Elisabeth Beskow - På Elghyttan

»Jaså, var det du, min gosse», sade han belåten. »Kom och intressera dig för min diplomat.»

»Hvarför sitter pappa här och inte däruppe som vanligt?» frågade Christian och vräkte sig i soffhörnet så makligt, som om han ej ämnade resa sig i brådkastet.

Det försatte majoren i riktigt godt lynne.

»Ser du, ’ombyte förnöjer’», svarade han undvikande.

Det egentliga skälet ville han intet fram med.

»Det trodde jag knappast förnöjde dig», anmärkte Christian; »jag har då aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar enda dag under alla de år jag haft glädjen af din bekantskap.»

Majoren svarade intet. Diplomaten var väl så intressant invecklad just nu. Christian bolmade ut ett tjockt rökmoln ur sin cigarr och nedlät sig att ge ett råd, som fadern först blef otålig åt, men sedan följde. Han ville att man skulle intressera sig utan att råda.

»Det är fatalt med Gustaf Adolf, som gått och fått för sig, att allting är synd», sade Christian efter några ögonblick.

Majoren såg upp, tacksam att höra den tanke uttalas, som han icke vågat fram med själf.

»Ja, du tycker det också?» frågade han förtjust och tillade i den tron, att han kom med en upplysning: »Ser du, uppriktigt sagdt, är det därför jag sitter här med patiensen.»

»Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt något om den?»

»Ja, han påstår, att kort äro så många till förbannelse, att man inte bör ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmördande. Det tycker nu jag är en förtjänst; hvad skall man annars ta sig till de långa vinterkvällarna?»

»Det är således för att göra honom till viljes, som du lägger din patiens i smyg?» sade Christian leende.

»Ja, ser du», försvarade sig majoren en smula förlägen, »jag vill inte plåga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omöjligt vara af med.»

»Punsch tror jag rakt af du har midt på blanka hvardagskvällen», utbrast Christian plötsligt liflig vid åsynen af ett glas och en punschflaska, som stodo nästan dolda bland sakerna på ett litet bord bredvid soffan.

»Ja, ser du, det var så ensamt och ovant att sitta härnere så här dags. Det är jag inte van vid och måste göra något för att bli hemmastadd», sade majoren åter igen försvarande sig.

Han blef mycket lugnad, då Christian i stället för att klandra honom fyllde glaset och lät sig väl smaka.

»Ge mig litet också», bad majoren.

De drucko tvemännings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.

»Gustaf Adolf säger, att man bör tänka på sin själ», sade han.

»Den tycker jag för min del inte är mycket värd att tänka på», sade Christian.

»Ja, det förstås, att man är en stackare, men man har ändå alltid en själ, som är dyrbar i Guds ögon, säger Gustaf Adolf.»

»Det är tids nog att tänka på sin själ, när man skall dö», sade Christian.

»Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i höstas. Hon tänkte bara på sina fän, hon, ända in i det sista», sade majoren kuslig till mods för några sekunder, men tröstade sig snart igen. »Gud är nådig och barmhärtig, han, säger Gustaf Adolf, och lönar en inte efter ens gärningar, så man kan ju få göra litet som man tycker då, eller hur? Ty, ser du, där synden öfverflödar, där öfverflödar nåden, säger Gustaf Adolf.»

»Och där nåden öfverflödar, där öfverflödar synden, tycks det», anmärkte Christian torrt.

»Hvad säger du? Ja, det var inte dumt sagdt; du är ett snille, Christian. Det ligger snille i släkten, ser du, snille och reumatism. Du har fått snillet, du, och jag reumatismen! Men det var otäckt det där du sa’ i alla fall. Satan var ett snille han, ser du.»

»Så långt som han har jag då inte kommit ännu hvarken i snille eller ondska», lugnade Christian.

»Och det ska’ du inte heller. Du ska’ bli som Gustaf Adolf, det ska’ vi båda, du. Han har det nog bättre ställdt än vi, han. Men det är så omöjligt, det är så mycket man måste lägga bort, allting som är roligt, och hvad skall man göra i stället?»

