Charlotta Falkman - Leonna

Ludvig insåg nog, att hans far, som endast satte värde på adel och rikedom, svårligen skulle lemna sitt bifall till en förbindelse med henne. Han ville derföre gå in vid svenska flottan, för att söka vinna oberoende af fadrens godtycke; men då äfven denna önskan strandade mot fadrens egensinnighet, reste han i tysthet till Åbo, tog der tjenst på ett handelsfartyg hemma från Lübeck, sedan han genom ett långt kärleksfullt bref, tagit afsked af Fredrika, som han tröstade med framtiden, och lofvade evig trohet.

På fyra år hördes intet ord från Ludvig. Under tiden dog gamla Lurhjelm. Uppretad mot sin förstfödde, testamenterade han förut allt åt den yngre sonen Matthias, som ännu ej var fullt myndig. Enligt fadrens vilja skulle Müller vara hans förmyndare; i dennes hus skulle han bo, till dess han finge tillträda Hertola; under tiden skulle han i böcker studera landthushållningen.

Snart såg Müller att hans myndling Matthias fattat tycke för Fredrika och såg det gerna. Han trodde denna förbindelse skulle göra bådas lycka, och ett år efter fadrens död hemförde den unge egendomsherrn henne som sin hustru.

Och Fredrika? – När ingen kände hennes fordna förhållande till Ludvig, var det utan ändamål, tyckte hon, att nu upptäcka det. Matthias var henne, såsom bror till den älskade, kärare än hvarje annan man, med hvilken hon kunde tvingas att förena sig, för att slippa sin tryckande ställning der i huset. Hon antog tillbudet med tacksamhet. Ja hon sökte till och med inbilla sig, att det endast varit ungdomsvänskap mellan henne och Ludvig.

På Hertola upplifvades dock mången gång gamla minnen, i synnerhet genom ett familjeporträtt, som Ludvig mycket liknade; men hon, som alla andra, ansåg honom för död, och blotta minnet var henne dyrbart. Var hon också ej rätt lycklig som maka, hoppades hon blifva det som moder, och egnade sig helt och hållet åt detta dyra kall.

Matthias, hvars uppfostran fadren i yngre åren mycket vårdslösat, i den tanken att han nog skulle hjelpa sig fram som militär, var af ett ostadigt lynne; han hade väl i början med ifver åtagit sig landtbruket, men ledsnade snart dervid, och lemnade allt i legda händer.

Äfven Fredrika förlorade snart för honom nyhetens behag, i synnerhet sedan hon blifvit blek och mager, efter det hon födt sitt andra barn. Sällan såg hon honom numera hemma, om han icke der samlade sällskap omkring sig. Han lefde helst med och hos sådana bekanta, som delade hans smak för spel, jagt och andra förströelser; och vårdslösade ej allenast hustru och barn, utan äfven sin egendom; afkastningen förslog ej ens att betala räntorna på de upplånta kapitalerna.

Ottilia var tolf, och Otto sex år, när ett bref anlände från den för död ansedde Ludvig.

Händelser alltför vidlöftiga att anföra, hade hindrat Ludvig att låta höra af sig de första fem åren. Då erfor han genom en resande från Lovisa, att hans far var död, och att denne gjort honom arflös till förmån för hans bror. Af samma resande fick han äfven veta, att Fredrika blifvit gift, med hvem kunde den resande icke lemna upplysning om.

Dessa underrättelser väckte hos Ludvig ingen håg att resa hem; men efter femton år, vaknade fosterlandskärleken. Han återvände då som behållen man, ägare af det fartyg han förde och fri från hvarje förbindelse. Han återfann nu Fredrika – döende, som hustru åt hans egen bror. Otrogen – och likväl så trogen sin ungdomskärlek! —

Fredrika hade genom sorg öfver sin mans obetänksamma lefnadssätt, kanhända äfven af hemlig ånger öfver sitt löftesbrott, ådragit sig en tärande bröstsjukdom. När hon nu erfor Ludvigs snara återkomst, intog hon den sjuksäng, hvarifrån hon aldrig mera uppstod. Ludvig kom i lagom tid för att mottaga hennes sista suck. I den döendes hand, lofvade han att vara en far för hennes barn.

Den tolfåriga Ottilia var modrens förtrogna. Hon var vittne till de båda älskandes möte, modrens ånger och Ludvigs stilla sorg. —

«Men vet du Ottilia», sade Leonna, sedan de båda gråtit i kapp en stund, «vet du, jag hade i din mammas ställe, heldre gått i tjenst, än gift mig med en annan.»

«Ack det är lätt för oss att säga så,» svarade Ottilia vemodigt, «men försätt dig helt och hållet i hennes förhållande. Om hon lemnat fullt förtroende åt sin välgörare herr Müller, hade hon åstadkommit oenighet inom familjen, och förbittrat hans husliga lefnad, genom vissa upptäckter, om hon nödgats säga honom, hvarföre hon ej trifdes der. Hvad skulle hon göra? men lemnom detta. Qvinnan är ju utomdess så beroende, att hon sällan eller aldrig äger ett fritt val. – Ponera bara till exempel: om du goda Leonna, tyckte om en rysk officer, och han om dig, menar du att din pappa skulle gilla en sådan förening?»«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »«Du rodnar, Leonna!»«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Derpå har jag aldrig tänkt – och likväl – »

«Du rodnar, Leonna!»

«Ja, ty du skall skratta åt min dåraktiga barnslighet. Vet du, det förefaller mig mången gång, som hade jag varit förlofvad i flere år.»

«Din pappa har väl icke lofvat bort dig?» frågade Ottilia förvånad.

«Hvarken pappa eller någon annan vet ett ord om mina dumma drömmerier» försäkrade Leonna skrattande. «Saken är den: min tant i Stockholm hade en syster, gift med en tysk adelsman i rysk krigstjenst. Systrarne älskade hvarandra mycket och brefvexlade ofta. Det var alltid en glädjefest, när ett bref anlände från Ryssland. Det behandlade blott ett ämne, men detta var så rikhaltigt. Denna fru hade ett barn, en son, som hon gränslöst älskade. Fritz var början och Fritz var slutet. Men icke nog dermed! Tant, som var bra svag för mig också, drog snart fram med mina små fullkomligheter. Kanhända voro hans lika inbillade som mina. Men genom denna brefvexling, blefvo vi likasom bekanta, och skickade mången helsning till hvarandra. Det der var ju allt bara barnsligheter och är nu förbi; hela tre år ha gått, som jag ej hört ett ord om honom – allt borde vara glömdt; och likväl, kan du tro det? drömmer jag ej allenast ofta om honom, utan äfven vakande, står hans bild liksom lefvande framför mig.»

«Det der är icke bra, söta Leonna!» varnade Ottilia. «Du har lefvat der hemma ensam, utan bestämd sysselsättning. Ingenting skall vara så farligt för unga flickor, säger onkel, som att lemna inbillningen fria tyglar, den blir sjuklig då. Verksamhet och goda lärorika böcker är bästa botemedlet. Böcker får du nog af onkel.»