Agatha Christie: 4.50 från Paddington

En av hennes principer var att aldrig åta sig ett engagemang för någon längre tid. Två veckor var det vanliga — bara under mycket exceptionella omständigheter sträckte hon sig till en månad. För de två veckorna fick man betala en mindre förmögenhet! Men, under de två veckorna levde man i sjunde himmeln. Man kunde koppla av fullkomligt, resa utomlands, stanna hemma, göra vad man hade lust till, förvissad om att allting gick som smort på hemmafronten under Lucy Eyelesbarrows förfarna ledning.

Hon var naturligtvis kolossalt efterfrågad. Om hon ville kunde hon fullteckna sitt program för minst tre år framåt. Hon hade blivit erbjuden fantastiska summor för att ta en fast anställning. Men Lucy hade ingen tanke på att ta en fast plats, och hon ville inte heller låta tinga sig för mer än sex månader framåt. Och under den perioden tog hon sig då och då, utan sitt otåligt väntande klientels vetskap, några dagars påkostad semester (hon gjorde ju inte av med några pengar annars och var frikostigt avlönad och fick kost och logi) eller åtog sig med kort varsel ett uppdrag som råkade fängsla hennes fantasi eller därför att hon ”gillade människorna”. Eftersom det stod henne fritt att välja och vraka bland alla dem som ropade i högan sky efter hennes tjänster var det oftast hennes personliga sympatier som fick avgöra hennes val. För att få Lucy Eyelesbarrow i huset räckte det inte med att man hade gott om pengar. Hon kunde välja och vraka och hon valde och vrakade. Hon trivdes mycket bra med sin tillvaro och fann den ständigt lika omväxlande och underhållande.

Lucy Eyelesbarrow läste och läste om brevet från miss Marple. Hon hade gjort miss Marples bekantskap för två år sedan när hon hade blivit tingad av Raymond West, författaren, för att se efter hans gamla moster som var rekonvalescent efter lunginflammation. Lucy hade blivit mycket förtjust i miss Marple. Vad miss Marple beträffar hade hon, sedan hon genom sovrumsfönstret sett att Lucy Eyelesbarrow verkligen grävde för luktärterna på det rätta sättet, sjunkit tillbaka mot kudden med en suck av lättnad, ätit de frestande små måltider som Lucy Eyelesbarrow gjorde i ordning åt henne, och angenämt överraskad lyssnat till sitt gamla knarriga hembiträdes berättelser om hur ”jag lärde den där miss Eyelesbarrow hur hon skulle virka ett mönster som hon aldrig hade hört talas om! Hon var verkligt tacksam.” Och hennes läkare hade blivit förvånad över hennes snabba tillfrisknande.

Miss Marple skrev till miss Eyelesbarrow och frågade om hon ville åta sig ett speciellt uppdrag åt henne — ett ganska ovanligt uppdrag. Om miss Eyelesbarrow hade tillfälle kunde de kanske träffas och diskutera saken lite närmare.

Lucy Eyelesbarrow rynkade pannan medan hon tog sig en funderare. Hon var i själva verket fullbokad. Men ordet ovanligt, och hennes minne av miss Marples personlighet, avgjorde saken och hon ringde omedelbart upp miss Marple och förklarade att hon inte kunde komma till St. Mary Mead eftersom hon var upptagen av arbete för tillfället, men att hon var ledig mellan två och fyra dagen därpå och kunde träffa miss Marple någonstans i London. Hon föreslog som mötesplats sin klubb, ett ganska kufiskt ställe som hade den fördelen att där fanns flera små mörka skrivrum som för det mesta stod tomma.

Miss Marple gick med på hennes förslag och dagen därpå träffades de.

Sedan de hälsat på varandra visade Lucy Eyelesbarrow sin gäst in i det dystraste av skrivrummen. ”Jag är tyvärr ganska upptagen för tillfället, men ni kan kanske tala om vad det gäller för uppdrag?”

”Det är egentligen mycket enkelt”, sade miss Marple. ”Ovanligt men enkelt. Jag vill att ni ska leta rätt på ett lik.”

