Sophie Love - Nu och för alltid

"Det är mina pengar att slösa!" Emily skrek på sin reflektion i spegeln när hon kastade alla sina tillhörigheter i en necessär.

Hon var medveten om att hon såg ut som en galning när hon rusade runt i badrummet och kastade halvtomma flaskor med schampo i sin väska, men hon brydde sig inte om det. Hennes liv med Ben hade varit mer än en lögn, och hon ville komma ut ur det så fort som möjligt.

Hon sprang in i sovrummet och tog sin resväska under sängen. Hon fyllde den snabbt med alla sina kläder och skor. När hon var färdig med att samla sina saker drog hon ut allt på gatan. Sedan, som en sista symbolisk gest, gick hon tillbaka in i lägenheten och lade sin nyckel på Bens "sentimentala" soffbord och gick, för att aldrig återvända.

Det var när hon stod på trottoaren som det verkligen slog Emily vad hon hade gjort. Hon hade blivit arbetslös och hemlös inom några timmar. Att bli singel hade varit en sak, men det var helt annat att kasta hela sitt liv.

Små fladder av panik började rusa genom henne. Händerna skakade när hon tog fram sin telefon och ringde Amys nummer.

"Tja vad händer?" sade Amy.

"Jag har gjort något galet," svarade Emily.

"Fortsätt..." uppmanade Amy henne.

"Jag sade upp mig på jobbet."

Hon hörde Amy andas ut i andra änden av linjen.

"Åh gode Gud," sade hennes väns röst. "Jag trodde du skulle säga att du skulle gå tillbaka till Ben."

"Nej, nej, ganska så tvärtom. Jag packade mina väskor och lämnade. Jag står på gatan som en chaufför."

Amy började skratta. "Jag har den bästa mentala bilden just nu."

"Det är inte roligt!" svarade Emily, med mer panik än någonsin. "Vad ska jag göra nu? Jag sade upp mig på jobbet. Jag kommer inte att kunna få en lägenhet utan jobb! "

"Du måste erkänna att det är lite roligt," svarade Amy fnittrande. "Bara ta hit allting," tillade hon nonchalant. "Du vet att du kan stanna hos mig tills du räknat ut allting."

Men Emily ville inte det. Hon hade i stort sett tillbringat år av sitt liv som boende i någon annans rymd och känt sig som en hyresgäst i sitt eget hem, som om Ben gjorde henne en tjänst bara genom att ha henne där. Hon ville inte det längre. Hon behövde skapa sitt eget liv, stå på sina egna två fötter.

"Jag uppskattar erbjudandet," sade Emily, "men jag måste göra mitt eget ett tag."

"Jag förstår det," svarade Amy. "Så nu då? Åka iväg ett tag? Rensa ditt huvud?"

Det fick Emily att tänka. Hennes pappa ägde ett hus i Maine. De hade bott där under sommaren när hon var barn, men det hade stått tomt sedan han försvann för tjugo år sedan. Det var gammalt, fyllt med karaktär och hade varit underbart vid ett tillfälle, på ett historiskt sätt; det var mer som ett vildvuxet B&B, som om han inte visste vad man skulle göra med ett hus.

Det var knappt i godtagbar form då, så Emily visste att det inte skulle vara i gott skick nu, efter att ha varit övergivet i tjugo år; det skulle inte heller kännas lika tomt - nu när hon inte var ett barn. För att inte tala om att det knappast var sommar. Det var februari!

Och ändå var tanken på att spendera några dagar med att bara sitta på verandan och titta på havet, på en plats som var hennes (typ), verkade plötsligt mycket romantisk. Att komma bort från New York under helgen skulle vara ett bra sätt att rensa huvudet och försöka utarbeta vad man ska göra härnäst.

"Jag måste dra," sade Emily.

"Vänta," svarade Amy. "Berätta för mig vart du ska först!"

Emily tog ett djupt andetag.

"Jag ska till Maine."

Emily var tvungen att göra flera byten i tunnelbanan för att komma till långtidsparkeringen i Long Island City där hennes gamla, övergivna och slitna bil stod parkerad. Det var flera år sedan hon hade kört den, eftersom Ben alltid hade tagit föraransvaret för att visa upp sin dyrbara Lexus. När hon gick igenom den massiva skuggfyllda parkeringsplatsen, släpandes på resväskan bakom henne, undrade hon om hon fortfarande skulle kunna köra överhuvudtaget. Det var en annan sak som hon lät gå förbi under sin relation.

