Charlotta Falkman - Leonna

«Hon har nog sina goda sidor,» svarade Ottilia. Men då jag aldrig kan låta bli att jemföra henne med min egen aflidna älskade mamma, så tackar jag innerligen Gud och onkel, som gifvit mig ett annat hem! – … Du har för långt lif på din klädning, söta Leonna, bruket vill ha det en god del kortare. Men hvad gör det? Det moderna är icke alltid det vackraste. Jag har här ett ljusrödt skärp, låt mig fästa det på dig: ljusrödt och svart är så vackert tillsamman.»

Någon kom; det var fru Lurhjelm, som varm och pustande inträdde, sägande, i det att hon med en flik af schalen torkade svetten från ansigtet: «bevars! skall jag då sjelf «tränga» komma för att bedja fröknarna komma ned, för att hålla de fremmande damerna sällskap!»

«Ursäkta söta mor! men vi ha ej fått något bud,» invände Ottilia.«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Men ni hörde väl när flere slädar körde in på gården? – och den som är dotter i huset» – frun afbröt här tvärt, och fortfor sedan godlynt: «men då tvenne flickor komma i prattakten, glömma de lag och förordningar! men «apråpå!» känner fröken Leonna flickorna Smitt?»

«Icke ens till namnet,» försäkrade Leonna.

«Det måste jag tillstå, och jag har redan erhållit ett förtroende, som rör fröken någorlunda nära! men så äro de äfven af mina flickbekantskaper, isynnerhet Hedda; hon var ofta hos mig, ja nästan dagligen, under den tiden Matte friade till mig. Hon hade ett så eget sätt att ställa sig in hos honom, att jag redan misstänkte att hon sjelf ville blifva fru här i huset. Men Matte behöfde penningar, han, och sådana ha icke Smittens, ehuru de eljest ibland slå på stort och kläda sig granna.» —

«Var det icke söta mors önskan att vi skulle skynda oss ned;» afbröt henne Ottilia.

«Ja det var sannt det, och fröken skall få se, hvad de äro hyggliga och gentila dessa flickor, Hedda isynnerhet är alltid så munter och glad.» —

I salen var dukadt ett stort «hästsko-bord.» I förmaket funno de mamsellerna Smitt och några andra damer från staden Lovisa. De förstnämnde voro hvad man i allmänhet kallar vackra flickor; det yttre utvisade genast systrarnes olika smak och lynne: den äldres klädning var af lysande färg, hennes öfriga utstyrsel, prålande och smaklös. Den yngre deremot var enkelt klädd, i en klädning af mörk färg. Men det låg något sökt i hennes enkelhet, likasom något tillbakadragande i hela hennes sätt; medan den äldre systrens ögon synbarligen spejade omkring efter beundran.

Ottilia, som hade sett dem en gång förut, blef indragen i konversation om julklappar, o. d. Leonna hade med en obehaglig känsla af förlägenhet tagit plats nära kakelugnen. Onkel Ludvig tog, sedan han flygtigt helsat det öfriga sällskapet, en stol, och satte sig bredvid Leonna samt språkade med henne om Stockholm och hennes vistande der. Snart stördes de af Hedda Smitt.

«Ack så roligt, att här få göra fröken Nordenskans' bekantskap,» sade hon, «vi måste blifva goda vänner, isynnerhet som vi innankort blifva slägtingar.»

«Slägtingar!» upprepade Leonna förvånad.

«Nå kors bevars! Fröken måste väl veta, att hennes bror är förlofvad med min syster!» utbrast mamselln litet stött.

«Derom har jag aldrig hört ett ord» försäkrade Leonna ganska sanningsenligt.

