Sophie Love - Nu och för alltid

"Låt mig hjälpa dig med dina väskor," sade mannen.

"Nej nej," svarade Emily. "Ärligt talat, du har gjort tillräckligt. Jag kan ta det härifrån." Hon grävde i fickan och fann en skrynklig sedel. "Här, bensinpengar."

Mannen tittade på sedeln och sedan på henne. "Jag tar inte den," sade han med ett vänligt leende. "Behåll du dina pengar. Om du verkligen vill betala tillbaka, varför kommer du inte ner till mitt och Berthas hus under din vistelse och tar en kaffe och lite paj? "

Emily kände en klump formas i halsen när hon stoppade tillbaka sedeln i fickan. Denna mans vänlighet var en chock för systemet efter fientligheten i New York.

"Hur länge planerar du att stanna här förresten?" tillade han när han gav henne en liten papperslapp med telefonnummer och adress nedskrivet på den.

"Bara för helgen" svarade Emily och tog papperslappen från honom.

"Tja, om du behöver något, bara ring. Eller kom till bensinstationen där jag jobbar. Det är vid närbutiken, det går inte att missa."

"Tack," sa Emily igen, med så mycket hjärtlig tacksamhet som hon kunde.

Så snart ljudet från högljudda motorn bleknade, kom stillheten över henne igen och Emily kände en plötslig känsla av frid. Snön faller ännu mer nu och världen är så tyst som den kan vara.

Emily återvände till sin bil, tog sina saker och gick sedan längs vägen med sin tunga resväska i sina armar och kände känslor stia upp i bröstet. När hon nådde ytterdörren stannade hon och undersökte det välbekanta slitna dörrhandtaget och kom ihåg alla hundratals gånger hennes hand vridit om det. Kanske hade det varit en bra idé att komma hit trots allt. Konstigt nog kunde hon inte låta bli att känna att hon var exakt där hon behövde vara.

*

Emily stod i sin pappas gamla hus i den svarta korridoren med damm virvlande runt henne och hoppades dumt nog på värme men axlarna skakade av kyla. Hon visste inte vad hon hade tänkt. Hade hon verkligen förväntat sig att detta gamla hus, försummat i tjugo år, skulle vänta på henne uppvärmt?

Hon provade lampknappen och inget hände.

Naturligtvis insåg hon. Hur dum får man vara? Förväntade hon sig att elen skulle vara igång?

Det hade inte ens slagit henne att hon skulle tagit med en ficklampa. Hon klandrade sig själv. Som vanligt hade hon varit förhastad och inte tagit sig tid för att planera framåt.

Hon lade ner sin resväska och fortsatte framåt på de knakande golvbrädorna; hon drog sina fingertoppar längs den svarta tapeten precis som hon hade gjort som liten flicka. Hon kunde till och med se de fläckar hon hade gjort under åren på grund av just den rörelsen. Hon passerade trappan, en lång, bred uppsättning steg i mörkt trä. Det saknade en del av räcket men hon kunde inte bry sig mindre. Att vara tillbaka i huset kändes bortom återställande.

Hon provade en annan lampknapp av ren vana, men fortfarande ingen tur. Hon nådde dörren i slutet av korridoren som ledde in i köket och öppnade.

Hon flämtade till när en vindpust av iskallt luft slogs mot henne. Hon skyndade sig in på det kalla marmorgolvet som kylde ner hennes bara fötter.

Emily försökte sätta på kranarna i diskbänken men inget hände. Hon bet sin läpp i bestörtning. Ingen värme, ingen el, inget vatten. Vad mer har huset för överraskningar?

Hon gick runt i huset och letade efter några knappar eller spakar som skulle kunna styra vattnet, gasen och elen. I skåpet under trappan hittade hon en säkringslåda, men det gick inte att slå på spakarna. Hon kom ihåg att värmepannan låg nere i källaren - men tanken på att gå ner dit utan något ljus fyllde henne med ångest. Hon behövde en ficklampa eller ett ljus, men visste att det inte skulle finnas något av det i det övergivna huset. Ändå kontrollerade hon kökslådorna bara i fall att - men de var bara fulla av bestick.

