Agatha Christie: 4.50 från Paddington

Den här gången körde inget tåg jämsides med dem, eller de med något annat tåg. Då och då svepte ett tåg förbi dem på väg till London. Vid två tillfällen rusade ett tåg med hög fart förbi dem åt motsatta hållet. Mrs McGillicuddy kastade emellanåt en osäker blick på sitt armbandsur.

”Det är svårt att avgöra precis när det var — vi hade kört förbi en station som jag känner till …” Men de körde hela tiden förbi station efter station.

”Vi är framme i Brackhampton om fem minuter.”

En konduktör kom in i kupén. Miss Marple såg frågande på mrs McGillicuddy, som skakade på huvudet. Det var inte samma konduktör. Han klippte deras biljetter, och fortsatte en smula ostadigt just som tåget gick in i en lång kurva och samtidigt saktade farten.

”Nu är det nog Brackhampton när som helst”, sade mrs McGillicuddy.

”Vi är visst redan i utkanterna”, sade miss Marple.

Ljus glimtade förbi utanför, de såg hus, en hastig skymt av gator och spårvagnar. Tåget saktade farten ännu mer och de körde över växlar.

”Nu är vi strax framme”, sade mrs McGillicuddy, ”och jag kan inte förstå att den här resan har varit till någon nytta. Har du fått ut något av den, Jane?”

”Nej, tyvärr inte”, sade miss Marple villrådigt.

”Vi har bara kastat bort pengarna i onödan”, sade mrs McGillicuddy, men med mindre ogillande än om hon själv hade betalt för sin resa. Miss Marple hade varit orubblig på den punkten.

”Men oavsett det så vill man gärna själv se den plats där någonting har inträffat”, sade miss Marple. ”Det här tåget är några minuter försenat. Var tåget som du åkte med i fredags också försenat?”

”Jag tror inte det. Jag tänkte inte närmare på det.”

Tåget rullade långsamt in på Brackhamptons trängselfyllda station. En hes högtalarröst meddelade tågtider, dörrar öppnades och stängdes, folk steg av och på, myllrade fram och tillbaka längs perrongen.

Miss Marple tänkte att det inte var någon konst för en mördare att blanda sig med mängden, att lämna stationen osedd mitt i folkströmmen, eller till och med att gå upp i en annan vagn och fortsätta med tåget till den station dit han skulle. Men däremot var det inte så lätt att låta ett lik försvinna spårlöst. Liket måste finnas någonstans, var det nu än var.

Mrs McGillicuddy hade stigit av och stod nu på perrongen och talade med miss Marple genom det öppna fönstret.

”Var nu rädd om dig, Jane”, sade hon. ”Akta dig så att du inte förkyler dig. Det är lätt gjort vid den här tiden på året, och du är inte längre så ung.”

”Nej, jag vet”, sade miss Marple.

”Och nu ska vi inte oroa oss mer för det här. Vi har gjort vad vi har kunnat.”

Miss Marple nickade.

”Stå inte så där i kylan, Elspeth”, sade hon. ”I så fall kommer du att bli förkyld. Gå in i byffén och få dig en kopp varmt gott te. Du har gott om tid, det är tolv minuter kvar innan ditt tåg går.”

”Det tror jag att jag ska göra. Adjö då, Jane.”

”Adjö, Elspeth. Och god jul. Jag hoppas Margaret mår bra. Och ha det så trevligt på Ceylon, och hälsa så mycket till Roderick — om han kommer ihåg mig, vilket jag tvivlar på.”

”Visst kommer han ihåg dig — mycket väl. Du hjälpte ju honom när han gick i skolan — det gällde visst några pengar som försvann ur en pulpet — det glömmer han aldrig.”

”Jaså, det”, sade miss Marple.

Mrs McGillicuddy började gå därifrån, en visselsignal ljöd, tåget satte sig i rörelse. Miss Marple såg sin väninnas satta, fylliga gestalt bli allt mindre och mindre. Elspeth kunde resa till Ceylon med rent samvete — hon hade gjort sin plikt och ingen kunde begära något mer av henne.