Resan för att bara komma hit - till denna parkeringsplats i utkanten av staden – kändes oändlig. När hon gick mot sin bil och hennes fotspår ekade på den frysta parkeringsplatsen, kände hon sig nästan för trött för att fortsätta.

Hon undrade om hon hade gjort ett misstag. Ska hon vända tillbaka?

”Där är hon.”

Emily vände sig om för att se garagevaktmästaren leka med sin slitna bil, som om det vore sympatiskt. Han sträckte sig fram och klirrade med hennes nycklar.

Tanken på att hon fortfarande hade en åtta timmars bilresa framför sig kändes överväldigande, rent av omöjligt. Hon var redan uttömd, både fysiskt och känslomässigt.

"Ska du ta dem?" frågade han till sist.

Emily blinkade, utan att inse att hon hade blivit tankspridd.

Hon stod där och visste att det här var ett avgörande ögonblick på något sätt. Skulle hon kollapsa, springa tillbaka till sitt gamla liv?

Eller skulle hon vara stark nog att gå vidare?

Emily skakade slutligen av sig de mörka tankarna och tvingade sig att vara stark. Åtminstone för stunden.

Hon tog nycklarna och gick triumferande till sin bil och försökte visa mod och förtroende medan han gick, men var i hemlighet nervös över att den inte ens skulle starta - och om den gjorde det, att hon inte ens skulle komma ihåg hur man körde.

Hon satt i den iskalla bilen, slöt ögonen och vred på tändningen. Om den startade, sa hon för sig själv, var det ett tecken. Om den var död kunde hon vända tillbaka.

Hon hatade att erkänna det för sig själv, men hon hoppades i hemlighet på att den skulle vara död.

Hon vände nyckeln.

Den startade.

*

Det kom som en stor överraskning och tröst för Emily att hon, trots att hon var en ganska ojämn förare, fortfarande kunde grunderna i bilkörningen. Allt hon var tvungen att göra var att slå på gasen och köra.

Det var befriande att se världen flyga förbi och långsamt skakade hon av sitt humör. Hon slog till och med på radion.

Med radion på hög volym och fönsterna nervevade greppade Emily ratten hårt i sina händer. I sina tankar såg hon ut som en glamorös 1940-tals siren i en svartvit film, med vinden som blåste i hennes perfekt utsmyckade frisyr. I verkligheten hade den kyliga februariluften gjort näsan röd som ett bär och håret till en rufsig röra.

Hon kom snabbt ut ur staden och ju längre norrut hon kom desto mer blev vägarna fårade med vintergröna. Hon gav sig tid att beundra dess skönhet medan de flög förbi. Hur lätt hon hade låtit sig bli upptagen i stadens liv och rörelse. Hur många år hon hade låtit glida förbi utan att stanna upp för att ta in naturens skönhet?

Snart blev vägarna bredare, antalet filer blev fler och hon var på motorvägen. Hon varvade motorn, pressade sin slitna bil ännu mer och kände sig levande av hastigheten. Alla dessa människor i sina bilar påbörjade resan till någon annanstans, och hon, Emily, var äntligen en av dem. Spänningen pulserade genom henne medan hon pressade bilen framåt och ökade hastigheten så mycket hon bara vågade.

Hennes självförtroende ökade när vägarna flög förbi under hennes däck. När hon åkte igenom statsgränsen till Connecticut, slog det verkligen henne att hon faktiskt stack. Hennes jobb, Ben, hon hade äntligen slängt allt sitt bagage.

Ju längre norrut hon kom desto kallare blev det, och Emily fick äntligen erkänna att det faktiskt var för kallt för att ha fönstret öppet. Hon vevade upp det, gnuggade sina händer och önskade att hon hade något lite lämpligare för vädret. Hon hade lämnat New York i sina obekväma arbetskläder och i ett annat ögonblick av impulsivitet hade hon kastat den skräddarsydda kavajen och stilettklackarna genom fönstret. Nu hade hon bara en tunn tröja på sig och tårna på hennes nakna fötter verkade ha förvandlats till frysta isblock. Bilden av 1940-talets filmstjärna splittrades i hennes sinne när hon såg sin reflektion i backspegeln. Hon såg ett tillstånd. Men hon brydde sig inte om det. Hon var fri, och det var allt som spelade roll.