, en bräcklig gammal dam, väntade.

”Elspeth!”

”Jane!”

De kysste varandra, och sedan utbrast mrs McGillicuddy utan övergång eller omsvep:

”Åh, Jane! Jag har just sett ett mord! ”

Trogen de föreskrifter som dikterats henne av hennes mor och mormor — det vill säga att en verklig dam varken kan bli chockerad eller förvånad — höjde miss Marple bara på ögonbrynen och skakade på huvudet när hon sade:

”Så pinsamt för dig, Elspeth, och så originellt. Det är nog bäst att du berättar alltsammans för mig genast.”

Det var just vad mrs McGillicuddy ville göra. Hon slog sig ner framför brasan, drog av sig handskarna och kastade sig genast in i en vidlyftig skildring.

Miss Marple lyssnade med spänd uppmärksamhet. När mrs McGillicuddy till sist tystnade för att hämta andan, sade miss Marple beslutsamt:

”Jag tror det är bäst att du går upp på ditt rum och tar av dig hatten och tvättar av dig resdammet. Sedan ska vi äta en bit mat — och då ska vi inte alls tala om den här saken. När vi ätit kan vi prata närmare om det och diskutera det från alla synpunkter.”

Mrs McGillicuddy samtyckte till detta förslag. De två damerna åt kvällsmat, och medan de åt diskuterade de olika aspekter på livet såsom det levdes i St. Mary Mead. Miss Marple kommenterade den nye organistens allmänna opålitlighet, berättade den senaste skandalen om apotekarfrun, och berörde det spända förhållandet mellan folkskollärarinnan och skolrådet. Sedan övergick de till att prata om varandras trädgårdar.

”Pioner är så oberäkneliga”, sade miss Marple när hon reste sig från bordet. ”Antingen tar de sig — eller också gör de det inte. Men om de trivs så stannar de hos en för hela livet, så att säga, och det finns verkligen många vackra sorter nuförtiden.”

De slog sig ner framför brasan igen, och miss Marple gick och hämtade två gamla Waterfordglas i ett hörnskåp och en flaska i ett annat skåp.

”Du får inget kaffe i kväll, Elspeth”, sade hon. ”Du är redan alldeles för uppskärrad (och undra på det) och skulle nog inte kunna somna. Jag ordinerar att glas av mitt fruktvin, och senare kanske en kopp kamomillte.”

Mrs McGillicuddy gick med på detta arrangemang, och miss Marple hällde upp vin i glasen.

”Jane, du tror väl ändå inte att jag bara har drömt det eller inbillat mig det?” sade mrs McGillicuddy sedan hon prövande smuttat på vinet.

”Nej, visst inte”, sade miss Marple med eftertryck.