Miss Marple lutade sig inte tillbaka mot ryggstödet när tåget ökade farten. Hon satt i stället kapprak och försjönk i djupa tankar. Även om miss Marple talade en smula virrigt och osammanhängande så hade hon ett klart och skarpt intellekt. Hon hade ett problem att lösa, nämligen hur hon skulle ställa sig till den här frågan; och överraskande nog kom hon fram till samma slutsats som mrs McGillicuddy: att det var hennes plikt att göra sitt bästa.

Mrs McGillicuddy hade sagt att de båda två hade gjort allt de kunde göra. Det var sant vad mrs McGillicuddy beträffade, men miss Marple var inte så säker på att det stämde ifråga om henne själv.

Ibland var det fråga om att använda sig av sin speciella begåvning … Men det var kanske inbilskt av henne att tänka så … För vad kunde hon egentligen göra? Hon kom att tänka på vad hennes väninna hade sagt: ”Du är inte längre så ung …”

Nyktert, likt en general som förbereder ett fälttåg, eller en affärsman som planerar en större transaktion, vägde hon skälen för och emot ett engagemang. På kreditsidan stod följande poster:

1. Min stora livserfarenhet och människokännedom.

2. Sir Henry Clithering och hans gudson (som visst är vid Scotland Yard), som var så hjälpsamma i Little Paddock.

3. Min systerson Raymonds yngste pojke, David, som är anställd vid järnvägen, om jag inte alldeles misstar mig.

4. Griseldas pojke Leonard som vet så mycket om kartor.

Miss Marple gjorde ett överslag över sina tillgångar och fann dem tillfredsställande. De var allesammans absolut nödvändiga för att uppväga bristerna på debetsidan — i synnerhet hennes egna fysiska brister.

Jag kan inte som förr åka hit och dit och själv ta reda på saker och ting, tänkte miss Marple.

Ja, det var den tyngst vägande invändningen — hennes egen ålder och skröplighet. Trots att hon var frisk för sin ålder så var hon ändå gammal. Och om doktor Haydock uttryckligen hade förbjudit henne att arbeta i trädgården skulle han knappast tillåta att hon gav sig ut för att söka rätt på en mördare. För det var precis vad hon tänkte göra — och det var just kruxet. Ty även om hon fram till nu så att säga hade blivit påtvingad ett mord, skulle hon i så fall avsiktligt ge sig i kast med det. Och hon var inte säker på att hon hade lust att göra det … Hon var gammal, gammal och trött. Hon kände just nu, vid slutet av en ansträngande dag, en stor motvilja mot att överhuvud taget företa sig något. Det enda hon ville var att få komma hem och sitta framför brasan och äta något gott till kvällsmat, och sedan gå och lägga sig, och dagen därpå pyssla lite i trädgården, bara lite försiktigt, utan att böja sig ner, utan att anstränga sig …

Jag är för gammal för att ge mig ut på några äventyr, sade miss Marple för sig själv, och när hon tankspritt såg ut genom fönstret följde hennes blick banvallens krökta linje …

En kurva …

Det påminde henne vagt om någonting … Strax efter det konduktören hade klippt deras biljetter …

Det gav henne ett uppslag. Ingenting annat än ett uppslag. Ett helt nytt uppslag …

En svag rodnad spred sig över miss Marples ansikte. Hon kände sig med ens inte det minsta trött!

Jag ska skriva till David i morgon, sade hon för sig själv.

Just då kom hon på att hon hade ytterligare en värdefull tillgång.

Javisst ja. Min trogna Florence!

Miss Marple genomförde metodiskt sin fälttågsplan och glömde inte att ta julhelgen med i beräkningen, vilken utan tvivel var en fördröjande faktor. Hon skrev till sin systersonson, David West, och samtidigt med julhälsningarna passade hon på att be honom om vissa upplysningar.

Som tur var blev hon, liksom under alla år, inbjuden till prästgården på julmiddag, och där fick hon tillfälle att fråga unge Leonard, som var hemma över julen, om kartor.