Charlotta Falkman - Leonna

«Tack, Ottilia, men lustigt vore det ändå, om Fritz von Harlinghausen, en vacker dag, presenterade sig som rysk officer, för kusin Leonna! För tre år sedan var han underofficer i Dorpat 1 1 Läsaren bör erinra sig att detta yttrades i första åren efter Ryssarnes ankomst till Finland. .»

Som herr Smitt, men isynnerhet hans döttrar, framdeles gripa in i händelsens gång, måste läsaren göra deras närmare bekantskap.

Zacharias Smitt var allmänt känd som en munter sällskapsbroder, väl något obildad i sitt väsende, ofta plump i sitt raljeri; men hans verkliga godsinthet öfverskylde många af hans fel; äfven var man den tiden ej så nogräknad, isynnerhet icke med en man, hvilken det i många fall icke varit godt att stöta sig med. Han innehade sedan tjugu år stadsfiskalssysslan, och himmelen må veta, huru en man med hans lynne och egenheter, fått behålla tjensten så länge. Herr Smitts antagna princip var den: att Staten och Staden voro tvenne herrar, och sjelfva Bibeln säger: «ingen kan tjena tvenne herrar tillika,» utan att den ena blir försummad.

Lönen befanns utomdess ej vara så tillräcklig, att icke sportlar väl kunde behöfvas; men han var en fredälskande man, och lefde gerna i sämja med stadsboarne; derföre ansåg han det vara bäst, att blunda eller se igenom fingren med sådant, som enligt hans tanke lände till stadens bästa . Betalning tog han likväl aldrig för sin svagsynthet. – Det stred mot pligt och embetsed. – Men hvem tager ej gerna emot presenter? Utomdess ägde han god kredit hos alla trafikerande, utan att frukta björnar – dessa plågoandar för mången annan syndare.

Under alla dessa tjugu åren hade hans lefnadsvanor ej undergått någon förändring, i händelse ej något utomordentligt störde dagens ordning. Förmiddagen bestred han sina göromål, och var i jemn rörelse. Vid middagen, hemma eller borta, tog han sig alltid en liten nattmössa, på det att eftermiddagsluren skulle smaka bättre; efter pipan och kaffekoppen, var han åter tillgänglig på tjenstens vägnar, men efter klockan sex, var ingen synnerligen välkommen. Han vandrade då ut för att med vänner och bekanta, tillbringa aftonen under muntert glam.

När läsaren gör hans bekantskap, var han ungefär sextio år; enkling sedan femton. När hustrun dog, var Hedda åtta, Maria endast fyra år gammal. En piga, som redan tjenade i huset under fruns tid, förestod sedan hushållningen, till dess hon för tre år sedan gifte sig med en snickaregesäll, och i eget bo, kunde lefva af besparingar under sin långvariga tjenst. Men ännu företogs ingenting i Smittska huset, utan att hon hade ett ord med i laget; så stort var husbondens förtroende till den «trogna Brita Caisa.»

Hade han, så väl som döttrarna, isynnerhet som Hedda, vetat huru litet hon förtjenade namnet trogen , så hade väl förtroendet upphört. Många andra kände det äfven, men hvem ville säga honom det? I afseende på Hedda sannades ordspråket «en korp sticker ej ögat ur den andra.»

Från barnaåren kände Hedda många af Britas konstgrepp, men då hon ofta sjelf slog små dunster för fadrens ögon, ingingo dessa båda en tyst öfverenskommelse att ej förråda hvarandra. Hvad Hedda som växande barn ville dölja för honom, var visst bara småsaker; likväl hade hon ej stått sig mer än jemnt, om fadren kommit underfund dermed. Brita insåg lätt att flickan, af fruktan för upptäckt, aldrig skulle förråda, om hon äfven blef vittne till huru hon (Brita) tog tull af allt, som lät dela sig.

Vidskeplig och lättrogen, hade Brita en märkvärdig bekantskap med alla spåkäringar, som i kort och kaffegrummel skulle se hennes tillkommande öde; men äfven forntidens orakel gåfvo ej sina svar för intet, ännu mindre dessa mer och mindre snuskiga Sibyllor. Tidigt förstod äfven Brita ingifva Hedda en böjelse att afhöra deras mystiska prat, som med åren hos Hedda vexte till passion; derföre måste hon då också betala dessa qvinnor; och när sådant icke kunde ske med penningar, – ty om dem var fadren mycket mån, – så plundrades visthus och kryddskåp i kompani, och om husbonden någon gång brummade, att det gick mycket åt i huset, fingo råttor eller kattor uppbära skulden.

Så lärde Hedda sig att säga osanning; detta blef en vana, och hon kunde sedermera med den frimodigaste uppsyn försäkra som sanning det, hon visste vara alldeles ogrundadt.

Visserligen gafs det i senare åren ögonblick, då en sådan falskhet, i sin afskyvärda gestalt, stod hotande inför hennes bättre vetande, men – vanan, och ögonblickets frestelse förförde henne ånyo, isynnerhet när, efter hennes begrepp, egen fördel kom i fråga.

Maria uppfostrades ej i fadrens hus. En fru i granskapet öfvertalade lätt herr Smitt att lemna sig flickan, emedan jungfru Brita sade sig alldeles icke kunna med så små barn. Om något motiv låg till grund för detta fru Snabbecks förslag, lemna vi osagdt; visst ville malicen påstå, att den trettiofemåriga enkan ej varit emot att göra en ny färd på äktenskapets skridskobana; men malicen säger så ofta saker, som aldrig äga någon grund.

I mångas tanke hade detta likväl varit bättre, än att lemna hus och barn i Britas vård; men Smitt var icke hågad för ett nytt gifte, och sade sig ej vilja gifva sina flickor en styfmoder.

Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket omkring i de bättre husen.

Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga: öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur verkligheten.

I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet, egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga sidor, och derefter rätta sina reflexioner, – och dessa äro ju qvintessensen af saken. —

När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och tilläggningar.

En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt så och så. Man skrattade – men hemma fick hon aga för denna sin näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.

Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet, voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne, liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.