Paniken började fladdra i Emilys bröst och hon tvingade sig själv att tänka. Hon tänkte tillbaka till de tider hon och hennes familj spenderade i huset. Hon kom ihåg hur pappa brukade se till att olja levererades för att värma huset under vintermånaderna. Det drev hennes mamma galen eftersom det var så dyrt och hon tyckte att uppvärmning av ett tomt hus var slöseri med pengar. Men Emilys pappa hade insisterat på att huset behövde hållas varmt för att skydda rören.

Emily insåg att hon behövde få lite olja levererad om hon ville att huset skulle vara varmt. Men utan täckning på sin mobiltelefon hade hon ingen aning om hur hon skulle få det att hända.

Plötsligt knackade det på dörren. Det var en tung, stadig knackning, en som ekade hela vägen genom de tomma korridorerna.

Emily frös till och kände en stöt av förväntan i sitt bröst. Vem ville något vid den här tiden, i den här snön?

Hon lämnade köket och gick tyst över hallens golvbrädor med sina nakna fötter. Hennes hand tog tag i dörrhandtaget, och efter en sekunds tvekan lyckades hon ta sig samman och öppna dörren.

Ståendes framför henne, i en rutig jacka och mörkt hår ner till käken, fullt med snöflingor, var en man som Emily inte kunde låta bli att jämföra med en skogshuggare eller jägaren i Rödluvan. Inte hennes vanliga typ, men det fanns verkligen skönhet i hans kalla, blå ögon, i stubben på hans väldefinierade haka, och Emily blev chockad över kraften i hennes attraktion till honom.

”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon.

Mannen kisade mot henne, som om han synade henne. "Jag heter Daniel," sa han. Han höll ut handen för att hon skulle skaka den. Hon tog hans hand och märkte känslan av dess hårda hud.

“Vem är du?”

"Emily," svarade hon, plötsligt medveten om känslan av sina egna hjärtslag. "Min pappa äger detta hus. Jag är här för helgen."

Daniels kisande intensifierades. "Hyresvärden har inte varit här på tjugo år. Fick du tillåtelse att bara komma förbi?"

Hans ton var grov, lite fientlig, och Emily ryggade tillbaka.

"Nej", sade hon obekvämt. Det var lite obekvämt att påminnas om hennes livs mest smärtsamma upplevelse - hennes pappas försvinnande - medan hon blev överraskad av Daniels barskhet. "Men jag har hans välsignelse att komma och gå som jag vill. Vad har det med dig att göra?" Hon matchade hans hårda ton med sin egen.

"Jag är vaktmästaren här," svarade han. "Jag bor i vagnshuset på markerna."

"Du bor här?" ropade Emily medan hennes bild av en fredlig helg i hennes pappas gamla hem krossades framför hennes ögon. "Men jag ville vara ensam i helgen."

"Ja, du och jag båda," svarade Daniel. "Jag är inte van vid att människor dyker upp oanmälda." Han tittade misstänksamt över hennes axel. "Och kladdar på fastigheten."

Emily korsade armarna. "Vad får dig att tro att jag har kladdat på fastigheten?"

Daniel lyfte på ena ögonbrynet som svar. "Nåväl, om du inte planerar att sitta här i mörkret och kylan hela helgen, så förväntar jag mig att ha kladdat. Fått igång värmepannan. Tömt rören. Typ det.”

Emilys barskhet gav plats för pinsamhet. Hon rodnade.

"Du har inte lyckats få pannan att fungera, eller hur?" svarade Daniel. Det fanns ett litet leende på hans läppar som berättade för Emily att han var lite road av hennes problem.

"Jag har bara inte haft chansen att göra det än," svarade hon högdraget och försökte rädda sig själv.

"Vill du att jag ska visa dig?" frågade han, nästan slött, som om det inte skulle vara något bekymmer för honom.

"Skulle du kunna det?" Frågade Emily, lite chockad och förvirrad över hans erbjudande att hjälpa till.

Han gick in på välkomstmattan. Snöflingorna trillade av hans jacka och skapade en liten snöstorm i korridoren.

"Jag föredrar att göra det själv, än att du tar sönder något," sade han förklarande, åtföljt av en nonchalant axelskakning.