Sophie Love - Nu och för alltid

Hon lyfte upp allt och accepterade motvilligt hans erbjudande om hjälp, med skadad stolthet. Men samtidigt var hon bortom tacksam att det fanns någon som brydde sig om henne. Hon må ha gett upp sitt liv och flytt hit, men hon var inte helt ensam här.

Emily tände lyktan och kände sig äntligen modig nog för att gå upp för trappan. Medan det mjuka ljuset från lyktan ledde henne uppför trappan synade hon bildramarna på väggen. Bilderna inuti dem hade bleknat med tiden och spindelväven täckta i damm låg över dem. De flesta av bilderna var akvareller av det lokala området - segelbåtar på havet, vintergröna i nationalparken - men en var ett familjeporträtt. Hon stannade och stirrade på bilden på sig själv som en liten tjej. Hon hade helt glömt den här bilden, hon hade begränsat den till en del av hennes minne och som hade varit låst i tjugo år.

Medan hon svalde sina känslor fortsatte hon att gå upp för trappan. De gamla stegen knakade högt under henne och hon märkte att några av stegen hade spruckit. De var slitna från år av fotspår och ett minne kom till henne från när hon sprang upp och ner i dessa steg i hennes röda T-barskor.

Uppe i korridoren lyste lyktan upp den långa korridoren - de många mörka ekdörrarna, golv till tak-fönstret i slutet som nu var täckt med fastspikade brädor. Hennes gamla sovrum var det sista till höger, mittemot badrummet. Hon kunde inte stå ut med tanken på att se in i något rum. För många minnen skulle finnas i hennes sovrum, för många att släppa lös just nu. Och hon var inte så sugen på att få reda på vilken typ av skrämmande kryp som har gjort badrummet till sitt hem under åren.

I stället gick Emily längs korridoren, förbi den antika prydnadskistan som hon hade slagit i tån på otaliga gånger, och in i hennes föräldrars rum.

I ljusskenet kunde Emily se hur dammig sängen var och hur malar hade tuggat sönder sängkläderna under åren. Minnet av den vackra himmelssängen som hennes föräldrar hade delat splittrade hennes sinne när hon konfronterades med verkligheten. Tjugo år av övergivenhet hade härdat rummet. Gardinerna var smutsiga och skrynkliga och hängde slappt bredvid de brädade fönsterna. Vägglampetterna var fyllda med damm och spindelväv, och det såg ut som att flera generationer av spindelfamiljer hade gjort dem till sitt hem. Ett skikt av tjockt damm hade satt sig över allt, inklusive på sminkbordet bredvid fönstret, den lilla pallen som hennes mamma hade suttit på för många år sedan medan hon smörjde sitt ansikte med lavendel-doftande kräm framför sminkspegeln.

Emily kunde se allt, alla minnen som hon hade begravt under åren. Hon kunde inte hindra tårarna från att komma. Alla känslor som hon hade känt under de senaste dagarna tog tag i henne, intensifierade av minnen från hennes pappas och om den plötsliga chocken över hur mycket hon saknade honom.

Utanför intensifierades snöstormens ljud. Emily satte ner lyktan på sängbordet, vilket skickade ett moln av damm i luften, och gjorde sig redo för sängen. Eldens värme hade inte nått såhär långt och rummet var bitande kallt när hon tog av sig kläderna. I sin resväska hittade hon sitt silkeslinne och insåg att det inte skulle vara till stor nytta för henne här; hon skulle klara sig bättre i långkalsonger och sockar.

Emily drog tillbaka det dammiga lappskyddet i karmosinrött och guld som täckte sängen. Hon stirrade upp i taket ett ögonblick och reflekterade över allt som hade hänt de senaste dagarna. Ensam, kall och med en känsla av hjälplöshet, blåste hon ut lyktans flamma och kastade sig in i mörkret och grät sig själv till sömns.

Emily vaknade tidigt nästa morgon och kände sig desorienterad. Det kom in så lite ljus i rummet från fönstren, så det tog henne en stund att inse vart hon var. Hennes ögon anpassade sig långsamt till dunklet, rummet materialiserades kring henne, och hon kom ihåg - Sunset Harbor. Hennes fars hem.

