Elisabeth Beskow - På Elghyttan

Men när han kom till det rum, där Gustaf Adolf var, fann han brodern på knä. Hastigt stängde han dörren igen och aflägsnade sig, behållande rådet för sig själf. Gustaf Adolf hade tydligen andra styrkemedel.

Hade den unge studentens närmaste anat hur han kände sig till mods, där han låg på knä inför Gud, skulle deras oro varit ännu större än den var. Gustaf Adolf erfor, att det är ingen lek och icke endast ljuflighet att fostras till ett Guds redskap. Gud tar hårdt i en, tvingar en ned på sina knän med en förkrossande känsla af egen oförmåga och stort ansvar.

Klockan slog sex, och Gustaf Adolf reste sig från bönen.

»Ja, nu gäller det, Herre», suckade han; »öfvergif mig icke!»

Och så gick han in i den upplysta salen. Han var blek, då han stannade vid bordet och kände alla blickar riktade på sig. Med ett starkt behof af hjälp slöt han ögonen och började bedja högt hvad hans hjärta kände. Och hjälpen kom. Aldrig hade den älskade Mästaren framstått mera lefvande för hans trosblick än i detta ögonblick. En visshet om att stå här på Guds befallning och ej af eget tilltag genomströmmade honom och gaf honom en stor kraft. Blott ett hade han att förkunna, men det var det högsta som nämnas kan, det var Guds kärlek uppenbarad i Jesus Kristus. Ungdomlig hänförelse och kärlek till Gud och människor vibrerade i hans tal. Alla lyssnade. Det låg något sällsynt gripande i detta föredrag, fritt från allt effektsökeri. Klangen var äkta, det kände hvar och en.

Predikan blef icke lång, och amen kom som en öfverraskning. Efteråt ville alla hälsa på Gustaf Adolf. Många grofva händer tryckte hjärtligt hans, och månget tåradt öga lyste af tacksamhet.

Majoren var mycket rörd och stolt.

»Min älskade gosse», sade han och tog Gustaf Adolf i famn, »du är en vältalare af första rang, du kan bli biskop, om du vill. Denna predikan kommer jag att ha godt af ett helt år.»

»Du hade fasligt brådtom», sade Christian; »orden snafvade öfver hvarandra i munnen på dig. Men hade du hållit på lite till, så tror jag rent af du omvändt mig.»

»Du var så vacker i din hänförelse, den klädde dig så», inföll tant Cilla och runkade på hufvudet.

»Dig kan jag stå ut med att höra; du förstår konsten att predika kort», förklarade Torvald.

»Jag förstod hvart enda ord», sade Irene och slöt sig smeksamt intill brodern.

Han böjde sig ned och kysste henne. Det omdömet satte han mest värde på.

Elisa stod tyst. Det var henne, som om hon sett Gustaf Adolf gå upp på en strålande höjd, dit hon ej kunde följa honom, då hon såg honom helt besjälas af en kärlek, som hon icke kände. Men hon ville ej, att de skulle glida ifrån hvarandra mer än nödvändigt var, han skulle ej alldeles behöfva sakna hennes sympati nu.

»Hvad det måtte kännas underbart att stå och tala ut så där hvad som fyller ens hjärta», sade hon till honom, då de öfriga skingrats åt olika håll och blott kandidat Rise var kvar.

»Ja, det är storartadt», svarade Gustaf Adolf, och hans ögon strålade. »Men det allra underbaraste är dock att få känna sig vara ett Guds redskap. Så eget det kan låta, men jag har liksom en annan känsla för mig själf nu än förut. Det är som om mina läppar blifvit helgade genom det stora budskap de fått uttala. Det blir en dubbel synd för mig hädanefter, om jag besudlar dem med häftiga ord, lögn eller förtal.»

»Ja, det är stort att vara en Guds människa», sade Sven Rise.

Gustaf Adolf vände sig hastigt om.

»Ni är det?» frågade han hjärtligt. »Det har jag haft en känsla af från första stunden. Låt oss vara bröder!»

Sven Rise lade sin sjukligt smala och fina hand i Gustaf Adolfs manligt stora och starka. Det blef ett trofast handslag. Elisa stod bredvid och såg det med sympati.

Det finns vänskapsband, som innan de knytas på jorden äro knutna af Gud i himmelen och därför bli till välsignelse och andlig kraft. Ett sådant knöts i denna stund.