«Åh kors! Låt då ej heller märka sig för siktern, som också är här i dag, ty han har sina egenheter, – men nog är det sanning. Man skall kanhända finna det något besynnerligt,» fortfor hon sedan, «att den yngre systern är förlofvad förrän den äldre, men sådant är på sätt och vis mitt eget fel.» —

«Sådant inträffar ju ofta, och mamsell Hedda vill väl, som en öm och god dotter, ej lemna sin åldrige far,» inföll Ludvig, till hvilken det senare af hennes tal synbarligen var riktadt.«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

«Nog tror jag, att pappa skulle sakna mig bra mycket,» svarade hon, «men icke kan hvarken han, eller någon annan, vara så obillig och begära, att jag för hans skull afsade mig ett parti, som anstode mig; – men apropos af parti! Känner någon af herrskapet en mamsell Finnberg i Borgå? Amalia menar jag hon heter. – Herre Gud hvad hon är lycklig, som gjort ett så fördelaktigt giftermål!»

Ingen af de närvarande kände, eller hade hört omtalas detta parti, utom Ludvig, som svarade något betänkligt: «jag delar icke mamsell Smitts tanke i detta fall. Händelsevis träffade jag det nygifta paret på – gästgifvargård, dit de följdes af några sina bekanta, när de reste till sitt blifvande hem. Att dömma efter utseendet och den karakter, man tilldömer denne man, ansåg jag denna förbindelse ingenting mindre än lycklig.»

«Huru så? Hvarföre tror kapten det?» frågade Hedda ifrigt. «Blir hon icke försörjd, till och med rik, om han gör henne testamente; och just den rang han har, gör ju henne till en af de förnämsta ståndspersoner, dit hon kommer. Hon har efter som jag hört berättas, fått de vackraste och dyraste presenter.»

«Allt det der kan visst vara möjligt,» svarade kapten Ludvig; «och tror mamsell Smitt, att lyckan – huslig lycka menar jag – består i sådant, så har hon på sitt vis rätt; men jag för min del, kan ej utan grämelse tänka på, att en ung, barnslig och oerfaren flicka, antingen säljer, eller låter sälja sig för sådana lumpna förmåner; i synnerhet till en sådan gammal och knarrig man, som – rådet X synes mig vara, ty det lilla jag der såg af honom, motsäger icke hans rykte.»

«Nå visst kan det så vara,» medgaf hon, «men andra få äfven dragas med knarriga gubbar, utan att hafva någon af dessa förmåner. Utomdess var mamsell Finnberg en fattig flicka, som till och med arbetade för betalning, efter hvad jag hört sägas.» Ludvig teg. Hon fortfor: «och hvad ålder beträffar, skulle jag ej tveka att gifta mig med en äldre man, förutsatt likväl, att han behagade mig» – och härvid gaf hon kaptenen rätt blida ögon.

Hedda Smitt hade vackra ögon, men hon, lik många af sina medsystrar – det vill säga, sådana qvinnor, som ega samma lynne, – vanställde dem genom ett bemödande att göra dem ännu vackrare. «Ögat är själens spegel.»

Rummen fylldes efterhand af talrika gäster, bland dem flere ryska officerare. Enligt gammal sed, skulle en herre och en dam sitta om hvarandra vid bordet. Onkel Ludvig tog plats emellan Ottilia och Leonna; till venster hade den sistnämnda en medelålders jägarofficer, inqvarterad i huset, bredvid honom satt värdinnan. Gentöfver dem, sutto mamsellerna Smitt med unga Nordenskans emellan sig. Heddas andra granne var en rödbrusig handelsbokhållare från Lovisa; båda sistnämnde syntes vara mycket bekanta. En ung ryss, med ett qvickt och ganska hyggligt utseende satt på andra sidan om Marie. Han talade temligen god svenska, ehuru med stark brytning.

Fru Lurhjelm såg sig omkring, liksom saknade hon någon. Sluteligen höjde hon sin stämma: «hvart har kusin Smitt gjort af med sin vackra tyska inqvartering? Han var ju äfven inviterad.»

«Håll man sig med den frågan till mina flickor,» genmälte en äldre flintskallig man, som satt nedanföre på samma sida. «Hedda har honom kanhända i sin ridikyl, ha, ha, ha!»