En stund gick innan hon kom ihåg att hon också var arbetslös, hemlös och helt ensam.

Hon släpade sin trötta kropp ur sängen. Morgonluften var kall. Hennes utseende i den dammiga sminkspegeln skrämde henne; hennes ansikte var svullet från tårarna som hon fällde under natten, hennes hud härjad och blek. Hon insåg plötsligt att hon hade misslyckats med att äta tillräckligt med mat under gårdagen. Det enda hon hade konsumerat hade varit en kopp av Danils braskokade te.

Hon tvekade en kort stund bredvid spegeln och såg hennes kropp återspeglas i det gamla, smutsiga glaset medan hennes sinne spelade upp nattens händelser – den värmande elden, när hon satt vid eldstaden med Daniel och dricka te, Daniel som retade hennes oförmåga att ta hand om huset. Hon kom ihåg snöflingorna i hans hår när hon först öppnade dörren åt honom och hur han hade återvänt till snöstormen och försvunnit ut i den svarta natten lika fort som han kom.

Hennes kurrande mage drog henne ur tankarna och tillbaka till ögonblicket. Hon klädde på sig snabbt. Den skrynkliga skjortan som hon drog på sig var alldeles för tunn för den kalla luften, så hon virade den dammiga filten från sängen runt axlarna. Sedan lämnade hon sovrummet och gick ner på nedervåningen på nakna fötter.

Nedervåningen var helt tyst. Hon kikade genom det frostade fönstret i ytterdörren och blev förvånad över att se, att även om stormen nu hade slutat, var snön en meter hög och gjorde världen till en jämn, oändlig vithet. Hon hade aldrig sett så mycket snö i hela sitt liv.

Emily kunde bara se ett fotspår från en fågel som hade hoppat runt på vägen utanför, men förutom det hade ingenting blivit stört. Det såg lugnt ut, men samtidigt öde, vilket påminde Emily om ensamhet.

Hon insåg att det inte var ett alternativ att utforska utomhus, så Emily bestämde sig för att utforska huset och se vad det skulle kunna innehålla. Huset hade varit så mörkt igår kväll att hon inte hade kunnat kolla runt ordentligt, men nu på morgonen var det lite lättare. Hon gick in i köket först, instinktivt driven av sin kurrande mage.

Köket var i ett värre tillstånd än hon hade insett när hon hade kommit hit igår kväll. Kylskåpet – en gräddvitt original 1950-talets Prestcold som pappa hade hittat under en gårdsförsäljning en sommar - fungerade inte. Hon försökte komma ihåg om den någonsin hade det, eller om det hade varit en annan källa till irritation för hennes mamma, ytterligare skräp hennes pappa hade fyllt det gamla huset med. Emily hade tyckt att hennes pappas samling var tråkig som barn, men nu uppskattade hon de här minnena och klamrade fast i dem så hårt hon kunde.

Inne i kylskåpet fann Emily ingenting annat än en hemsk lukt. Hon stängde det snabbt och låste dörren med handtaget innan hon gick över till skåpen för att se inuti. Här hittade hon en gammal burk med majs, så solblekt att den var oläsbar, och en flaska maltvinäger. Hon funderade kortfattat på att göra någon form av måltid ur objekten men bestämde att hon inte var så desperat. Konservöppnaren var ändå helt sönderrostad, så det skulle inte vara möjligt att komma in i majsburken även om hon ville.

Hon gick in i skafferiet där tvättmaskinen och torktumlaren fanns. Rummet var mörkt och det lilla fönstret täckt med plywood som många av de andra i huset. Emily tryckte på en knapp på tvättmaskinen, men blev inte förvånad över att den inte fungerade. Alltmer frustrerad över sin situation bestämde sig Emily för att agera. Hon klättrade upp på skänken och försökte dra en plywoodbräda. Det var svårare än hon hade förväntat sig, men hon var bestämd. Hon drog och drog, med all sin kraft i armarna. Slutligen började brädan att ge vika. Emily drog till ytterligare en gång och plywooden gav vika och flög av fönstret. Kraften var så stor att hon föll bakåt från skänken och den tunga brädan föll från hennes grepp och flög mot fönstret. Emily hörde ljudet av fönstret som krossades samtidigt som hon landade på en hög på golvet och värjde sig.