Julen kom och gick i frid på Elghyttan. Ingen schism rådde inom familjen, fast där inkommit ett nytt element. Visserligen kände sig både majoren och Christian besvärade, då Gustaf Adolf kom dem för nära in på lifvet, men de tyckte alltför mycket om honom för att bli förargade. Dock togo de hans afresa lugnare än eljest, när han denna gång återvände till Upsala.

För Elisa var det endast tomhet. Hon saknade sin älsklingsbror mer än vanligt, det var så otillfredsställande att han rest, innan hon hunnit vänja sig vid allt det nya i hans väsen.

Sven Rise stod bredvid henne på gården och såg efter den bortilande släden.

»Er bror går en ljus framtid till mötes», sade han.

»Jag har alltid drömt mig att Gustaf Adolf skall bli stor», svarade hon.

»Storhetsdrömmar äro farliga», sade Sven Rise, vemodig vid tanken på hur han känt och ännu kände inom sig håg och krafter till ett större kall än det han nu fyllde. »Men det är stort att redan i unga år få ägna sig åt Guds rikes tjänst», tillade han med tanke på Gustaf Adolf.

»Ja, i den tjänsten får man ju ej sträfva efter äreställen», sade Elisa.

»Man får bli allas tjänare. Och jag kan ej tänka mig något större än att, som han kommer att få göra, inför folkmassorna vittna om sin tro», sade Sven Rise.

Utan att han visste det hade under samtalet i hans ton röjt sig något af den saknad han kände för egen del vid tanken på sin undangömda plats. Elisa förstod honom och insåg plötsligt vidden af hans motgång. Hennes starkaste sympatier väcktes af att se hur undergifvet han bar den, utan klagan och utan afund för den hvilkens väg lyckades. Ibland hade hon tyckt, att han var en liten och tam själ, som kunde finna sig så bra i sina små förhållanden, men nu förstod hon, att denna hans förnöjsamhet var tillkämpad och så fullkomligt vunnen, att alla trodde den ligga i hans natur. Med sin tysta kamp och sina obeaktade segrar föreföll han henne i denna stund större än Gustaf Adolf med all sin ungdomliga kraft och hänförelse. Sven Rises uppgift i lifvet kunde ej vara mindre än Gustaf Adolfs, det stod med ens klart för Elisa.

»Den ene talar hänfördt till en stor mängd, men träffar kanske icke mer än ett eller par hjärtan», sade hon, »den andre framlefver tyst sitt lif bland ett fåtal människor och vinner kanske hälften af dessa.»

Hon talade långsamt och tankfullt liksom för sig själf.

Sven Rise betraktade henne med glad förvåning. Aldrig hade han väntat att hon skulle tala så, och därför föreföllo honom orden inspirerade. Han tog dem som en tröst från Gud. Är ej den ringa sysslan i Guds rike lika så viktig som den större? Beror ej allt på troheten? Sven Rise kände vikten af att hålla sitt ljus brinnande just på den plats, där Gud ställt honom, och icke under fåfäng längtan till en annan post låta elden slockna.

Vintern gick, det vårades, sommaren nalkades och med den kom Gustaf Adolf tillbaka.

Sven Rise var fortfarande på Elghyttan. Torvald och Irene skulle läsa ett par timmar om dagen äfven under sommaren. Elisa hade ordnat det så, förklarande det skadligt för barnen att gå lediga hela dagarna. Det egentliga skälet förteg hon, det fick ingen ana, kandidaten minst af alla. Hon hade genomskådat hans karaktär och visste, att han ej skulle samtyckt att stanna hela sommaren, om han ej fått göra nytta. Och att han skulle lämna Elghyttans hälsosamma skogsluft, förrän han af den blifvit tillräckligt stärkt att återtaga sina afbrutna studier, ingick ej i hennes planer.

Elisa och Sven Rise gladde sig tillsammans åt Gustaf Adolfs återkomst. Den frånvarande brodern och vännen hade ofta under de flydda vintermånaderna varit ämnet för deras samtal och blifvit ett starkt föreningsband emellan dem. Elisa talade gärna om brodern sådan han varit före den genomgripande förändring, hvilken gjort honom i viss mån främmande för henne. Sven Rise lyssnade alltid intresserad, och i gengäld kunde han sedan tala om detta Gustaf Adolfs nya lif, med hvars art han af erfarenhet var förtrogen. Elisa lyssnade som till ett ännu för henne dunkelt tal, men det lockade och drog, hon älskade att höra det. Hon skulle ju genom det lära sig förstå Gustaf Adolf bättre.