»Ja, säg det!»

I detsamma kom Gustaf Adolf in. Christian betraktade sin bror med en sorglustig blick.

»Här ser du hur det går, när man vill börja med att göra fatet rent utantill», sade han. »Förändra oss själfva först innan du fördömer våra tidsfördrif.»

På söndagen ville Gustaf Adolf fara i högmässan. Elisa, Irene och kandidaten åkte med. Denne sistnämnde var mycket glad åt att få komma i kyrkan. Familjens medlemmar foro högst sällan dit och tycktes ej sätta i fråga, att någon skulle ha lust därtill. Kandidaten ville ej begära häst för sin räkning, och vägen till kyrkan var alltför lång att han skulle orka gå den till fots. En gång hade han vågat försöket, men gjorde ej om det.

Denna söndag var det solsken och klingande före. Man åkte i en stor täcksläde med nedfälld kur. Irene jublade. Att åka var hennes förtjusning, och att få sitta som en fullvuxen bredvid Elisa på framsätet med Gustaf Adolf full af lif och skämt midt emot och kandidaten att göra sig litet till för var hänförande. Friskt var det i morgonstunden. Solen glittrade nymornad på frosthvit skog. Hästarna trafvade jämnt och lugnt och bjällrorna klingade taktmässigt. Man var ute i god tid.

De fyra inne i släden hade trefligt under gladt samspråk. Men så småningom blef kandidaten tyst efter att i början af färden hafva förefallit ovanligt upplifvad. Elisa, som märkte förändringen, såg frågande på honom ett par gånger. Då försökte han rycka upp sig och bli liflig igen, men det ville intet lyckas. Hvad var det åt honom?

»Kandidaten mår bestämdt illa af att åka baklänges», sade Elisa plötsligt och reste sig i släden. »Byt plats med mig.»

»På inga villkor, jag kan sätta mig på kuskbocken», sade han, och en svag rodnad försökte färga hans allt för bleka kind.

»Nej, där är för kallt, och ni är redan förkyld; jag hörde er hosta i går kväll», sade Elisa. »Byt med mig. Irene mår också illa af att åka baklänges, men det gör inte jag. Jag sitter precis lika gärna där, det försäkrar jag er.»

Elisa bad bevekande och var tydligen besluten att få sin vilja fram, och Gustaf Adolf understödde henne. Sven Rise mådde verkligen alltför illa att motsätta sig dem, och upp på kuskbocken skulle han knappt orkat klättra just nu. Men förödmjukande kändes det att nödgas byta plats med Elisa. Kroppslig svaghet var för honom ett tungt kors att bära, och han kände dess tryck intensivare i detta ögonblick, än när hans bana afbrutits. Det var ej medlidande han ville läsa i Elisas blick, då den hvilade på honom.

Till eftermiddagen hade Gustaf Adolf utlyst en andaktsstund på Elghyttan. Stora salen på nedre botten röjdes ur och bänkar och stolar flyttades in.

»Jag tror knappt jag vågar höra på, pojken kan ju komma af sig», sade majoren nervöst och drack vin för att lugna sig.

Tant Cilla kände samma oro som han, men tog bromkalium för sin.

Christian var nyfiken och intresserad. Han skrattade åt de andras ängslan.

»Hvad gör det, om han kommer af sig?» sade han. »Det är ju bara för sin öfverseende familj och några bönder han skall predika, och då är det väl inte så noga.»

Men när den utsatta timmen nalkades, och salen fylldes af människor, i hvilkas anleten lästes både andakt och nyfiken förväntan, då började äfven Christians hjärta klappa fortare för broderns skull. Glad var han att icke själf hafva sammankallat alla dessa för att tala till dem. Hvarför skulle de också komma så talrikt? Det var naturligtvis bara nyfikenhet. Tänk om Gustaf Adolf inte skulle kunna reda sig! Han var ju så ung och hade aldrig talat förr. Christian steg upp för att gå och styrka sin bror på sitt vis. Han tänkte råda honom till att söka inbilla sig, att det bara var trädockor och inte människor i bänkarna.