Lucy misstänkte ett ögonblick att miss Marple var rubbad, men hon avvisade snabbt den tanken. Miss Marple var i högsta grad vid sina sinnens fulla bruk. Hon hade menat precis det hon hade sagt.

”Vad för slags lik?” frågade Lucy Eyelesbarrow med beundransvärt lugn.

”Ett kvinnolik”, sade miss Marple. ”Liket av en kvinna som har blivit mördad — närmare bestämt strypt — på ett tåg.”

Lucy höjde en aning på ögonbrynen.

”Ja, det var sannerligen ovanligt. Berätta lite närmare.”

Miss Marple berättade det för henne. Lucy Eyelesbarrow lyssnade uppmärksamt, utan att avbryta henne. Till slut sade hon:

”Det beror helt och hållet på vad er vän såg — eller tyckte sig se …?”

Hon lämnade meningen oavslutad så att den fick formen av en fråga.

”Elspeth McGillicuddy hör inte till dem som inbillar sig saker och ting”, sade miss Marple. ”Det är därför jag tror fullt och fast på det hon sa. Men om det hade varit Dorothy Cartwright — ja, då skulle det ha varit en helt annan sak. Dorothy kommer alltid dragande med en massa fantastiska historier, och oftast tror hon på dem själv, och för det mesta finns det en kärna av sanning i dem men absolut inte mer. Men Elspeth hör till dem som har svårt att tro att någonting ovanligt eller sällsamt kan hända. Hon är minst av allt mottaglig för suggestion, står med båda fötterna på jorden.”

”Jaså, på det viset”, sade Lucy tankfullt. ”Då får vi väl utgå från att det är riktigt. Vad är det meningen att jag ska göra?”

”Jag har en mycket hög uppfattning om er”, sade miss Marple, ”och det är så, förstår ni, att jag inte längre orkar med att resa omkring och ta reda på saker och ting.”

”Vill ni att jag ska göra efterforskningar? Något i den stilen? Men har inte polisen redan gjort det? Eller tror ni att de har slarvat ifrån sig det?”

”Nej, inte alls”, sade miss Marple. ”Det är bara det att jag har en teori om kvinnans lik. Det måste finnas någonstans. Om man inte hittade det på tåget måste det ha knuffats eller kastats av tåget — men man har inte hittat det någonstans längs banan. Därför åkte jag ner samma väg för att se efter om det fanns något ställe där kroppen kunde ha kastats av tåget och ändå inte ha hittats längs banan — och det fanns det. Järnvägen går i en stor kurva strax innan man kommer till Brackhampton och uppe på en hög banvall. Om man kastar ut ett lik där, när tåget lutar svagt, tror jag att det skulle falla rätt nerför banvallen.”

”Men också i så fall skulle man väl hitta det?”

”Javisst. Man skulle vara tvungen att avlägsna det … Men vi kommer till den saken om en liten stund. Här har vi platsen — på den här kartan.”

Lucy böjde sig fram och såg på den punkt på kartan som miss Marple pekade ut.

”Nuförtiden ligger det alldeles i utkanten av Brackhampton”, sade miss Marple, ”men förr i tiden var det en herrgård med en stor park och stora marker och den finns fortfarande kvar i orört skick — fast numera är den omgiven av hyreshus och små förortsvillor. Den heter Rutherford Hall. Den byggdes 1884 av en man som hette Crackenthorpe, en mycket rik fabrikör. Dennes son, som nu är en gammal man, bor där fortfarande tillsammans med en dotter. Järnvägen går i en vid sväng runt drygt hälften av egendomen.”

”Och vad är det ni vill att jag ska göra?”

”Jag vill att ni ska ta plats där. Alla söker med ljus och lykta efter duktiga hembiträden — jag kan inte tänka mig att det blir så svårt.”

”Nej, det blir nog inte så svårt.”

”Jag har hört sägas att mr Crackenthorpe är något av en girigbuk. Ni blir nog erbjuden en låg lön, men jag ska skjuta till en summa så att ni får något mer än den nuvarande taxan.”

”Med tanke på svårigheterna?”

”Inte så mycket för svårigheterna som för risken. Det kan vara farligt, förstår ni. Det är inte mer än rätt att jag varnar er för det.”